Share this:

Den lille pojken sliter ner fler kakpaket på golvet. Mamman ställer snabbt upp dem på hyllan igen, samtidigt som hon håller undan de små ivriga händerna. Men snart är han där igen.

Mamman är spänd och irriterad. Hon ser sig oroligt omkring i mataffären. Om hon tar bort honom från hyllan vet hon vad som väntar. Men hon måste göra det.

Reaktionen blir exakt som hon förutspått. Pojken skriker ursinnigt samtidigt som han sparkar desperat och vrider sig för att komma ner på golvet igen och fortsätta projektet med kakpaketen. När inget hjälper ökar han skriknivån till den gräns där mamma oftast blir så nervös att hon ger upp. Samtidigt rullar tårarna nerför hans kinder och nu tittar folk. Några kastar kritiska blickar. Kanske tycker de att hon är för hård. Eller så undrar de hur hon kan låta honom skrika sådär. Det känns som att allas blickar är förebrående.

Hon lämnar kundvagnen där den står och går ut ur affären samtidigt som hon försöker tala vett i pojken på ett klokt och förståndigt vis så att alla ska se det.

Det är oerhört svårt att sätta gränser. Även till sig själv. Barn vet vad de vill långt innan de kan gå eller tala och alla föräldrar vet hur svårt det är att tampas med denna järnvilja. Barn lär sig dessutom snabbt hur otroligt effektiva skrik är inför en vuxen publik. Mamma och pappa tenderar att ge upp omedelbart för att slippa skämmas inför andra: ”Ja, ja, ja! Du får den också. Sluta nu!”

Det lättaste är såklart att låta barnet få sin vilja igenom, för då slipper man vredesutbrotten. Dessutom kan man då lura både sig själv och omgivningen att alla är nöjda och glada. Men det är som sagt, bara ljug, för egentligen gör vi alla en fruktansvärd gentjänst, i synnerhet barnet självt.

Sedan tio år tillbaka ansvarar vi för en rad olika skolprojekt som jag berättar mer om på slutet av det här inlägget. Några av de saker som märks tydligt är till exempel hur skuldbelagda många föräldrar är. De känner att de har misslyckats som föräldrar. De tror att allt som barnen gör är deras eget fel. De skäms över att de ibland inte orkar med barnen – och vågar nästan inte ens erkänna det för sig själva.

Sedan är det också många föräldrar som är tydligt rädda för sina barn. De är rädda för sonens eller dotterns ilskna reaktioner. Och de är framför allt rädda för att förlora barnens kärlek om de inte gör som de vill.

Men ju mer vi gör för att uppfylla barnets alla önskningar, desto mindre tacksamhet får vi oftast tillbaka. Den typiskt bortskämda ungen är som vi vet inte ett lyckligt barn.

Föräldrar och lärare vet såklart att man måste sätta gränser, men samtidigt talar samhället idag oerhört starkt för barns ökade självbestämmanderätt och valfrihet. Så var går gränserna?

Dessa teorier om friare uppfostran härstammar egentligen från Sigmund Freud, vars idéer om Superego och Id genomsyrat hela västvärlden fastän vi sällan tänker på det (eller aldrig, inte minst med tanke på hur kritiserad Freud fortfarande är inom vissa grupper). På många sätt kan man säga att vår tids överfokusering på sexualitet och alla dess närliggande frågor är ett freudianskt bidrag till vårt moderna samhälle, liksom tanken att alla måste få göra precis det de önskar för att bli lyckliga i livet.

Vi har dock glömt en mycket viktig detalj.

Människans vilja är nämligen förrädisk. Vi har en patologisk (inverterad) vilja som är vår kanske största fiende i livet. Även som vuxna måste vi dagligen kämpa mot oss själva för att göra sånt som vi borde göra, men inte har lust med; som att gå upp i tid på morgonen, äta nyttigare mat, sluta röka, fixa kranen som droppar, vara hjälpsam, ta upp ett viktigt ämne med personen det gäller istället för att snacka bakom ryggen, osv.

På ett omedvetet plan har vi önskningar som inte alls är bra för oss själva. Det är därför vi så ofta lovar oss själva bra saker som vi sedan inte lyckas hålla. Och så får vi dåligt samvete istället.

