Share this:

Dagmar är en av mina elever. Hon är en glad, beläst och mycket elegant kvinna i 50-årsåldern som innan hon kom till vår skola hade lidit av ständigt återkommande lunginflammationer under mer än tio år. Under de nästan fem år som hon deltog i kursen hade hon inte ett enda återfall, men sedan hon på grund av familjeproblem för ett halvår sedan bestämde sig för att ta ett uppehåll så har besvären kommit tillbaka.

Enligt en undersökning från 2008 där 274 av våra elever och kursdeltagare deltog hade hela 86% av de som lidit av någon sjukdom tillfrisknat under kursens gång. Det rörde sig om allt från kroniska kroppsliga sjukdomar och allergier till depressioner.

Jag ska berätta om hur det gick till i Dagmars fall. Hon kallar det själv för Snövitssyndromet.

En dag visade jag en scen ur den klassiska Disneyfilmen, för att vi skulle analysera den ur en helt ny synvinkel. Snövit har just lyckats fly från sin onda och avundsjuka styvmor, och gömmer sig hos de sju dvärgarna djupt inne i skogen. Det är morgon och dvärgarna ska gå till gruvan för att jobba, men först varnar de oroligt Snövit för att drottningen har häxkrafter och kan komma förklädd. Hon måste vara på sin vakt och inte släppa in någon.

Obekymrat står sedan Snövit i köket och sjunger då plötsligt en ohygglig, häxliknande gumma dyker upp i fönstret och erbjuder ett vackert äpple. Det är här det intressanta börjar.

Alla djuren börjar högljutt och intensivt att varna Snövit. Alla varseblir faran – alla utom Snövit, som i stället blir arg på fåglarna för att de stör den stackars gamla kvinnan. Trots djurens enträgna försök att hindra henne, så bjuder hon in fienden i huset och biter i det förgiftade äpplet varpå hon genast somnar in.

Hur kommer det sig att Snövit är den enda som inte märker faran? Hur kommer det sig att hon försvarar häxkvinnan i stället för att lyssna på sina vänner?

Först och främst ser vi naturligtvis ett fall av stor alienation (världsfrånvaro) och censur (att blunda för medvetenheten), där personen inte vill se problemen som finns runt omkring honom eller henne utan låtsas att allt är bra. Typiskt för denna patologi är också att bli arg på den som försöker tala sanning.

Därefter ser vi också en omedveten självdestruktivitet och attraktion för det som är farligt. ”Konsekvenserna visar på vår verkliga intention”, hävdar psykoanalytikern Norberto Keppe, som leder världens idag mest framstående klinik och forskningscenter för just psykosomatisk medicin. Det innebär med andra ord att vi inte är offer för vår situation. Vi har alla självdestruktiva tendenser och onda avsikter som vi inte har en aning om, men som kan leda oss in i många svåra situationer och även sjukdomstillstånd.

Vi föredrar emellertid att se oss som offer, och hittar gärna något yttre att skylla på. I sagan om Snövit är det naturligtvis drottningen som står för ondskan. Vi ser däremot inte att en sådan som Snövit faktiskt är högst delaktig i sitt öde, att hon har gjort ett flertal val som har lett henne dit.

Kort innan Dagmar slutade förra året skojade hon om att den här lektionen förändrade hennes liv. Hon insåg att hon aldrig velat se dåliga avsikter eller själviskhet varken hos henne själv eller andra, och hon alltid sett sig som offer för sin man, sin mamma, ja, även för grannen som tagit hennes garageplats. Självinsikten gjorde att hon började medvetandegöra flera saker i sitt liv, och som en följd blev hon frisk från sin kroniska lunginflammation.

Det är medvetenheten om vårt inre psykologiska liv som gör att vi kan bli friska från psykosomatiska sjukdomar, enligt forskaren och psykoanalytikern Cláudia Pacheco som skrivit boken ”Hälsa genom medvetenhet – teomani och stress”.

I slutet på förra året gick Dagmar emellertid med på barnens krav och lämnade sin egen lägenhet under en längre tid för att låta dottern med man och barn bo där i stället medan deras nya hus restaureras. Hon bor nu temporärt inklämd hos sin son där hon inte alls trivs lika bra som hemma och känner sig tvungen att ta hand om barnbarnen på tider då hon tidigare brukade ha andra aktiviteter som hon uppskattade mycket. Hon är väldigt nere och känner att hon alltid får ställa upp för alla och att ingen gör något för henne.

Och nu har lunginflammationerna kommit tillbaka.

Jag kan rekommendera boken jag nämnde ovan, Hälsa genom medvetenhet, den är en väldigt intressant och lättförståelig bok om sambandet mellan kropp och psyke.

Sofie

Share this:

Drömmer du om en rättvisare värld, är du framåtblickande och intresserad av att känna dig själv så missa inte detta kostnadsfria webinar som några av mina amerikanska och brasilianska vänner på Keppeinstitutet anordnar (på engelska).

Keppeinstitutet i São Paulo, Brasilien, har blivit ett centrum för innovationer, hälsa och inspiration, och attraherar ledande nytänkare från hela världen.

Du registrerar dig här: www.icatwebinar.com och det är snabbt och gratis – och det kommer att vara så många deltagare från hela världen så man behöver inte säga något! Men det blir intressanta personer att lyssna på.

