I måndags intervjuade jag den brasilianska psykoanalytikern Cláudia Pacheco*, och hon talade om Sverige och svensk mentalitet.

Hon har en hel del erfarenhet av oss svenskar efter att ha bott vissa perioder i Stockholm och dessutom under många år tagit emot svenskar inom Integral Psykoanalys både när hon arbetade i New York, i Paris och nu i Sao Paulo genom telefon.

Hon skojar om att alla svenskar hon träffar upprepar frasen: ”Man måste värdera individen”. Hon menar att vi tror att vi är väldigt öppna för oliktänkande, att vi är ett exempel på demokrati och yttrandefrihet, att vi verkligen låter var och en vara så som han verkligen är, men att det inte alls är sant.

I Sverige, hävdar hon, finns det en oskriven regel för hur man bör bete sig, hur man bör tänka och tycka, till och med hur man bör se ut. Man får inte vara olik, absolut inte vara bättre. Vi blandar ihop jämlikhet med likformighet.

Å andra sidan menar hon att svenskar är ett av de lättaste folken i världen att arbeta eller leva tillsammans med, för vi använder inte vår energi till att attackera andra. Vi är dessutom mer interioriserade än extroverterade, vilket ger oss stora fördelar i den terapeutiska processen där man måste kunna lyssna och reflektera över det som sägs.

(Som ni märker generaliserar hon, och det får man ju för övrigt inte heller göra i Sverige. Man får bara generalisera om politiskt korrekta saker såsom: ”Kvinnor får arbeta mycket mer än män, för de både yrkesarbetar och har fortfarande huvudansvaret i hemmet”, ”Kvinnor är mycket mer intuitiva än män och kan göra flera saker på en gång.”. Man kan däremot inte säga att ”Män kör bättre än kvinnor”, eller ”Män är mer rationella än kvinnor”. Intressanta exempel på hur förbjudet det är att yppa sin åsikt i vissa frågor.)

Intervjun i sin helhet behandlar också områden som barnuppfostran, att tala om problem, Sverige på 60-talet och idag, och sist av allt svensk andlighet. Intervjun kommer snart att finnas tillgänglig här och på STOPPA förstörelsen av världens hemsida.

Gott 2012 från Sofie

*Cláudia Pacheco är grundare till och ordförande i den internationella organisationen STOPPA förstörelsen av världen. Hon är psykoanalytiker och författare, bl.a. till boken Hälsa genom medvetenhet som är ett grundläggande verk inom området psykosomatisk medicin baserat på mer än 30 år av forskning och klinisk erfarenhet.

Vi blir inte sjuka av att ha problem, utan av att inte vilja se dem.

Inom Integral psykoanalys kallas det här att censurera medvetenheten, dvs. att vara väldigt intolerant med sanningen om våra egna brister eller andras. Därför är Sverige på många sätt ett mer neurotiskt samhälle att leva i än många s.k. utvecklingsländer.

Censuren i många länder handlar om att hårt bestraffa den som ”gör fel”. I andra länder, som Sverige, yttrar den sig på så sätt att man oftast blundar för problemen. Det är den censur man kan se hos mammor som bortförklarar sina barns problem med fraser som ”Han slår inte alls på de andra, han leker bara” eller ”Hon har inte alls ätstörningar, jag var också väldigt spinkig när jag var ung”.

I många länder kan man vara hur bra vänner som helst fastän man i vissa frågor diskuterar både hetsigt och ilsket.

I svenska konsulatets lilla handbok med tips för brassar som ska flytta till Sverige står det däremot uttryckligen att man ska undvika att yttra sina åsikter öppet i polemiska frågor. För vad händer egentligen i Sverige om man öppet har en avvikande åsikt i en känslig fråga?

Den svenska typen av censur leder nämligen ofta till att man undviker eller fryser ut den som på något sätt är ”fel”.

På så sätt är Sverige en åsiktsdiktatur. Man kan förlora både vänner och anställning om man säger rakt ut vad man egentligen tycker. Följden är att svenskar blir allt spändare i sociala sammanhang, allt mer förställda, allt tystare. Och allmänt sjukare.

Vi åker bort ett tag inte bara för att få sol, utan också för att få andas lite frihet.

I boken Den inre människan som nyligen kommit ut på svenska som e-bok behandlar psykoanalytikern Norberto Keppe bland annat vår rädsla att erkänna sanningen om oss själva och även om världen omkring oss, och visar också genom praktiska exempel från klienter i analys hur den här kontakten med sig själv är det enda sättet att verkligen må bra i livet.

Hälsningar från Sofie

Min vän och kollega Gilbert har varit på plats bland demonstranterna i New York sedan några veckor tillbaka och ger oss dagliga berättelser om vad som egentligen händer där.