En person som aldrig lärt sig att frustrera sin egen patologiska vilja kommer naturligtvis att få det ytterst jobbigt. För att göra något nyttigt i livet krävs det nästan alltid att man går emot sin egen vilja, dvs. att man faktiskt går på den där viktiga kursen fastän man hellre skulle vilja ligga hemma framför teven på kvällen, eller att man inte köper den där jättefina jackan som man verkligen vill ha för att man vet att man behöver pengarna till något annat, eller att man tar en sallad istället för pommes frites. Lyckas man göra det man bör göra, så känner man sig ofta tillfredsställd och lättad efteråt.

Efter att ha upptäckt människans psykologiska inversion, gjorde Norberto Keppe en djupgående och unik studie om just den mänskliga viljan som han publicerade i boken Frigörelse från viljan. Slutsatsen är kortfattat att vi måste lära oss att kontrollera den här inverterade viljan, för att istället ge rum åt vårt förnuft och vår etik.

Därför är det en kärlekshandling att sätta tydliga gränser hos barn. Det finns rätt och fel i livet. På samma sätt som det finns bra och dålig mat för kroppen så finns det bra och dåliga handlingar för vårt psykologiska liv. Barn måste få lära sig att många av deras önskningar är destruktiva eller rentav farliga. Det går inte att göra allt man vill i livet, för vårt liv har vissa naturliga gränser.

Den som tidigt lär sig att handskas med sin egen vilja blir mer lättanpassad till olika situationer (till skillnad från den som istället vill att omvärlden alltid ska foga sig efter honom eller henne) och således är han lättare nöjd i livet. Dessutom har han eller hon mycket lättare för att ta tag i saker och ting, fastän det kan tyckas tråkigt eller jobbigt. En väldigt viljestyrd person har däremot enorma svårigheter i att göra det mest elementära, för han gör bara det han har lust med (och omgivningen ser surt på när han bara ligger kvar på soffan medan alla andra springer runt och fixar det som måste göras).

Vi har som sagt sedan slutet av 1990-talet arbetat med ett flertal skolprojekt här i São Paulo delstat. Vi kallas in på långtidsprojekt på skolor och förskolor där vi bl.a. arbetar med konflikthantering, skolmiljö, samtalsterapi för elever och även föräldrar ibland. Vi har också jobbat med levande filosofi för lågstadiet, och utbildat lärare inom detta område. Resultaten har varit klara och tydliga. Miljön har blivit lugnare, eleverna är mer motiverade och koncentrerade. Konflikter minskar. Mycket av arbetet handlar om att medvetandegöra eleverna om sin plats i världen, dvs. att få dem att förstå och acceptera andra bättre och även sig själva. (Barn idag har en tendens att växa upp i tron att de är världens centrum och vill bli servade av omgivningen på samma sätt som de alltid blivit servade av sina föräldrar. Tyvärr leder det här till många både sociala och psykologiska problem). På volontärbasis har vi också en skola med balett, gitarr, piano, målning och dylikt för fattiga och föräldralösa barn inom vårt projekt som heter Crescer com Arte – ”att växa med konst”.

Efterfrågan från skolor och även hela skoldistrikt har blivit så stor att vi tyvärr inte kan ta på oss alla jobben längre, så istället har vi på inrådan av den brasilianska skolstyrelsen startat upp kurser för att utbilda fler lärare inom det vi jobbar med som psykosocioterapeuter inom integral psykoanalys. Vi håller också på att kolla upp möjligheten att ta hit intresserade från andra länder för att själva vara med och se och arbeta med projekten. Imorgon ska vi ha vårt första möte om det tillsammans med några universitet som är intresserade av ett internationellt utbyte kanske för vidareutbildningar. Mer om det när jag har mer klar information.

Hälsningar från Sofie (det är bara 13 grader här i Sao Paulo, och råkallt som det alltid blir här)

Share this:

Vi hör nästan dagligen folk klaga över att de är slutkörda, överarbetade, utbrända. Speciellt många kvinnor känner att de får ta hela lasset, att kraven är för höga och att de inte får någon uppskattning. Som kvinna och med 14 års erfarenhet som psykosocioterapeut vågar jag påstå att det här faktiskt är kvinnors klagan i långt större utsträckning än mäns.