Webseminariet är en presentation av Norberto Keppes arbete och en inbjudan till Brasilien och den 19:e Internationella kongressen om Analytisk Trilogi (kongressen hålls på engelska med simultantolkning till svenska vid behov) i den vackra brasilianska lantortsstaden Cambuquira som jag nämnt förut. Där kommer alla få chansen att:

• Möta co-uppfinnarna av Keppe Motorn, en spännande ny pulsmotor som drivs av grön ”essentiell energi” och har en effektivitet upp till 90%.

• Diskutera medvetenhetens läkande processer med läkare och forskare som i många år studerat länken mellan hälsa och självkännedom, och haft berömvärda resultat.

• Upptäck hur en fattig lantort blommat upp genom en ny form av sociala och kulturella projekt – och delta i den årliga folktraditionen Festa do Divino.

• Få idéerna kring trilogiska företag och hur du själv kan introducera den här beprövade kooperativa företagsmodellen på din ort … och mycket, mycket mer.

Läs mer och se foton på http://www.icat.ws/index.php

Och om du inte kan resa till Brasilien rekommenderar jag som sagt lördagens webinar som kommer att bli både stimulerande och ögonöppnande.

När: Lördag 6 april

Tid: 19-20 (svensk tid)

Registrera dig här: www.icatwebinar.com

Annars är du hjärtligt välkommen till Brasilien i sommar!

Hälsningar,

Sofie                                                                                                                     

Share this:

Utopier är milstolpar i historien. Utan dem skulle vi inte ha mycket att läsa om. Problemet är att all mystik och alla drömmar runt utopierna försvinner i samband med att de förverkligas. Vi glömmer helt enkelt bort att de har funnits.

Tänk bara på de orimliga drömmar och den ofantligt stora uppgivenhet som måste ha föregått följande händelser i historien:

300-talet – Kristendomen blir statsreligion i romarriket, vilket måste ha betraktats som ett snarast mirakulöst händelseförlopp efter sekler av blodig förföljelse där de urkristna i flera generationer tvingat gömma sig långt inne i mörkret av kilometerslånga katakomber.   

1492/1500 – Skeppen anländer till Europa med bevis på att de legendariska och ofantliga landområdena på andra sidan haven faktiskt existerar – mitt i en tidsepok då de flesta (i alla fall offentligt) trodde att jorden var platt. Skeppen för med sig laster som för alltid förändrar vår syn på världen.

1776 – En grupp modiga och idealistiska män skriver USA:s självständighetsdeklaration och några år senare den amerikanska konstituitionen med något så ofattbart vågat som demokratiskt styre och mänskliga rättigheter, baserat på illuminismens utopiska idéer om ett jämlikare samhälle. Vem visste egentligen då om de första valen verkligen skulle fungera, om de tre makterna skulle hålla sig inom sina lagstadgade funktioner, eller om britterna skulle komma igen för att ta tillbaka det de förlorat? Med det skriftliga tillägget om individuella rättigheter inleddes massutvandringen av européer som längtade efter den amerikanska drömmen om yttrande- och religionsfrihet. Det skulle ta 150 år för de europeiska länderna att ge sina folk samma rättigheter.

1947 – Rörelsen med Mahatma Gandhi i spetsen får äntligen sin självständighet, efter årtionden av aktivt icke-våldsmotstånd mot ingen mindre än det brittiska kolonialstyret! Vem i hela världen skulle ha kunnat ana något sådant tjugo år tidigare, då det indiska folket levde i stort sett som fredlösa i sitt eget land?

1969 – Sant eller ej. Neil Armstrongs första steg på månen omvandlade utopiernas utopi, det mest befändga, det fullständigt otänkbara, till vardagsverklighet på nyheterna. Att resa till månen – javisst, självklart! – menar vi idag, men resten av universum vilar fortfarande på utopier med stort U…

1989 – Plötsligt och oförklarligt börjar vanliga tyska medborgare att riva ner Berlinmuren tillsammans, och inom kort är Väst- och Östtyskland återförenade. Det var det orealistiska som realiserades. Och kort därefter föll även hela Sovjetblocket samman och min barndoms världsindelning upplöstes tillsammans med kalla krigets järnhårda gränsdragning rakt över kontinenten. Det är den enda utopiska situation jag själv upplevt inför direktsänd teve.

Vad kan 2013 vila på för händelser? 2012 blev inte slutet, och många drömmer nu om början på något nytt, något som mänskligheten aldrig skådat tidigare.

Utan människor som drömmer om det som ännu inte finns skulle vår historia se väldigt annorlunda ut.

Sofie

P.S. I början av juli anordnar vi en internationell ”träff” på vår kursgård i Brasilien tillsammans med likasinnade drömmare från andra delar av världen. Det ska handla om energi, hälsa och ett friskt samhälle, med intressanta möten, föreläsningar och tid för att besöka den äkta brasilianska landsbygden. Programmet är nästan helt klart.  

Share this:

Syrsorna har tystnat, för nu öser regnet ner härutanför.

Ovanför garageportarna här på vår kursgård hänger en nymålad skylt, som vittnar om den smärre revolution som är i full gång därinne. Enligt tidningen Época står den med på listan över de tio praktiska lösningar på världens miljökris som presenterades på Rios miljömöte i juni.

Raimo från Finland och f.d. VTT-anställd är en av många som kommit för att lära sig bygga en Keppe Motor på vår nya verkstad.