Gilbert deltar dagligen i deras arbetsgrupp angående visioner och mål. Till sin hjälp har han mer än 25 års erfarenhet av praktiskt arbete för att sprida medvetenhet om de största problemen i dagens samhälle: spekulation, räntor, den finansiella makten och i synnerhet hur enormt sjuka de personer är som styr världen.

De personer som idag håller världens ekonomi i ett järngrepp har exakt samma sinnessjukdom som vilka andra maffialedare eller diktatorer som helst, men vi är oftast ovetande om det eftersom de tillhör det beundrade etablissemanget.

Denna personlighetstyp kallas inom psykoanalys för analsadistisk och är typisk för vanliga 3-åringar som vägrar dela med sig av sina leksaker och tycker det är helt i sin rätt att ingen annan får röra hans leksaker fastän han inte själv leker med dem. Dessutom bryr han sig inte alls om att den lille kompisen gråter över att vara utan leksaker. För barn är det här en normal utvecklingsfas, men när vuxna blir kvar i just den här fasen blir de till stort problem för omgivningen och är dessutom svårt psykologiskt omogna och störda.

Boken Liberation of the People, som jag skrev om i måndags, handlar just om patologin hos dessa maktmänniskor och vad som händer när man lämnar över styret av landet i deras händer.

Nedan följer Gilberts senaste email från New York:

Nov 15th, day 60 at OWS, Last night in the middle of the night while the occupiers were sleeping, police invaded the camp with tear gas while tearing down tents, some occupiers were beaten and approximately one third were arrested. I haven’t seen Dorsay nor Jehan today. The occupiers were told that they could recover their belongings at an address that was given, but in reality, everything – the library of more than 5,000 books, the entire kitchen with food, the medical tent, the media tent with the computers, all the bike powered batteries, all the tents and all personal property was confiscated and put into compression dumpsters and destroyed.

The occupiers fled to a small square just one block from where I stay, owned by Trinity Church. There were around 10 or so pastors/ministers of various denominations there to help the occupiers. One conducted a general prayer for everyone, and then the others were praying and helping smaller groups and individuals with the emotional shock and loss of all property. A meeting was attempted but the confusion was too much, almost pandemonium but not hysteria.

At around 8am a court order was secured from the New York State Supreme Court to restrain the police and allow the occupiers to return to the square with their right to tents, tarps and sleeping bags, so about half of us decided to return to Liberty Square. There the square was heavily fortified with riot police who obviously were acting on somebody’s arbitrary rule to violate the Supreme Court restraint. The occupiers simply began circling the square.

After a time I went back to the rest at the Trinity Church square where most of the others were dealing with the police there, at least 20 were arrested. Then we decided to join the others at Liberty Square. We marched across Canal street and then down Broadway in the middle of the road with a huge Occupy Wall Street banner stretched across the road along with our make-shift Statue of Liberty chanting ”WE – ARE – THE 99% – WE – ARE – THE 99%” – with cars and trucks joining in with their horns as we went along. Some people came to the windows giving support – one guy came out of the window onto the ledge yelling support! At one point the chanting began reverberating between the buildings – indescribable! We arrived at Liberty Square with everyone chanting at the police – ”We don’t see a riot here, take away the riot gear”. Even though emotions were more than high, it was a peaceful demonstration.

Now the square was barricaded with the police inside the square not allowing us to go in. So the situation became reversed – the police were occupying the park, and the 99% had them surrounded. There was a face-off! The police were absolutely verbally confronted, partly because they were acting in open violation to a Supreme Court order. On the north side of the park were six different mainstream media hanging around in complete tranquility until I began delivering a few choice words to each one of them in a tone and volume of voice that I don’t use every day.

The legal part of it went back into court at 11:30 am, so everyone was sort of waiting to see why that was. At a certain level, it seems to be now turning into a legal battle. The drummers set up in one place and simply went non-stop the entire day. Three or four groups of musicians were circling the park continuously. After a time, one by one, they began staying with the drummers and a sort of orchestra formed – they created a spirit of celebration playing ”When the Saints Go Marching In” and all kinds of things. The police were cold quiet.

Tonight we learned that the second court decision was that no one could stay in the park with any kind of camping gear. With the barricades still in place, the cops starting letting people in one at a time, going through a line of police. But one by one we were back inside. Fox News tried to come in, but many of us simply surrounded them and began screaming all kinds of truths into their ears. At first they tried to ignore it as though they had a right to be there, but the number of people surrounding them and the volume of screaming came to such a pitch that they simply had to leave – they were peacefully evicted from the park.

The only thing I could say at this point is that the resolve to occupy is stronger and more serious than it was before. Just the playing board has been rearranged. One day at a time.

Sofie

Occupy rörelsen växer i styrka runt om i världen, som en symbol för indignationen hos de 99% över några få bankfamiljers gränslösa makt och girighet.

Svenskar verkar däremot totalt ovetandes om att vårt land inte på långa vägar är ett jämlikt och demokratiskt land. Läs bara för skojs skull Fredrik Sjöshults detaljerade artikel om Familjen Wallenbergs jakt efter nya guldägg från den 19 oktober i år till exempel.   