Med stor lätthet lägger vi skulden för vårt missmod på just könsfrågan. Vi hävdar att vi sitter fast i samhällets påtvingade könsroller och då är det framför allt kvinnan som blir offer.

Men det verkliga problemet ligger på ett helt annat, och mycket djupare, plan.

Vi svenskar – män och kvinnor – har nämligen i modern tid fått för oss att det är förnedrande att tjäna andra människor, i synnerhet om man inte får betalt för det. I dagens Sverige får man höra att ”det är inte mitt jobb”, ”varför ska just jag göra det?”, ”vi stänger om tio minuter, vill du ha nåt eller?”. Jag har hört en vaktmästare säga att han byter lampan imorgon, eftersom han slutar om en kvart.

Vi vill inte ge av oss själva, inte serva, inte ta hand om, inte plocka upp efter. Vi är ständigt irriterade över arbete, skjutsning, barnpassning, strykning och andra vardagssysslor. Från modern amerikansk filosofi har vi fått det helt inverterade* (upp och nedvända) konceptet att för att bli lycklig måste man tänka lite mer på sig själv. Andra däremot – i synnerhet partnern – blir ofta beskyllda för att inte ställa upp tillräckligt.

Den amerikanska lyckogurun Gretchen Rubin ger lyckoformeln: tänk mer på dig själv (dvs: glöm de andra), gör ditt eget ”lyckoschema”, boka gärna in kramkurser (istället för att krama de egna barnen), och glöm inte att hoppa medan du borstar tänderna. Hennes bok är naturligtvis en bästsäljare och eftersom vi svenskar också tappat bort oss fullständigt inom andliga och metafysiska frågor så inser vi inte hur grundläggande fel hon har och vilka katastrofala följder det här får.

”För att ha en frisk kropp och mental hälsa måste vi ägna oss åt att göra gott för andra”, hävdar psykoanalytikern och filosofen Norberto Keppe, och går med andra ord rakt emot dagens populärpsykologi som följer i Gretchens fotspår och menar att vi skulle bli lyckligare om vi bara fick vara mer självupptagna.

Flera av Keppes böcker handlar just om vikten, i synnerhet ur ett hälsomässigt perspektiv, av att arbeta och handla på så sätt att det bidrar till vår omgivning, eller till samhället i stort. ”Det enda bra vi själva har är det vi gör mot andra”, skriver han exempelvis i boken Hälsans usprung; ”Om du önskar dig själv gott måste du handla så gentemot andra, för det är omöjligt att utföra ont mot andra och gott mot sig själv”.

Hela den så kallade genusforskningen startade exempelvis med filminspelningar från förskolor på 1990-talet, som visade att små flickor tenderar att – hemska tanke! – räcka över potatisen till pojkar som ber om mer vid lunchbordet. Kan man tänka sig något mer förödmjukande? Räcka över potatisen! Skönt att vi nu med hårda medel försöker gno bort de här gamla otäcka könsrollerna så att ingen längre ger potatis till någon annan.

Vad är då resultatet av denna enorma ovilja att ge av sig själv. Jo, vi har långsamt blivit världens i särklass sjukaste folk (för att citera överläkaren Nisse Simonson). Vi mår sämre än de flesta folk i världen. Och det beror inte på könsroller. Det beror på att vi vägrar göra det som en människa måste göra för att vara lycklig och frisk.

Att göra goda handlingar mot andra och mot nära och kära är en styrka, inte ett tecken på svaghet. Bara människor med stor kärlek gör stora ting.

Vi borde inte bli så upprörda över den fritid som går åt till att städa upp, sköta hemmet, ta hand om barnen, fixa bilen. De här momenten är inte ett berövande av livet. Det tillhör livet. Och gör man det med omsorg, så gör man gott mot sig själv också.

Hälsningar från Sofie

*Inversion är ett psykologiskt fenomen som Norberto Keppe upptäckte på 1970-talet, och som därefter utgjort ett mycket viktigt element i hans arbete och forskning på människan och samhället. Inversion betyder i korta ordalag att vi på ett omedvetet plan vänder upp och ner på verkligheten, och ser något bra som dåligt och dåliga saker som bra.