Jag har tillbringat förmiddagen där inne i vår nya Keppe Motor fabrik, eller snarare verkstad, där jag tagit bilder och tittat på monteringen. Motorn är handgjord från början till slut, och tanken är att fabriken ska bli en del av våra sociala projekt här i den lilla lantorten Cambuquira.

240 är redan färdiga och sända till köparna. Andra hundratals köpare står på kö, och även de som bestämt avvisar (med tydlig irritation) teorierna bakom den erkänner ändå att den har sina fördelar.

Till ytan är det bara en bordsfläkt än så länge, men dess egenskaper överglänser alla andra fläktar på marknaden – och här i Brasilien säljs runt fem miljoner nya exemplar av enbart bordsfläktar varje år, så brassar vet vad de talar om när det gäller det här ämnet.

Men det är inte utsidan som räknas i det här fallet, utan insidan.

Först och främst så är Keppe Motorn kall, och det har sina mycket stora fördelar. Vanliga motorer blir som vi vet mycket heta vid användning, och det innebär att traditionella fläktar faktiskt höjer temperaturen ytterligare i rum där de används. Trots starka värmetåliga material slits vanliga bordsfläktar ut inom ett år, därav alla miljontals nya köp varje år.

Eftersom Keppe Motorn baserar sig på en helt ny teknik som förblir kall, ger den en mycket frisk fläkt som sprider sig i hela rummet. I mindre rum fungerar den nästan som en luftkonditionering. Eftersom den inte blir het, kan man också fabricera den med helt andra, lätta material, utan lufthål.

Dessutom är den tyst. Den susar snarare än brummar.

Det allra viktigaste är såklart att det är världens mest ekologiska bordsfläkt. Om alla bordsfläktar som säljs i Brasilien under 2013 hade en Keppe Motor så skulle landet kunna stänga av en av turbinerna i det enorma, trestatliga vattenkraftverket Itaipu.

All vidareutveckling och forskning, till exempel på vattenpumpar och värmepumpar, ligger tyvärr i träda på grund av väldigt begränsad budget. De stora industrier som förhandlar om att få massproducera olika typer av fläktar och elcyklar behöver i regel några år för att omställa en del av sin produktionskedja, så vi beslutade oss helt enkelt för att börja fabrikera själva så länge.

Eftersom Norberto Keppe själv skänkt patentet till organisationen STOPPA förstörelsen av världen och vill att tekniken ska sprida sig så snabbt som möjligt, är det nu bestämt att de som enträget har hört av sig och velat starta upp en egen produktionskedja i något annat land ska få chansen. Så vi har några amerikaner som kommer hit i november, och några italienare redan nästa vecka. I Sverige är nog ingen intresserad av en fläkt, men för att vidareutveckla elcyklarna kanske vore något? Eller värmepumpen…

Nu har regnet slutat och jag hör fåglarna igen. Syrsorna kommer nog tillbaka först till kvällen. Skönt att den där kvava värmen har försvunnit i några timmar framöver.

Varma hälsningar från Sofie

P.S. Du kan se ett program från Brasiliansk teve om Keppe Motorn och hur tekniken fungerar om du klickar här.

Share this:

Har precis kommit tillbaka från tio underbara dagar på Brasiliens bördiga landsbygd, långt ifrån den turisttäta kusten. I den lilla staden Cambuquira med sina vackra små hus, trädgårdar och kullerstensgator, har vi ett omfattande socialt och kulturellt projekt för ortsbefolkningen. Nu har vi påbörjat en helt ny etapp: vi bygger en ekoby!

Cambuquira

Vi har köpt en stor bit mark mitt i detta kulliga landskap, med dungar uppe på kullarna och kaffeplantager längs sluttningarna, som sträcker sig längs en flod. Där tänker vi bygga upp en ekologisk by, och förra veckan började vi mötena med några specialister inom konstruktion, ekologisk odling, arkitektur och andra nyckelområden.

Pojke med matportioner. Vi delar ut minst 3000 portioner varje gång och många står i timmar och väntar på sin tur.

Redan nu i veckan börjar vi plantera mandioca, bönor och annat som vi ska använda till att förse de allra fattigaste lantortsfamiljerna med åtminstone ett mål mat om dagen.

Vi har tagit kontakt med folkhögskolor i Sverige och andra länder, som är väldigt intresserade av att så småningom öppna upp möjligheten att komma hit som volontär under några månader. Mer om det längre fram.

Cambuquira är en gammal kurort med ett av världens bästa mineralvatten, som fortfarande rinner ur källorna inne i stadens vattenpark. Mineralvattnet är naturligt kolsyrat och innehåller en mängd mineraler som är bra för allt från magsmältningen till huden. Brasilien har flera gamla kurorter, men de har alla sett sina glansdagar och de vackra gamla kurortshotellen har nästan alla slagit igen.

På olika osannolika vägar fick vår organisation STOPPA förstörelsen av världen erbjudandet att köpa Grande Hotel Empresa, hotellet med utsikt över vattenparken. Hotellet var ett enda stort renoveringsobjekt, men en underbar 85-årig liten dam och före detta anställd, Dona Julieta, hade under alla år fortsatt att gå dit för att städa och ta ut alla linnehanddukar och lakan för att tvätta och torka och vika och sköta om, i väntan på att någon skulle komma och köpa det gamla hotellet. Arvstagarna, som tacksamt insåg att vi inte tänkte riva ner och bygga nytt, erbjöd oss att köpa hotellet på avbetalning under flera års tid.