Men även om vi har det bättre än många andra så borde vi i solidaritetens namn inte bara sitta ner och njuta av våra caffè latte när stor del av vår välfärd kommer från länder där barn inte äter sig mätta varje dag.

För några årtionden sedan var vi ett land som gjorde sin röst hörd i den internationella debatten, och den rösten var skarp och modig för att komma från ett så litet land. Idag har den rösten tystnat, och istället är det Sverige som viftar snällt på svansen (”US barks and Sweden wags its tail” som det kritiskt har skrivits runt om i världen) när krigsherrar från USA vill sätta dit Herr Assange för att ha läckt om krigets grymheter. Sverige kommer förmodligen att skicka honom till USA där han riskerar dödsstraff för sina handlingar.

”Vi är i majoritet, vi är 99%, som på ett sjukligt sätt kontrolleras av 1%. Vi är den verkliga styrkan och makten (gudomlig) på jorden. Förlora inte hoppet – vi kommer att bli fria snart.” skrev Norberto Keppe redan 1986 i sin bok Liberation of the People from the Pathology of Power.

Vi inom organisationen STOPPA förstörelsen av världen (www.stop.org.br) drar nu vårt strå till stacken genom att sprida ut Keppes enormt viktiga samhällsanalys som ett vetenskapligt verktyg för alla de som kämpar för ett rättvisare samhälle. Nedan följer därför ett av kapitlen ur boken nämnd ovan:

En kallelse till handling

Vi vill kalla samman alla praktiska individer, alla som är idealistiska och dynamiska, alla som tror på godhet, sanning och skönhet, för att slå sig samman och bygga upp en ny värld, ett nytt samhälle, ett äkta mänskligt rike på jorden. I detta nya samhälle ska vi kunna arbeta åt oss själva och ta del av det Skaparen har gett oss – allt som den ekonomiska och finansiella makten fram till idag har berövat oss på. Vi har kommit fram till ett avgörande moment i tiden då det inte längre är möjligt att upprätthålla de illasinnade individer som har lagt beslag på världen och upprättat ett samhälle bara för sig själva – där de erbjuder oss några smulor bara när deras ställning är i fara eller när de är tvingade att göra det.

Vi vill kalla samman alla folk för att genomföra den största av alla ”revolutioner” som mänskligheten upplevt. Vi kallar samman alla för att vända upp och ned på vårt inverterade samhälle och ställa det till rätta – för vi vill inte längre vara kanonmat åt dem som sitter vid makten, piloter i deras stridsplan eller förare i deras stridsvagnar, som bara sprider död och förintelse. Vi vill leva livet, vi vill producera för oss själva och våra medmänniskor, vi vill leva i fred med varandra. Vi kan inte låta dem fortsätta utnyttja oss och döda oss, sätta en klass mot en annan, ett folk mot ett annat, ett yrke mot ett annat. Vi har fått nog. Nu vill vi få chansen att leva i en tid av fred, vilket vi alltid drömt om men aldrig blivit tillåtna.

fortsättning finner ni på: http://www.libertacaodospovos.org/?lang=sv

Hälsningar,
Sofie

Vi har fått flera frågor om vad vi inom Analytisk Trilogi eller STOP-organisationen håller på med just nu. Så jag har äntligen satt mig ner för att skriva ihop lite snabbt vad som händer just nu.

Vi är just nu fullt upptagna med att planera en internationell kampanj inför nästa år, och har också deltagit aktivt i Occupy Wall Street där några av våra amerikanska vänner har delat ut Norberto Keppes nu högaktuella bok Liberation of the People – the Pathology of Power, som han skrev i mitten på 80-talet när folk i USA och Europa fortfarande levde i illusionen att vi är fria folk.

I boken gjorde han den första riktiga studien över maktmänniskors patologi, dvs. vad det är för slags individer som sätter makt och pengar över allt annat i livet. Slutsatsen är högst obehaglig, inte minst med tanke på att det är just dessa personer som styr över oss andra.

Han gjorde också klart att den ekonomiska makten, dvs. banker, multinationella företag, spekulering osv, är mycket farligare för samhället än vad politiker är. Den ekonomiska makten kontrollerar allt, inte minst korrupta politiker som egentligen aldrig på riktigt representerar folket som har valt dem.

Först nu börjar folk inse att världsproblemen upprätthålls av samma lilla elit, som aldrig ställer sig i rampljuset och aldrig tar smällarna. Det är som sagt därför ockupanterna har installerat sig vid Wall Street och inte i Washington DC.

“Jag hävdar att alla problem i dagens samhälle kan sammanfattas till ett enda: hur social och ekonomisk makt används. Under tidigare epoker har feudalherrar, kyrkan eller borgarstånd suttit med makten i händerna. I sjäva verket är det så att varje person som får obegränsad makt börjar ge näring åt sina mest allvarliga patologiska fantasier och så till den grad att han blir extremt farlig för både sig själv och i synnerhet för andra.