Share this:

Nu ska jag ge mig in på minerat område…

Dagens svenska feminism och dess bakomliggande patologier. Jag förtydligar att jag hänvisar till 2000-talets Sverige, inte något annat land eller århundrade.

Jag råkade få se en debatt mellan Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson på Svt, den finns på youtube. Två extremer, fullt av skruvad statistik för och emot, retorisk propaganda, förvirrat, men ur psykologisk synvinkel en ganska allvarlig situation.

Schyman säger ett flertal gånger att män är fast i en stereotyp könsroll där de ”tror sig ha rätt till kvinnors kroppar”. Den kvinnliga journalisten ställde inte en enda motfråga mot Schyman under hela debatten, så tydligen uppfattas hennes åsikter som helt korrekta av Svt.

Trots att Fi (är det avsiktligt att de använder samma förkortning som Försvaret använder för fiende?) är ett litet parti, är det helt tydligt att deras åsikter dominerar den offentliga debatten. De lutar sig ju numera tillbaka på s.k. genusforskning, som trots att den är högst ifrågasatt på ett flertal vetenskapliga punkter har fått expertstatus både hos massmedia och hos myndigheter.

Efter att i 14 år jobbat med Integral psykoanalys som psykosocioterapeut har jag haft chansen att studera motsatsen – vad som ligger bakom vissa kvinnors bitterhet mot män. Jag ska väldigt kortfattat ta upp några av dessa punkter.

Mänskliga konflikter grundar sig nästan alltid på antingen projektion eller avundsjuka. Vi tar exemplet med Andersson som så starkt ogillar grannens skrytsamhet att han blir upprörd bara över att tänka på det. Förmodligen finns det något i grannens attityd som Andersson identifierar sig med men absolut inte vill se hos sig själv, så kallad spegeleffekt. Grannen påminner om något obehagligt och omedvetet hos Andersson, som gör att denne helst vill slippa se grannen framför sig. Eller så kan det ju vara så att han är avundsjuk på grannens framgång, och avreagerar sig genom att kritisera en av hans negativa sidor. ”Avundsjuka personer letar ofta efter defekter hos andra, som kan rättfärdiga deras negativa känslor”, skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i sin bok om avund (Alla sjukdomars ursprung, kap 2).

Det är helt klart att många av dagens feminster projicerar sin egen aggressivitet och dominanta attityd på män.

Schyman kritiserar Sverigedemokraternas stereotypa, generaliserade och negativa bild av invandrare. Men i samma debatt poängterar hon flera gånger att exempelvis våldtäkter – jag citerar – ”är ett uttryck för en föreställning som finns inbakade i en mansroll som handlar om att män ska ha tillgång till kvinnors kroppar”. Är inte det exakt samma sak som Åkesson beskylls för – fast riktat mot en annan målgrupp?

Ett annat feministiskt argument är att nästan alla brottslingar är män. Psykoananlytikern Cláudia Pacheco har skrivit den i stort sett enda seriösa bok som finns om kvinnors patologier, Women on the Couch. Hon är glasklar på punkten att kvinnor har exakt samma patologier som män, fast mer dolt, för kvinnors destruktivitet går oftast ut över de närmaste.

Finns det någon statistik på hur många kvinnor som genom psykologisk tortyr får sina män att ständigt känna sig otillräckliga? Eller hur många mammor som får barnen på sin sida mot både pappan och män i allmänhet (”Typiskt män”; ”Ja, det är så typiskt er pappa att göra så”; ”Ja, ni ser hur pappa är”…). Finns det någon statistik på hur många kvinnor som egentligen bestämmer hemma?

Varför använder Mossad och CIA kvinnliga agenter för att lyckas erhålla hemlig information från mäktiga män?

Kriminella män har många kvinnor omkring sig. Det finns med andra ord minst lika många kvinnor som män som dras till ett brottsligt liv, och vi vet dessutom att det många gånger är kvinnliga intriger som ligger bakom mäns bråk och våldsdåd. Pacheco förklarar att dessa kvinnor lever ut sina brottsligheter genom männen, och njuter av erövringarna, men att de aldrig själva behöver hamna i fängelse. Samhället ser inte ens dessa kvinnor som medbrottslingar. Har inte diktatorer både fruar och döttrar och älskarinnor som stöttar dem?