Dona Julieta kom tidigt varje dag och ville absolut hjälpa till med renoveringarna, men vi lyckades övertala henne att sitta på en stol i hissen och köra folk upp och ner. Kort därefter dog hon, och hennes dotter Gabriela intygade att hon fått dö lycklig eftersom hon i så många år väntat på att någon skulle ta hand om hennes älskade gamla hotell, där hon haft så många fina minnen från stadens glansdagar då fint folk från Rio de Janeiro och São Paulo tillbringade semestern här på läkares inrådan.

Men staden då? Här förstod jag för första gången vad boken Arbete och Kapital, av Norberto Keppe, handlar om.

Bougainvillea i trädgården på vårt hotell.

Den här lilla staden har nämligen ett fantastiskt verkligt värde, om man ser till klimatet, jordbruket, arbetskraften, infrastrukturen, mineralvattnet, badhuset, turismen, osv. Men pengarna som cirkulerar i staden är alldeles för lite, och representerar inte alls stadens verkliga värde. Alla pengar i världen är istället centrerade i så kallade finanscenter, där de astronomiska summor som cirkulerar däremot är oproportionerligt stora. Men alla söker sig till dessa pengametropoler, för någon annan stans i världen kan man inte överleva.

Tänk nu på Cambuquira-familjen Souza med fem barn som inte har råd att köpa all mat de behöver från mataffären. Ägaren till mataffären säljer inte heller tillräckligt för att kunna låta barnen klippa håret hos frisören tvärs över gatan. Och frisören funderar på att slå igen, för han har inga kunder.

Allt avstannar, och alla är hungriga.

Folk står i kö för att få köpa med trino.

Vår organisation påbörjade därför ett projekt som fortfarande är tillåtet i Brasilien. Vi tryckte upp en egen valuta, en social peng, som kallas Trino.

Så här fungerar det. Vi erbjuder flera yrkesutbildningar till befolkningen, t.ex. att sy, odla, måla traditionellt portugisiskt kakel, att göra ekologiskt tegel. Massor av arbetslösa framför allt kvinnor (färre män, faktiskt) har deltagit i arbetsgrupperna. De får själva vara med och räkna ut hur mycket var och en har jobbat och sedan får de sin lön i Trino. Den sista söndagen i varje månad organiserar vi Mercatrino, en liten marknad där man kan köpa mat, kläder, skolmaterial, hygienartiklar och annat för Trino. Än så länge är Mercatrino inte helt självförsörjande, utan beror på donationer.

Tegelstenstillverkning. Nu ska kvinnorna öppna upp sitt eget företag för tegelstenstillverkning. De har lärt sig ett yrke.

Flera av de riktigt fattiga familjerna köper nu nästan all sin huvudsakliga kost – ris och bönor – på Mercatrino.   Tyvärr måste vi begränsa försäljningen till tre paket per person av några produkter, men vi vet att några stackars familjer kommer tillbaka under dagen för att kunna köpa en gång till och vi låtsas att vi inte vet det.

En tandläkare i staden tar nu emot kunder mot Trino, och har därför utökat sin verksamhet med flera nya familjer som annars aldrig haft råd att gå. En läkare, en psykoanalytiker, flera barnflickor och många andra tjänster utförs och även varor säljs i staden mot betalning av Trino. Och plötsligt börjar saker och ting hända, fixas, göras. Och alla börjar få mat på borden. Men mest av allt – de som deltar menar att det har skapats en gemenskap i byn som inte funnits förr.

Man ska inte bara ge mat och pengar till folk som inte har. Det skapar bara ett beroende och bygger inte upp ett samhälle. Folk måste i stället bidra med något som är bra för alla, för att på så sätt få del av rikedomen som de själva har hjälpt till att producera.

Män, kvinnor, gamla och unga har lärt sig att måla portugisiskt kakel, azulejos.

Vi har också sömmerskor, som redan gått klart yrkesutbildningen hos oss och som nu syr jättefina förkläden och annat som vi sedan säljer i São Paulo, för att få in pengar till att köpa nödvändiga produkter till Mercatrino. Och så har vi balettskola, gitarr- och pianoundervisning för barn och ungdomar i staden. Min portugisiska vän Gisela lär ut hur man målar portugisiska azulejos. I lördags satte vi återigen upp en musikal med alla barnen och fyllde vår teater till brädden. Konst och kultur är också viktigt för människors välbefinnande.

Naturligtvis finns det alltid motstånd när man försöker göra något som frigör människor från den finanstyranni som vi lever i, och det har vi fått känna av flera gånger på olika sätt, inte minst nu då det är val till borgmästare i år. Det är en historia i sig, lång och full av intriger. Dessutom måste man tampas med människors egen patologi, såsom avundsjuka och paranoia. Men eftersom vi baserar oss på en vetenskap om psykosocioterapi, så blir det lite lättare att förstå och handskas med problem som uppstår.

För att veta mer om projekten här kan man gå till http://www.socialtkulturelltprojekt.se/ . Jag skulle vilja passa på att tacka Germa, som varit här en gång på kurs och sedan på eget initiativ gör och säljer äppelmust hemma i Sverige för att på så sätt bidra med pengar till projekten. Se jättefina bilder på vår stop-site.