Den här boken är tillägnad alla de som ännu inte blivit helt korrupta. Den är tillägnad alla idealistiska unga människor, studenter, artister och arbetare av alla slag. Den är till folk i allmänhet, som ständigt är förda bakom ljuset och som inte kan göra mycket för att fly undan de girigas och de korruptas ilska.” (Keppe, Liberation of the People, 1986)

Ekonomiska problem, arbetslöshet, stora skulder, hemlöshet och hopplösa framtidsutsikter har nu fått även USA och Europa att inse att vi inte heller är fria medborgare.

Världen styrs av mycket mindre än 1% av jordens befolkning. Olyckligtvis är de resterande 99% fragmenterade inom olika raser, klasser och nationaliteter som beskyller varandra för alla svårigheter i samhället. Det hoppas nu Occupy-rörelsen på att förändra, genom att visa att vi allihop sitter i samma båt och att vi tillsammans är starka nog att förändra samhället till det bättre.

Så i lördags gick folk ut i hundratusentals i städer på alla kontinenterna och gjorde fredliga demonstrationer mot de ekonomiska orättvisorna – alla under parollen ”Vi är de 99%”. STOP the Destrucion of the World var också ute på São Paulos stora finansgata med parollen ”Stoppa den patologiska makten”, vilket brassar förstår innebörden av utan vidare förklaringar.

”Tiden är mogen för att kalla samman alla människor av god vilja för att arbeta till förmån för mänskligheten, och inte för de som är sjukast och som kontrollerar ekonomisk makt och korrumperar alla samhällets områden.

På samma sätt som nazismen är en mardröm från det förflutna, kommer den ekonomiska makten en dag att betraktas som en hemsk terror från vilken mänskligheten till slut lyckades frigöra sig.” (Keppe, Liberation of the People, 1986)

Varma hälsningar från Sofie

“Det amerikanska folkets och USAs dekadens”-
boken som förutsåg USAs aktuella kris.

År 1985 publicerade Norberto Keppe boken “Det amerikanska folkets och USAs dekadens” och varnade redan då om den ekonomiska kris som skulle komma om inte USA ändrade sitt ekonomiska system och sin livsstil. Boken var också en varning till alla andra folk, för att de skulle undvika att följa det amerikanska exemplet och således bevara sin ekonomi. Här följer en intervju med Keppe, som såsom samhällsvetare ger en väldigt oväntad syn på världens ekonomiska kris.

 

Intervju med psykoanalytikern och samhällsvetaren Norberto R. Keppe:

I oktober 2008, när media började tala om de amerikanska bankernas bankrutt, samt börsfallet på Wallstreet och på de internationella aktiebörserna, deklarerade psykoanalytikern, filosofen och socialvetaren Norberto Keppe att börsfallet enbart innebär en fölust för de som spekulerar, men inte för dem som arbetar. Han tillade: “Det är inte den äkta ekonomin, utan det fiktiva samhället som håller på att falla samman.”

Norberto Keppe är författare till böckerna “Arbete och Kapital”, “Det amerikanska folkets och USAs dekadens”, “Folkets frigörelse – maktens patologi” och andra verk om sociopatologi och ekonomi.

Jornalist: Vi ser just nu USA inför maratorium och ett allmänt börsfall. Hur ser du på den här krisen?

Norberto Keppe: Vi ser just nu hur det imaginära samhället och den fiktiva ekonomin håller på att falla samman. Jag säger fiktiv ekonomi eftersom den är baserad på spekulering där pengar skapar pengar. Det är inte den äkta ekonomin (d.v.s. baserad på arbete, jordbruk och produktivitet) som håller på att falla samman. Vanligtvis blir folk oroade över börsfallen, men slutet på spekuleringen är gynnsam för länderna, eftersom det innebär ett slut på den virtuella ekonomin, som handlar om ett spel med nummer. Det är ett spel med finanser och inte en autentisk ekonomi. Den nuvarande krisen kommer att få människan att gå tillbaka till arbetet igen och civilisationen kommer att utvecklas enormt.

J.: I boken “Arbete och Kapital” som publicerade år 1990 i Frankrike varnade du att alla länder för vad som höll på att hända i USA för att de skulle kunna undvika att begå samma misstag och gå in i samma dekadens. Kan du förklara det här lite utförligare?

Norberto Keppe: I boken “Det amerikanska folkets och USAs dekadens” skrev jag att det var den förflutna civilisationens uppskattning av arbete som konstruerade landet, men nuförtiden har amerikanarna slutat arbeta. De började ge större värde åt pengar än åt arbete, precis som jag förklarade i boken “Arbete och kapital”. Samma inverterade mentalitet tog över på alla områden. Därför är USA en misslyckad nation och ett tydligt exempel på att de moderna teorierna inom ekonomi, freudiansk (och jungiansk) psykoanalys, undervisning och särskilt John Deweys pragmatiska själlösa filosofi inte fungerade. Problemet är inte ekonomiskt, men människligt. Först förfaller människan och sedan samhället och dess materiella aspekt.