Sist av allt vill jag framföra en helt personlig åsikt. Dagens svenska feminister och genusvetare borde resa runt lite i världen och se hur den ser ut utanför Södermalm. Att hålla på och peta i barnböcker för att finna genusfel, eller att tjafsa om chefspositioner och lika löner, tyder på total egocentrism och brist på perspektiv. Vår planet mår inte bra, det är krig och hemskheter runt om i världen, ett ofattbart antal barn försvinner spårlöst varje dag, miljontals barn dör fortfarande av hunger och brist på dricksvatten. Hur känns det för deras mammor och pappor?

Om världen ser ut som den gör så är vi kvinnor medskyldiga.

Hälsningar från Sofie

Share this:

Äntligen är vi klara med den nya hemsidan för vår organisation STOPPA förstörelsen av världen. Det blir en portal där vi från och med nu ska försöka publicera allt som STOP jobbar med: forskning inom energi och om keppemotorn, psykosomatisk medicin, utbildning, sociala och kulturella projekt, och mycket annat.

Vi har en gratistidning som delas ut i São Paulo, New York och vissa andra städer. Den finns som nätupplaga på svenska på vår nya STOP-portal.

STOP-tidningen gör regelbundet kampanjer om det som massmedia håller tyst om. Vi var exempelvis de enda som publicerade sanningen bakom svininfluensavaccinet, eftersom vi arbetar tillsammans med en grupp s.k. läkardissidenter från hela världen som i nästan 20 år har försökt komma ut i media med sina forskningsresultat, som visar att all vaccinering, speciellt på barn, kan ge ödesdigra neurologiska biverkningar och vara en av orsakerna till den enorma ökningen av autism och de numera välkända bokstavssjukdomarna. Visste du exempelvis att det finns kvicksilver i de flesta vaccin?

Det här är naturligtvis ett mycket laddat ämne, och ord står mot ord – dvs. de drabbade föräldrarnas berättelser står mot vaccinbolagens ”expertutlåtanden”. En fullständigt orättvis kamp, eftersom läkemedelsindustrin är en av världens rikaste industrier och själva publicerar all forskning som finns tillgänglig på deras egna produkter.
Svenska staten har nu tvingats erkänna att svininfluensavaccinet gav upphov till narkolepsi, efter att under två års tid brukat det beprövade PR-tricket att förneka på ett pseudovetenskapligt vis: “vi har ännu inte kunnat bekräfta att det är vaccinen som har orsakat narkolepsin”. (Tobaksindustrin egna forskningsteam påstod på samma sätt under 30 år att de ännu inte funnit slutgiltiga bevis på att rökning verkligen orsakar cancer).

Tyvärr är det ju så att massmedia dikterar reglerna för det som gemene man bör tycka och tänka. Allt som inte visas på Rapport eller Aktuellt betraktas som rena konspirationsteorier. Vi litar blint på vad myndigheter säger, eller vad bolagens presstalesmän påstår. Det här är grunden till att folk i allmänhet är väldigt ovetande om sociopatologier, och folk som ifrågasätter det som står i massmedia betraktas som löjliga och obildade.

Välkommen att besöka hemsidan på www.stop.org.br/sv/

Hälsningar från Sofie
P.S. En mycket sevärd dokumentär om vaccin är Shots in the Dark: Silence on Vaccine. På nya STOP-siten publicerar vi mer material och vetenskapliga artiklar om samma ämne, under rubriken STOP avslöjar.

Share this:

Jag har gjort mitt livs första radioprogram. Jag intervjuade grundaren till STOPPA förstörelsen av världen, brasilianskan Claudia Pacheco, som på engelska förklarar varför det är så viktigt att medvetandegöra även samhällets sjukdomar, inte bara våra egna. Som psykoanalytiker med lång yrkeserfarenhet även med svenskar, berättar hon om de s.k. sociopatologier som finns i ett land som Sverige.

Hon talar om hur påtaglig avundsjukan är i Sverige och hur den yttrar sig hos oss. Hon talar också om svenskars grupptänkande och rädsla för att vara annorlunda. Å andra sidan menar hon som psykoanalytiker att svenskar har en naturlig läggning för introspektion, vilket är väldigt hälsosamt i en terapisituation. Hon minns också hur Sverige länge var en förebild för resten av världen och en röst som hördes internationellt, men att denna röst nu har tystnat.