Jag rekommenderar också två väldigt intressanta böcker om samhällets patologier och lösningar: Arbete och Kapital, och Liberation of the People – the Pathology of Power, som Norberto Keppe skrev på 1980-talet när han arbetade i New York.

Hälsningar från Sofie

Share this:

Den lille pojken sliter ner fler kakpaket på golvet. Mamman ställer snabbt upp dem på hyllan igen, samtidigt som hon håller undan de små ivriga händerna. Men snart är han där igen.

Mamman är spänd och irriterad. Hon ser sig oroligt omkring i mataffären. Om hon tar bort honom från hyllan vet hon vad som väntar. Men hon måste göra det.

Reaktionen blir exakt som hon förutspått. Pojken skriker ursinnigt samtidigt som han sparkar desperat och vrider sig för att komma ner på golvet igen och fortsätta projektet med kakpaketen. När inget hjälper ökar han skriknivån till den gräns där mamma oftast blir så nervös att hon ger upp. Samtidigt rullar tårarna nerför hans kinder och nu tittar folk. Några kastar kritiska blickar. Kanske tycker de att hon är för hård. Eller så undrar de hur hon kan låta honom skrika sådär. Det känns som att allas blickar är förebrående.

Hon lämnar kundvagnen där den står och går ut ur affären samtidigt som hon försöker tala vett i pojken på ett klokt och förståndigt vis så att alla ska se det.

Det är oerhört svårt att sätta gränser. Även till sig själv. Barn vet vad de vill långt innan de kan gå eller tala och alla föräldrar vet hur svårt det är att tampas med denna järnvilja. Barn lär sig dessutom snabbt hur otroligt effektiva skrik är inför en vuxen publik. Mamma och pappa tenderar att ge upp omedelbart för att slippa skämmas inför andra: ”Ja, ja, ja! Du får den också. Sluta nu!”

Det lättaste är såklart att låta barnet få sin vilja igenom, för då slipper man vredesutbrotten. Dessutom kan man då lura både sig själv och omgivningen att alla är nöjda och glada. Men det är som sagt, bara ljug, för egentligen gör vi alla en fruktansvärd gentjänst, i synnerhet barnet självt.

Sedan tio år tillbaka ansvarar vi för en rad olika skolprojekt som jag berättar mer om på slutet av det här inlägget. Några av de saker som märks tydligt är till exempel hur skuldbelagda många föräldrar är. De känner att de har misslyckats som föräldrar. De tror att allt som barnen gör är deras eget fel. De skäms över att de ibland inte orkar med barnen – och vågar nästan inte ens erkänna det för sig själva.

Sedan är det också många föräldrar som är tydligt rädda för sina barn. De är rädda för sonens eller dotterns ilskna reaktioner. Och de är framför allt rädda för att förlora barnens kärlek om de inte gör som de vill.

Men ju mer vi gör för att uppfylla barnets alla önskningar, desto mindre tacksamhet får vi oftast tillbaka. Den typiskt bortskämda ungen är som vi vet inte ett lyckligt barn.

Föräldrar och lärare vet såklart att man måste sätta gränser, men samtidigt talar samhället idag oerhört starkt för barns ökade självbestämmanderätt och valfrihet. Så var går gränserna?

Dessa teorier om friare uppfostran härstammar egentligen från Sigmund Freud, vars idéer om Superego och Id genomsyrat hela västvärlden fastän vi sällan tänker på det (eller aldrig, inte minst med tanke på hur kritiserad Freud fortfarande är inom vissa grupper). På många sätt kan man säga att vår tids överfokusering på sexualitet och alla dess närliggande frågor är ett freudianskt bidrag till vårt moderna samhälle, liksom tanken att alla måste få göra precis det de önskar för att bli lyckliga i livet.

Vi har dock glömt en mycket viktig detalj.

Människans vilja är nämligen förrädisk. Vi har en patologisk (inverterad) vilja som är vår kanske största fiende i livet. Även som vuxna måste vi dagligen kämpa mot oss själva för att göra sånt som vi borde göra, men inte har lust med; som att gå upp i tid på morgonen, äta nyttigare mat, sluta röka, fixa kranen som droppar, vara hjälpsam, ta upp ett viktigt ämne med personen det gäller istället för att snacka bakom ryggen, osv.

På ett omedvetet plan har vi önskningar som inte alls är bra för oss själva. Det är därför vi så ofta lovar oss själva bra saker som vi sedan inte lyckas hålla. Och så får vi dåligt samvete istället.

En person som aldrig lärt sig att frustrera sin egen patologiska vilja kommer naturligtvis att få det ytterst jobbigt. För att göra något nyttigt i livet krävs det nästan alltid att man går emot sin egen vilja, dvs. att man faktiskt går på den där viktiga kursen fastän man hellre skulle vilja ligga hemma framför teven på kvällen, eller att man inte köper den där jättefina jackan som man verkligen vill ha för att man vet att man behöver pengarna till något annat, eller att man tar en sallad istället för pommes frites. Lyckas man göra det man bör göra, så känner man sig ofta tillfredsställd och lättad efteråt.

Efter att ha upptäckt människans psykologiska inversion, gjorde Norberto Keppe en djupgående och unik studie om just den mänskliga viljan som han publicerade i boken Frigörelse från viljan. Slutsatsen är kortfattat att vi måste lära oss att kontrollera den här inverterade viljan, för att istället ge rum åt vårt förnuft och vår etik.