J..: Hur tror du att länderna kommer att reagera på den här krisen?

Norberto Keppe: Folken som fortsätter att arbeta kommer att klara sig bra under krisen, men amerikanarna kommer att uppleva en svår tid, fram tills dess att de återgår till aktiviteten som gjorde dem så kända i det förflutna. Enligt våra upptäckter är det grundläggande att ha medvetenhet om sina egna fel för att kunna korrigera dem. Denna princip gäller både individer, grupper, företag och nationer. Orsaken till att USA inte återhämtar sig är att det ameriskanska folket inte accepterar medvetenhet om sin egen dekadens. För andra länder i världen kan krisen innebära något positivt, om människorna återgår till arbete och god handling, som ju utgör människans essens. Kvalitetsarbete är grunden till framtidens ekonomin på alla områden. Med tiden kommer alla länder bli tvungna att inrätta ett ekonomiskt system baserat på ett sådant arbete, om de inte vill komma efter i utvecklingen.

Vänliga hälsningar/

Anna

Anders Behring Breiviks fruktansvärda massmord på Utöya och i Oslo för en vecka sedan har satt vårt samhälle i ett mycket besvärligt läge.

Antingen betraktar vi honom som en terrorist som utförligt har planerat och sedan på egen hand genomfört en grym politisk attack rakt mot Norges demokrati och öppenhet, vilket i mångas ögon kan ge honom oberättigade meriter och samtidigt öka risken för copycats som inspireras av hans ”framgång”.      
 
Det andra alternativet är att se på honom som en fanatisk galning, som genom att så brutalt mörda oskyldiga, obeväpnade och praktiskt taget instängda barn och ungdomar inte kan få andra kvalifikationer än sinnessjuk, usel, feg, ond, djävulsk. Då hamnar vi dock i ett annat dilemma.

Att bli bedömd som sinnessjuk har ju ofta lindrande inverkan på domslut och straff. Plötsligt är lagbrytaren inte längre ansvarig för sina dåd. I stället betraktas han som ett offer för sig själv och samhället. Förklaringen till det ohyggliga lägger man hos frånvarande föräldrar, skolmobbare eller någon annan som på så sätt blir skyldig till det som hänt.

Det här är ett stort rättsligt misstag, för ohyggliga våldsbrott begås alltid av människor som är svårt psykiskt störda – och de är inte mindre skyldiga för det.

Psykiska rubbningar av den här sorten drabbar nämligen inte någon som inte själv har gett rum för dem. De växer oftast fram av år av hatiska tankar gentemot omvärlden och storhetsfantasier omkring sin egen person, där han eller hon ser sig själv som mer än andra, felfri, speciell.

I stället för att se sina egna onda avsikter lägger Breivik över dem på andra. Han ser exempelvis muslimska invandrare och vissa politiska partier som det stora hotet mot Norge, medan det i själva verket är han själv som tillfogat sitt eget land och folk större sår än någon annan sedan andra världskriget.

Ingen kan planera och begå ett så fruktansvärt massmord som det på Utöya utan att vara svårt psykiskt sjuk. Att vara känslokall, sakna medlidande och skuldkänslor är de främsta kännetecknen på psykopati, men som vi vet av alla studier så förhindrar psykopati inte alls individens intellektuella förmåga. 

Det är ett stort fel inom vårt rättsväsende att en brottsling som Breivik ska bedömas som antingen terrorist eller sinnessjuk, för i grund och botten är han både ock.

Sofie

       Den här veckan (den 13:e juli) publicerades en artikel i DN om varför vi bråkar mer på semestern. Det är ett intressant faktum som tåls att reflektera över.

       Psykologen Liria Ortiz i DN säger att familjerådgivare ser en ökning i antalet samtal och att separationsfrekvensen blir högre efter sommaren. Ortiz tycker att det är viktigt att man redan före ledigheten pratar om vilka förväntningar man har på semestern och vad man vill göra, eftersom vi ofta har olika uppfattningar om vad det innebär att ha roligt tillsammans på semestern:

”Menar vi samma saker när vi säger att vi ska göra roliga saker tillsammans? Att ha det bra för dig kan innebära att ta långa promenader på stranden. Men för din man kan det vara att ta en öl på krogen med kompisar.” (DN, 13:e juli, 2011, Susanne Jacobsson)

Ortiz rekommenderar DNs läsare att kommunicera och kompomissera för att undvika konflikter. 

       En av mina vänner i Sverige skrev till mig och frågade om hur vi inom Integral psykoanalys ser på det här, så jag tänkte att jag skulle försöka förklara.