Lyssna gärna på intervjun genom att klicka här.

”Så länge ett enda barn svälter på jorden, så är vi alla ansvariga” Norberto Keppe, Liberation of the People, 1986.

Hälsningar från Sofie

Share this:

I måndags intervjuade jag den brasilianska psykoanalytikern Cláudia Pacheco*, och hon talade om Sverige och svensk mentalitet.

Hon har en hel del erfarenhet av oss svenskar efter att ha bott vissa perioder i Stockholm och dessutom under många år tagit emot svenskar inom Integral Psykoanalys både när hon arbetade i New York, i Paris och nu i Sao Paulo genom telefon.

Hon skojar om att alla svenskar hon träffar upprepar frasen: ”Man måste värdera individen”. Hon menar att vi tror att vi är väldigt öppna för oliktänkande, att vi är ett exempel på demokrati och yttrandefrihet, att vi verkligen låter var och en vara så som han verkligen är, men att det inte alls är sant.

I Sverige, hävdar hon, finns det en oskriven regel för hur man bör bete sig, hur man bör tänka och tycka, till och med hur man bör se ut. Man får inte vara olik, absolut inte vara bättre. Vi blandar ihop jämlikhet med likformighet.

Å andra sidan menar hon att svenskar är ett av de lättaste folken i världen att arbeta eller leva tillsammans med, för vi använder inte vår energi till att attackera andra. Vi är dessutom mer interioriserade än extroverterade, vilket ger oss stora fördelar i den terapeutiska processen där man måste kunna lyssna och reflektera över det som sägs.

(Som ni märker generaliserar hon, och det får man ju för övrigt inte heller göra i Sverige. Man får bara generalisera om politiskt korrekta saker såsom: ”Kvinnor får arbeta mycket mer än män, för de både yrkesarbetar och har fortfarande huvudansvaret i hemmet”, ”Kvinnor är mycket mer intuitiva än män och kan göra flera saker på en gång.”. Man kan däremot inte säga att ”Män kör bättre än kvinnor”, eller ”Män är mer rationella än kvinnor”. Intressanta exempel på hur förbjudet det är att yppa sin åsikt i vissa frågor.)

Intervjun i sin helhet behandlar också områden som barnuppfostran, att tala om problem, Sverige på 60-talet och idag, och sist av allt svensk andlighet. Intervjun kommer snart att finnas tillgänglig här och på STOPPA förstörelsen av världens hemsida.

Gott 2012 från Sofie

*Cláudia Pacheco är grundare till och ordförande i den internationella organisationen STOPPA förstörelsen av världen. Hon är psykoanalytiker och författare, bl.a. till boken Hälsa genom medvetenhet som är ett grundläggande verk inom området psykosomatisk medicin baserat på mer än 30 år av forskning och klinisk erfarenhet.

Share this:

Vi blir inte sjuka av att ha problem, utan av att inte vilja se dem.

Inom Integral psykoanalys kallas det här att censurera medvetenheten, dvs. att vara väldigt intolerant med sanningen om våra egna brister eller andras. Därför är Sverige på många sätt ett mer neurotiskt samhälle att leva i än många s.k. utvecklingsländer.

Censuren i många länder handlar om att hårt bestraffa den som ”gör fel”. I andra länder, som Sverige, yttrar den sig på så sätt att man oftast blundar för problemen. Det är den censur man kan se hos mammor som bortförklarar sina barns problem med fraser som ”Han slår inte alls på de andra, han leker bara” eller ”Hon har inte alls ätstörningar, jag var också väldigt spinkig när jag var ung”.

I många länder kan man vara hur bra vänner som helst fastän man i vissa frågor diskuterar både hetsigt och ilsket.

I svenska konsulatets lilla handbok med tips för brassar som ska flytta till Sverige står det däremot uttryckligen att man ska undvika att yttra sina åsikter öppet i polemiska frågor. För vad händer egentligen i Sverige om man öppet har en avvikande åsikt i en känslig fråga?

Den svenska typen av censur leder nämligen ofta till att man undviker eller fryser ut den som på något sätt är ”fel”.