Därför är det en kärlekshandling att sätta tydliga gränser hos barn. Det finns rätt och fel i livet. På samma sätt som det finns bra och dålig mat för kroppen så finns det bra och dåliga handlingar för vårt psykologiska liv. Barn måste få lära sig att många av deras önskningar är destruktiva eller rentav farliga. Det går inte att göra allt man vill i livet, för vårt liv har vissa naturliga gränser.

Den som tidigt lär sig att handskas med sin egen vilja blir mer lättanpassad till olika situationer (till skillnad från den som istället vill att omvärlden alltid ska foga sig efter honom eller henne) och således är han lättare nöjd i livet. Dessutom har han eller hon mycket lättare för att ta tag i saker och ting, fastän det kan tyckas tråkigt eller jobbigt. En väldigt viljestyrd person har däremot enorma svårigheter i att göra det mest elementära, för han gör bara det han har lust med (och omgivningen ser surt på när han bara ligger kvar på soffan medan alla andra springer runt och fixar det som måste göras).

Vi har som sagt sedan slutet av 1990-talet arbetat med ett flertal skolprojekt här i São Paulo delstat. Vi kallas in på långtidsprojekt på skolor och förskolor där vi bl.a. arbetar med konflikthantering, skolmiljö, samtalsterapi för elever och även föräldrar ibland. Vi har också jobbat med levande filosofi för lågstadiet, och utbildat lärare inom detta område. Resultaten har varit klara och tydliga. Miljön har blivit lugnare, eleverna är mer motiverade och koncentrerade. Konflikter minskar. Mycket av arbetet handlar om att medvetandegöra eleverna om sin plats i världen, dvs. att få dem att förstå och acceptera andra bättre och även sig själva. (Barn idag har en tendens att växa upp i tron att de är världens centrum och vill bli servade av omgivningen på samma sätt som de alltid blivit servade av sina föräldrar. Tyvärr leder det här till många både sociala och psykologiska problem). På volontärbasis har vi också en skola med balett, gitarr, piano, målning och dylikt för fattiga och föräldralösa barn inom vårt projekt som heter Crescer com Arte – ”att växa med konst”.

Efterfrågan från skolor och även hela skoldistrikt har blivit så stor att vi tyvärr inte kan ta på oss alla jobben längre, så istället har vi på inrådan av den brasilianska skolstyrelsen startat upp kurser för att utbilda fler lärare inom det vi jobbar med som psykosocioterapeuter inom integral psykoanalys. Vi håller också på att kolla upp möjligheten att ta hit intresserade från andra länder för att själva vara med och se och arbeta med projekten. Imorgon ska vi ha vårt första möte om det tillsammans med några universitet som är intresserade av ett internationellt utbyte kanske för vidareutbildningar. Mer om det när jag har mer klar information.

Hälsningar från Sofie (det är bara 13 grader här i Sao Paulo, och råkallt som det alltid blir här)

Share this:

Vi hör nästan dagligen folk klaga över att de är slutkörda, överarbetade, utbrända. Speciellt många kvinnor känner att de får ta hela lasset, att kraven är för höga och att de inte får någon uppskattning. Som kvinna och med 14 års erfarenhet som psykosocioterapeut vågar jag påstå att det här faktiskt är kvinnors klagan i långt större utsträckning än mäns.

Med stor lätthet lägger vi skulden för vårt missmod på just könsfrågan. Vi hävdar att vi sitter fast i samhällets påtvingade könsroller och då är det framför allt kvinnan som blir offer.

Men det verkliga problemet ligger på ett helt annat, och mycket djupare, plan.

Vi svenskar – män och kvinnor – har nämligen i modern tid fått för oss att det är förnedrande att tjäna andra människor, i synnerhet om man inte får betalt för det. I dagens Sverige får man höra att ”det är inte mitt jobb”, ”varför ska just jag göra det?”, ”vi stänger om tio minuter, vill du ha nåt eller?”. Jag har hört en vaktmästare säga att han byter lampan imorgon, eftersom han slutar om en kvart.

Vi vill inte ge av oss själva, inte serva, inte ta hand om, inte plocka upp efter. Vi är ständigt irriterade över arbete, skjutsning, barnpassning, strykning och andra vardagssysslor. Från modern amerikansk filosofi har vi fått det helt inverterade* (upp och nedvända) konceptet att för att bli lycklig måste man tänka lite mer på sig själv. Andra däremot – i synnerhet partnern – blir ofta beskyllda för att inte ställa upp tillräckligt.

Den amerikanska lyckogurun Gretchen Rubin ger lyckoformeln: tänk mer på dig själv (dvs: glöm de andra), gör ditt eget ”lyckoschema”, boka gärna in kramkurser (istället för att krama de egna barnen), och glöm inte att hoppa medan du borstar tänderna. Hennes bok är naturligtvis en bästsäljare och eftersom vi svenskar också tappat bort oss fullständigt inom andliga och metafysiska frågor så inser vi inte hur grundläggande fel hon har och vilka katastrofala följder det här får.

”För att ha en frisk kropp och mental hälsa måste vi ägna oss åt att göra gott för andra”, hävdar psykoanalytikern och filosofen Norberto Keppe, och går med andra ord rakt emot dagens populärpsykologi som följer i Gretchens fotspår och menar att vi skulle bli lyckligare om vi bara fick vara mer självupptagna.