       Psykoanalytikern Norberto R. Keppe skriver i boken “Alla sjukdomars ursprung” att det svåraste för människan är att acceptera det som är gott. Vi tror av vana att vi önskar det som är gott, men i grund och botten handlar vi genom våra emotioner, som baserar sig på en inverterad känsla av avund. Den avundsjuke personen avvisar både hälsa, välmående  och lycka i livet utan att själv lägga märke till det förstås. Avundsjukan har sitt etymologiska ursprung i det latinska ordet “invidere” som betyder “att inte se”. Den avundsjuke personen vill inte se det som är gott, sant och vackert. 

“Avundsjukan riktar sig mot just de personer och saker som är mest oumbärliga, vilket gör den till en mycket        motsägelsefull ”känsla”. På samma gång som man har behov av en viss person, tar man avstånd från och opponerar sig mot honom eller henne och förhindrar sig på så sätt från att ta del av det man mest behöver. Den avundsjuke individen förstör med andra ord källan till sin egen lycka och välmåga. Så vad göra med den avundsjuke om han avvisar det han mest tycker om och behöver? Detta är det fruktansvärda dilemma som människan har satt sig i.” 

          Utdrag ur boken “Alla sjukdomars ursprung”, skriven av Norberto R. Keppe.

       Om ni blev förvånade över detta påstående är det för att ni ännu inte har kunskap om den stora omedvetna världen som existerar inom oss. Vi skulle kunna jämföra människan med det här isberget:

10% medvetenhet

90% omedvetenhet

 

 

Vi känner till ungefär 10 % av det vi är och 90% förtränger vi i det omedvetna. 

       P.g.a. omedvetna dåliga intentioner kan vi t.ex. sabotera en trevlig resa med bråk eller genom att bli sjuka eller bryta ett ben just innan resan. Vi kan förstöra ett bra förhållande genom att angripa vår partner utan större anledning eller säga nej till befordringar på jobbet och på så sätt förstöra vår egen framgång. Vid valet av partner är det också vanligt att personen låter sig styras av denna destruktiva omedvetna kraft. Ni kanske också har sett hur någon ni känner blivit tillsammans med en mycket svartsjuk (och avundsjuk) person som inte vill att fästmannen/fästmön (pojkvännen/flickvännen) håller kontakt med sina vänner, forsätter med sina hobbys, studier och arbete. Emellertid är det inte enbart den svartsjuke personen som är avundsjuk. Även den som väljer en sådan partner uppvisar en dålig avsikt med sitt eget liv och använder den andre som ett slags alibi för att kunna fullborda det som det omedvetna “befaller”.

       Men låt oss återgå till ämnet semesterbråk! En annan orsak till dessa bråk är idealisering.  En person som idealiserar lever i en sorts fantasivärld och tycker att allt och alla borde anpassa sig till den. “På semestern får det inte regna, min partner måste vara romantisk och generös, barnen måste vara snälla och väluppfostrade, jag själv måste vara i toppform på stranden, familjen måste ha mycket pengar för att kunna förverkliga alla sina drömmar, inga problem får dyka upp på min semester etc…” När personen upptäcker att allt inte riktigt stämmer överrens med det han föreställt sig, blir han rasande.

       Här är ett utdrag ur boken “Alla sjukdomars ursprung” som illustrerar en typisk idealisering:

“Patient: -Jag är utled på att gråta över min man som inte vill arbeta och nu gör min dotter samma sak. Hon stiger inte upp i tid för att gå till skolan .

Analytiker: -Det tyder på att du idealiserar din man ochnu även din dotter.   

Det verkar som om huvudskälet bakom ett olyckligt äktenskap är att den ena partnern idelaiserar den andre alltför mycket.  Dessutom antyder det att han eller hon också lägger skulden för sina egna problem på partnern.

De sjukaste människorna begär att andra ska leva upp till deras förskönade bilder. De mest neurotiska individerna idealiserar så mycket att de inte accepterar andra som de är. Med lätthet hittar eller skaffar de fram em mängd fel hos sin nästa, och blir outhärdliga att umgås med eftersom de ständigt anmärker på andra. Innan den neurotiske skönmålar någon annan, har han också  en mycket stor idé om sig själv – och inbillar sig att den andre har samma uppfattning, som om endast han kan förstå honom. På så sätt är han självfallet mycket trevlig att tala med, men kan plötsligt byta åsikt och börja attackera sin samtalspartner.”                                               

       Och vad är lösningen på de här problemen? Alla människor är avundsjuka och idealiserar, men skillnaden är hur mycket medvetenhet man har. En person med större självkännedom kan lägga märke till sin egen patologi, kontrollera den bättre och således njuta mer av de goda sakerna i livet, såsom en semester el. dyl. Självkännedom är psykoanalysens funktion. Om ni vill veta mer kan ni ta kontakt med oss här på bloggen eller med centret för Integral psykoanalys i Sverige: www.analytisktrilogi.se. 

Trevlig semester!