På så sätt är Sverige en åsiktsdiktatur. Man kan förlora både vänner och anställning om man säger rakt ut vad man egentligen tycker. Följden är att svenskar blir allt spändare i sociala sammanhang, allt mer förställda, allt tystare. Och allmänt sjukare.

Vi åker bort ett tag inte bara för att få sol, utan också för att få andas lite frihet.

I boken Den inre människan som nyligen kommit ut på svenska som e-bok behandlar psykoanalytikern Norberto Keppe bland annat vår rädsla att erkänna sanningen om oss själva och även om världen omkring oss, och visar också genom praktiska exempel från klienter i analys hur den här kontakten med sig själv är det enda sättet att verkligen må bra i livet.

Hälsningar från Sofie

Share this:

Min vän och kollega Gilbert har varit på plats bland demonstranterna i New York sedan några veckor tillbaka och ger oss dagliga berättelser om vad som egentligen händer där.

Gilbert deltar dagligen i deras arbetsgrupp angående visioner och mål. Till sin hjälp har han mer än 25 års erfarenhet av praktiskt arbete för att sprida medvetenhet om de största problemen i dagens samhälle: spekulation, räntor, den finansiella makten och i synnerhet hur enormt sjuka de personer är som styr världen.

De personer som idag håller världens ekonomi i ett järngrepp har exakt samma sinnessjukdom som vilka andra maffialedare eller diktatorer som helst, men vi är oftast ovetande om det eftersom de tillhör det beundrade etablissemanget.

Denna personlighetstyp kallas inom psykoanalys för analsadistisk och är typisk för vanliga 3-åringar som vägrar dela med sig av sina leksaker och tycker det är helt i sin rätt att ingen annan får röra hans leksaker fastän han inte själv leker med dem. Dessutom bryr han sig inte alls om att den lille kompisen gråter över att vara utan leksaker. För barn är det här en normal utvecklingsfas, men när vuxna blir kvar i just den här fasen blir de till stort problem för omgivningen och är dessutom svårt psykologiskt omogna och störda.

Boken Liberation of the People, som jag skrev om i måndags, handlar just om patologin hos dessa maktmänniskor och vad som händer när man lämnar över styret av landet i deras händer.

Nedan följer Gilberts senaste email från New York:

Nov 15th, day 60 at OWS, Last night in the middle of the night while the occupiers were sleeping, police invaded the camp with tear gas while tearing down tents, some occupiers were beaten and approximately one third were arrested. I haven’t seen Dorsay nor Jehan today. The occupiers were told that they could recover their belongings at an address that was given, but in reality, everything – the library of more than 5,000 books, the entire kitchen with food, the medical tent, the media tent with the computers, all the bike powered batteries, all the tents and all personal property was confiscated and put into compression dumpsters and destroyed.

The occupiers fled to a small square just one block from where I stay, owned by Trinity Church. There were around 10 or so pastors/ministers of various denominations there to help the occupiers. One conducted a general prayer for everyone, and then the others were praying and helping smaller groups and individuals with the emotional shock and loss of all property. A meeting was attempted but the confusion was too much, almost pandemonium but not hysteria.

At around 8am a court order was secured from the New York State Supreme Court to restrain the police and allow the occupiers to return to the square with their right to tents, tarps and sleeping bags, so about half of us decided to return to Liberty Square. There the square was heavily fortified with riot police who obviously were acting on somebody’s arbitrary rule to violate the Supreme Court restraint. The occupiers simply began circling the square.

After a time I went back to the rest at the Trinity Church square where most of the others were dealing with the police there, at least 20 were arrested. Then we decided to join the others at Liberty Square. We marched across Canal street and then down Broadway in the middle of the road with a huge Occupy Wall Street banner stretched across the road along with our make-shift Statue of Liberty chanting ”WE – ARE – THE 99% – WE – ARE – THE 99%” – with cars and trucks joining in with their horns as we went along. Some people came to the windows giving support – one guy came out of the window onto the ledge yelling support! At one point the chanting began reverberating between the buildings – indescribable! We arrived at Liberty Square with everyone chanting at the police – ”We don’t see a riot here, take away the riot gear”. Even though emotions were more than high, it was a peaceful demonstration.