Flera av Keppes böcker handlar just om vikten, i synnerhet ur ett hälsomässigt perspektiv, av att arbeta och handla på så sätt att det bidrar till vår omgivning, eller till samhället i stort. ”Det enda bra vi själva har är det vi gör mot andra”, skriver han exempelvis i boken Hälsans usprung; ”Om du önskar dig själv gott måste du handla så gentemot andra, för det är omöjligt att utföra ont mot andra och gott mot sig själv”.

Hela den så kallade genusforskningen startade exempelvis med filminspelningar från förskolor på 1990-talet, som visade att små flickor tenderar att – hemska tanke! – räcka över potatisen till pojkar som ber om mer vid lunchbordet. Kan man tänka sig något mer förödmjukande? Räcka över potatisen! Skönt att vi nu med hårda medel försöker gno bort de här gamla otäcka könsrollerna så att ingen längre ger potatis till någon annan.

Vad är då resultatet av denna enorma ovilja att ge av sig själv. Jo, vi har långsamt blivit världens i särklass sjukaste folk (för att citera överläkaren Nisse Simonson). Vi mår sämre än de flesta folk i världen. Och det beror inte på könsroller. Det beror på att vi vägrar göra det som en människa måste göra för att vara lycklig och frisk.

Att göra goda handlingar mot andra och mot nära och kära är en styrka, inte ett tecken på svaghet. Bara människor med stor kärlek gör stora ting.

Vi borde inte bli så upprörda över den fritid som går åt till att städa upp, sköta hemmet, ta hand om barnen, fixa bilen. De här momenten är inte ett berövande av livet. Det tillhör livet. Och gör man det med omsorg, så gör man gott mot sig själv också.

Hälsningar från Sofie

*Inversion är ett psykologiskt fenomen som Norberto Keppe upptäckte på 1970-talet, och som därefter utgjort ett mycket viktigt element i hans arbete och forskning på människan och samhället. Inversion betyder i korta ordalag att vi på ett omedvetet plan vänder upp och ner på verkligheten, och ser något bra som dåligt och dåliga saker som bra.

Share this:

Nu ska jag ge mig in på minerat område…

Dagens svenska feminism och dess bakomliggande patologier. Jag förtydligar att jag hänvisar till 2000-talets Sverige, inte något annat land eller århundrade.

Jag råkade få se en debatt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson på Svt, den finns på youtube. Två extremer, fullt av skruvad statistik för och emot, retorisk propaganda, förvirrat, men ur psykologisk synvinkel en ganska allvarlig situation.

Schyman säger ett flertal gånger att män är fast i en stereotyp könsroll där de ”tror sig ha rätt till kvinnors kroppar”. Den kvinnliga journalisten ställde inte en enda motfråga mot Schyman under hela debatten, så tydligen uppfattas hennes åsikter som helt korrekta av Svt.

Trots att Fi (är det avsiktligt att de använder samma förkortning som Försvaret använder för fiende?) är ett litet parti, är det helt tydligt att deras åsikter dominerar den offentliga debatten. De lutar sig ju numera tillbaka på s.k. genusforskning, som trots att den är högst ifrågasatt på ett flertal vetenskapliga punkter har fått expertstatus både hos massmedia och hos myndigheter.

Efter att i 14 år jobbat med Integral psykoanalys som psykosocioterapeut har jag haft chansen att studera motsatsen – vad som ligger bakom vissa kvinnors bitterhet mot män. Jag ska väldigt kortfattat ta upp några av dessa punkter.

Mänskliga konflikter grundar sig nästan alltid på antingen projektion eller avundsjuka. Vi tar exemplet med Andersson som så starkt ogillar grannens skrytsamhet att han blir upprörd bara över att tänka på det. Förmodligen finns det något i grannens attityd som Andersson identifierar sig med men absolut inte vill se hos sig själv, så kallad spegeleffekt. Grannen påminner om något obehagligt och omedvetet hos Andersson, som gör att denne helst vill slippa se grannen framför sig. Eller så kan det ju vara så att han är avundsjuk på grannens framgång, och avreagerar sig genom att kritisera en av hans negativa sidor. ”Avundsjuka personer letar ofta efter defekter hos andra, som kan rättfärdiga deras negativa känslor”, skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i sin bok om avund (Alla sjukdomars ursprung, kap 2).

Det är helt klart att många av dagens feminster projicerar sin egen aggressivitet och dominanta attityd på män.

Schyman kritiserar Sverigedemokraternas stereotypa, generaliserade och negativa bild av invandrare. Men i samma debatt poängterar hon flera gånger att exempelvis våldtäkter – jag citerar – ”är ett uttryck för en föreställning som finns inbakade i en mansroll som handlar om att män ska ha tillgång till kvinnors kroppar”. Är inte det exakt samma sak som Åkesson beskylls för – fast riktat mot en annan målgrupp?

Ett annat feministiskt argument är att nästan alla brottslingar är män. Psykoananlytikern Cláudia Pacheco har skrivit den i stort sett enda seriösa bok som finns om kvinnors patologier, Women on the Couch. Hon är glasklar på punkten att kvinnor har exakt samma patologier som män, fast mer dolt, för kvinnors destruktivitet går oftast ut över de närmaste.

Finns det någon statistik på hur många kvinnor som genom psykologisk tortyr får sina män att ständigt känna sig otillräckliga? Eller hur många mammor som får barnen på sin sida mot både pappan och män i allmänhet (”Typiskt män”; ”Ja, det är så typiskt er pappa att göra så”; ”Ja, ni ser hur pappa är”…). Finns det någon statistik på hur många kvinnor som egentligen bestämmer hemma?