Vänliga hälsningar/ Anna

Sitter just nu på Brasiliens landsbygd, långt ifrån den turisttäta kusten. Här i den lilla lantorten Cambuquira har vi ett omfattande socialt och kulturellt projekt för ortsbefolkningen, som till största delen är väldigt fattig trots att regionen har ett av världens bördigaste jordbruk.
 
När vi kom hit för första gången för nästan tio år sedan såg vi en kyrka uppe på en kulle, med gamla vackra hus, trädgårdar och kullerstensgator. Runt om den lilla staden sträcker det kulliga landskapet ut sig med kaffeplantager och gröna lundar.

Cambuquira

Cambuquira är en gammal kurort med ett av världens bästa mineralvatten, som fortfarande rinner ur källorna inne i stadens vattenpark. Mineralvattnet är naturligt kolsyrat och innehåller en mängd mineraler som är bra för allt från magsmältningen till huden. Brasilien har flera gamla kurorter, men de har alla sett sina glansdagar och de vackra gamla kurortshotellen har nästan alla slagit igen.

På olika osannolika vägar fick vår organisation STOPPA förstörelsen av världen erbjudandet att köpa Grande Hotel Empresa, hotellet med utsikt över vattenparken. Hotellet var ett enda stort renoveringsobjekt, men en underbar 85-årig liten dam och före detta anställd, Dona Julieta, hade under alla år fortsatt att gå dit för att städa och ta ut alla linnehanddukar och lakan för att tvätta och torka och vika och sköta om, i väntan på att någon skulle komma och köpa det gamla hotellet. Arvstagarna, som tacksamt insåg att vi inte tänkte riva ner och bygga nytt, erbjöd oss att köpa hotellet på avbetalning under flera års tid.

Dona Julieta kom tidigt varje dag och ville absolut hjälpa till med renoveringarna, men vi lyckades övertala henne att sitta på en stol i hissen och köra folk upp och ner. Kort därefter dog hon, och hennes dotter Gabriela intygade att hon fått dö lycklig eftersom hon i så många år väntat på att någon skulle ta hand om hennes älskade gamla hotell, där hon haft så många fina minnen från stadens glansdagar då fint folk från Rio de Janeiro och São Paulo tillbringade semestern här på läkares inrådan.

Men staden då? Här förstod jag för första gången vad boken Arbete och Kapital, av Norberto Keppe, handlar om.

Den här lilla staden har nämligen ett fantastiskt verkligt värde, om man ser till klimatet, jordbruket, arbetskraften, infrastrukturen, mineralvattnet, badhuset, turismen, osv. Men pengarna som cirkulerar i staden är alldeles för lite, och representerar inte alls stadens verkliga värde. Alla pengar i världen är istället centrerade i så kallade finanscenter, där de astronomiska summor som cirkulerar däremot är oproportionerligt stora. Men alla söker sig till dessa pengametropoler, för någon annan stans i världen kan man inte överleva.

Tänk nu på Cambuquira-familjen Souza med fem barn som inte har råd att köpa all mat de behöver från mataffären. Ägaren till mataffären säljer inte heller tillräckligt för att kunna låta barnen klippa håret hos frisören tvärs över gatan. Och frisören funderar på att slå igen, för han har inga kunder.

Allt avstannar, och alla är hungriga.

Vår organisation påbörjade därför ett projekt som fortfarande är tillåtet i Brasilien. Vi tryckte upp en egen valuta, en social peng, som kallas Trino.

Så här fungerar det. Vi erbjuder flera yrkesutbildningar till befolkningen, t.ex. att sy, odla, måla traditionellt portugisiskt kakel, att göra ekologiskt tegel. Massor av arbetslösa framför allt

Tegelstenstillverkning

kvinnor (färre män, faktiskt) har deltagit i arbetsgrupperna. De får själva vara med och räkna ut hur mycket var och en har jobbat och sedan får de sin lön i Trino. Den sista söndagen i varje månad organiserar vi Mercatrino, en liten marknad där man kan köpa mat, kläder, skolmaterial, hygienartiklar och annat för Trino. Snart kommer vi också att kunna sälja de tegelstenar vi fabrikerar inom projektet, och flera väntar nu spänt på att äntligen få råd att bygga ordentliga hus. Än så länge är Mercatrino inte helt självförsörjande, utan beror på donationer.

Flera av de riktigt fattiga familjerna köper nu nästan all sin huvudsakliga kost – ris och bönor – på Mercatrino. Tyvärr måste vi begränsa försäljningen till tre paket per person av några produkter, men vi vet att några stackars familjer kommer tillbaka under dagen för att kunna köpa en gång till och vi låtsas att vi inte vet det.

En tandläkare i staden tar nu emot kunder mot Trino, och har därför utökat sin verksamhet med flera nya familjer som annars aldrig haft råd att gå. En läkare, en psykoanalytiker, flera barnflickor och många andra tjänster i staden utförs nu mot betalning av Trino, som har börjat cirkulera som en egen valuta. Och plötsligt börjar saker och ting hända, fixas, göras. Och alla börjar få mat på borden.