Varför använder Mossad och CIA kvinnliga agenter för att lyckas erhålla hemlig information från mäktiga män?

Kriminella män har många kvinnor omkring sig. Det finns med andra ord minst lika många kvinnor som män som dras till ett brottsligt liv, och vi vet dessutom att det många gånger är kvinnliga intriger som ligger bakom mäns bråk och våldsdåd. Pacheco förklarar att dessa kvinnor lever ut sina brottsligheter genom männen, och njuter av erövringarna, men att de aldrig själva behöver hamna i fängelse. Samhället ser inte ens dessa kvinnor som medbrottslingar. Har inte diktatorer både fruar och döttrar och älskarinnor som stöttar dem?

Sist av allt vill jag framföra en helt personlig åsikt. Dagens svenska feminister och genusvetare borde resa runt lite i världen och se hur den ser ut utanför Södermalm. Att hålla på och peta i barnböcker för att finna genusfel, eller att tjafsa om chefspositioner och lika löner, tyder på total egocentrism och brist på perspektiv. Vår planet mår inte bra, det är krig och hemskheter runt om i världen, ett ofattbart antal barn försvinner spårlöst varje dag, miljontals barn dör fortfarande av hunger och brist på dricksvatten. Hur känns det för deras mammor och pappor?

Om världen ser ut som den gör så är vi kvinnor medskyldiga.

Hälsningar från Sofie

Share this:

Äntligen är vi klara med den nya hemsidan för vår organisation STOPPA förstörelsen av världen. Det blir en portal där vi från och med nu ska försöka publicera allt som STOP jobbar med: forskning inom energi och om keppemotorn, psykosomatisk medicin, utbildning, sociala och kulturella projekt, och mycket annat.

Vi har en gratistidning som delas ut i São Paulo, New York och vissa andra städer. Den finns som nätupplaga på svenska på vår nya STOP-portal.

STOP-tidningen gör regelbundet kampanjer om det som massmedia håller tyst om. Vi var exempelvis de enda som publicerade sanningen bakom svininfluensavaccinet, eftersom vi arbetar tillsammans med en grupp s.k. läkardissidenter från hela världen som i nästan 20 år har försökt komma ut i media med sina forskningsresultat, som visar att all vaccinering, speciellt på barn, kan ge ödesdigra neurologiska biverkningar och vara en av orsakerna till den enorma ökningen av autism och de numera välkända bokstavssjukdomarna. Visste du exempelvis att det finns kvicksilver i de flesta vaccin?

Det här är naturligtvis ett mycket laddat ämne, och ord står mot ord – dvs. de drabbade föräldrarnas berättelser står mot vaccinbolagens ”expertutlåtanden”. En fullständigt orättvis kamp, eftersom läkemedelsindustrin är en av världens rikaste industrier och själva publicerar all forskning som finns tillgänglig på deras egna produkter.
Svenska staten har nu tvingats erkänna att svininfluensavaccinet gav upphov till narkolepsi, efter att under två års tid brukat det beprövade PR-tricket att förneka på ett pseudovetenskapligt vis: “vi har ännu inte kunnat bekräfta att det är vaccinen som har orsakat narkolepsin”. (Tobaksindustrin egna forskningsteam påstod på samma sätt under 30 år att de ännu inte funnit slutgiltiga bevis på att rökning verkligen orsakar cancer).

Tyvärr är det ju så att massmedia dikterar reglerna för det som gemene man bör tycka och tänka. Allt som inte visas på Rapport eller Aktuellt betraktas som rena konspirationsteorier. Vi litar blint på vad myndigheter säger, eller vad bolagens presstalesmän påstår. Det här är grunden till att folk i allmänhet är väldigt ovetande om sociopatologier, och folk som ifrågasätter det som står i massmedia betraktas som löjliga och obildade.

Välkommen att besöka hemsidan på www.stop.org.br/sv/

Hälsningar från Sofie
P.S. En mycket sevärd dokumentär om vaccin är Shots in the Dark: Silence on Vaccine. På nya STOP-siten publicerar vi mer material och vetenskapliga artiklar om samma ämne, under rubriken STOP avslöjar.

Share this:

Jag har gjort mitt livs första radioprogram. Jag intervjuade grundaren till STOPPA förstörelsen av världen, brasilianskan Claudia Pacheco, som på engelska förklarar varför det är så viktigt att medvetandegöra även samhällets sjukdomar, inte bara våra egna. Som psykoanalytiker med lång yrkeserfarenhet även med svenskar, berättar hon om de s.k. sociopatologier som finns i ett land som Sverige.

Hon talar om hur påtaglig avundsjukan är i Sverige och hur den yttrar sig hos oss. Hon talar också om svenskars grupptänkande och rädsla för att vara annorlunda. Å andra sidan menar hon som psykoanalytiker att svenskar har en naturlig läggning för introspektion, vilket är väldigt hälsosamt i en terapisituation. Hon minns också hur Sverige länge var en förebild för resten av världen och en röst som hördes internationellt, men att denna röst nu har tystnat.

Lyssna gärna på intervjun genom att klicka här.

”Så länge ett enda barn svälter på jorden, så är vi alla ansvariga” Norberto Keppe, Liberation of the People, 1986.

Hälsningar från Sofie