Man ska inte bara ge mat och pengar till folk som inte har. Det skapar bara ett beroende och bygger inte upp ett samhälle. Folk måste i stället bidra med något som är bra för alla, för att på så sätt få del av rikedomen som de själva har hjälpt till att producera.

Vi har också sömmerskor, som redan gått klart yrkesutbildningen hos oss och som nu syr jättefina förkläden och annat som vi sedan säljer i São Paulo, för att få in pengar till att köpa nödvändiga produkter till Mercatrino. Och så har vi balettskola, gitarr- och pianoundervisning för barn i staden. I julas satte vi upp Nötknäpparen och fyllde vår teater till brädden flera kvällar i rad. Konst och kultur är också viktigt för människors välbefinnande.

Naturligtvis finns det alltid motstånd när man försöker göra något som frigör människor från den finanstyranni som vi lever i, och det har vi fått känna av flera gånger på olika sätt. Dessutom måste man tampas med människors egen patologi, såsom avundsjuka och paranoia. Men eftersom vi baserar oss på en vetenskap om psykosocioterapi, så blir det lite lättare att förstå och handskas med problem som uppstår.

För att veta mer om projekten här kan man gå till http://www.socialtkulturelltprojekt.se/ . Jag rekommenderar också två väldigt intressanta böcker om samhällets patologier och lösningar: Arbete och Kapital, och Liberation of the People – the Pathology of Power, som Norberto Keppe skrev på 1980-talet när han arbetade i New York.

Hälsningar från Sofie

Imorgon ska jag träffa Fredrik Reinfeldt.

Han är här i Sao Paulo tillsammans med en delegation på runt 160 svenska företag som bl.a ska inviga ett svensk-brasilianskt forsknings- och innovationscenter. Reinfeldt själv ska tala om Sverige som föregångsland för grön teknologi på den något annorlunda, konformade skyskrapan som tillhör FIESP – Sao Paulo Stats tunga industriförbundden - mitt på den trafikerade och hetsiga affärsgatan Avenida Paulista.

Jag ska vara där för att representera Keppemotorn, presenterad som ett av förslagen på samarbete mellan Sverige och Brasilien.

FIESP:s ledningsgrupp har nämligen själva varit på Keppemotorlabbet och uppmätt resultat som bekräftar allt som uppfinnarna själva påstått om motorns oerhört låga energiförbrukning. Många apparater fungerar utmärkt med 90% lägre elkonsumption jämfört med konventionella motorer.

Keppemotorn är som sagt en så pass revolutionerande produkt att den – om den håller vad den lovar – kan bli lösningen på världens energi- och miljökris. Resultaten har emellertid varit för bra för att kunnas ta på allvar, ironiskt nog. Dessutom innebär den att vi måste tänka om fullständigt vad gäller fysik, och historien visar som vi vet att vetenskapligt nytänkande alltid bemöter hårt motstånd och förlöjligande i början.

De tre brasilianska jättarna ABINEE, SENAI och FIESP stöder nu alltså officiellt de brasilianska satsningarna på Keppemotorn. Tillsammans med mig imorgon kommer jag bl.a. att ha Ruy Bottesi, som är direktör på både FIESP och ABINEE, Associação Nacional de Indústria de Eletro Eletrônicos. De har redan stakat ut en roadmap där olika brasilianska industrier redan till hösten kommer att ha fått ut de första produkterna med Keppemotorer på marknaden. 

Även i Sverige rör det på sig, även om folk är obeskrivligt rädda för att ta första steget offentligt. Ett hundratal ingenjörer på ÅF i Göteborg fick i höstas chansen att se Keppemotorn, när uppfinnarna Cesar Sóos och Roberto Frascari var där på ett inofficiellt men fullsatt frukostmöte. 

Några inser nu att Sverige kan ligga i täten, eller hamna långt efter, i det som nu ser ut att bli ett verkligt paradigmskifte, där mänskligheten kanske äntligen har hittat teknik som inte tär det minsta på naturen och som dessutom är enkel och billig att framställa.

Uppfinnarna har nu blivit inbjudna till ett start-up event för Keppemotorn i Stockholm i september under namnet Sound and Resonance Conference 2011. Jag skriver mer om det när jag får programmet. 

Jag har nyligen tittat på tv4:s dokumentärfilmer ”Hur fattigsverige blev rikt” och de visar tydligt att svensk industri byggdes upp till världsklass genom några modiga satsningar på unika uppfinningar och att egentligen inget nytt hänt på industrifronten sedan SKF, ASEA, Ericsson och de andra jättarna startade för över hundra år sedan.

Är det inte dags att bli världsledande igen? Med grön energi?

Hälsningar från ett vinterkallt Brasilien,
Sofie