Now the square was barricaded with the police inside the square not allowing us to go in. So the situation became reversed – the police were occupying the park, and the 99% had them surrounded. There was a face-off! The police were absolutely verbally confronted, partly because they were acting in open violation to a Supreme Court order. On the north side of the park were six different mainstream media hanging around in complete tranquility until I began delivering a few choice words to each one of them in a tone and volume of voice that I don’t use every day.

The legal part of it went back into court at 11:30 am, so everyone was sort of waiting to see why that was. At a certain level, it seems to be now turning into a legal battle. The drummers set up in one place and simply went non-stop the entire day. Three or four groups of musicians were circling the park continuously. After a time, one by one, they began staying with the drummers and a sort of orchestra formed – they created a spirit of celebration playing ”When the Saints Go Marching In” and all kinds of things. The police were cold quiet.

Tonight we learned that the second court decision was that no one could stay in the park with any kind of camping gear. With the barricades still in place, the cops starting letting people in one at a time, going through a line of police. But one by one we were back inside. Fox News tried to come in, but many of us simply surrounded them and began screaming all kinds of truths into their ears. At first they tried to ignore it as though they had a right to be there, but the number of people surrounding them and the volume of screaming came to such a pitch that they simply had to leave – they were peacefully evicted from the park.

The only thing I could say at this point is that the resolve to occupy is stronger and more serious than it was before. Just the playing board has been rearranged. One day at a time.

Sofie

Share this:

Occupy rörelsen växer i styrka runt om i världen, som en symbol för indignationen hos de 99% över några få bankfamiljers gränslösa makt och girighet.

Svenskar verkar däremot totalt ovetandes om att vårt land inte på långa vägar är ett jämlikt och demokratiskt land. Läs bara för skojs skull Fredrik Sjöshults detaljerade artikel om Familjen Wallenbergs jakt efter nya guldägg från den 19 oktober i år till exempel.   

Men även om vi har det bättre än många andra så borde vi i solidaritetens namn inte bara sitta ner och njuta av våra caffè latte när stor del av vår välfärd kommer från länder där barn inte äter sig mätta varje dag.

För några årtionden sedan var vi ett land som gjorde sin röst hörd i den internationella debatten, och den rösten var skarp och modig för att komma från ett så litet land. Idag har den rösten tystnat, och istället är det Sverige som viftar snällt på svansen (”US barks and Sweden wags its tail” som det kritiskt har skrivits runt om i världen) när krigsherrar från USA vill sätta dit Herr Assange för att ha läckt om krigets grymheter. Sverige kommer förmodligen att skicka honom till USA där han riskerar dödsstraff för sina handlingar.

”Vi är i majoritet, vi är 99%, som på ett sjukligt sätt kontrolleras av 1%. Vi är den verkliga styrkan och makten (gudomlig) på jorden. Förlora inte hoppet – vi kommer att bli fria snart.” skrev Norberto Keppe redan 1986 i sin bok Liberation of the People from the Pathology of Power.

Vi inom organisationen STOPPA förstörelsen av världen (www.stop.org.br) drar nu vårt strå till stacken genom att sprida ut Keppes enormt viktiga samhällsanalys som ett vetenskapligt verktyg för alla de som kämpar för ett rättvisare samhälle. Nedan följer därför ett av kapitlen ur boken nämnd ovan:

En kallelse till handling

Vi vill kalla samman alla praktiska individer, alla som är idealistiska och dynamiska, alla som tror på godhet, sanning och skönhet, för att slå sig samman och bygga upp en ny värld, ett nytt samhälle, ett äkta mänskligt rike på jorden. I detta nya samhälle ska vi kunna arbeta åt oss själva och ta del av det Skaparen har gett oss – allt som den ekonomiska och finansiella makten fram till idag har berövat oss på. Vi har kommit fram till ett avgörande moment i tiden då det inte längre är möjligt att upprätthålla de illasinnade individer som har lagt beslag på världen och upprättat ett samhälle bara för sig själva – där de erbjuder oss några smulor bara när deras ställning är i fara eller när de är tvingade att göra det.

Vi vill kalla samman alla folk för att genomföra den största av alla ”revolutioner” som mänskligheten upplevt. Vi kallar samman alla för att vända upp och ned på vårt inverterade samhälle och ställa det till rätta – för vi vill inte längre vara kanonmat åt dem som sitter vid makten, piloter i deras stridsplan eller förare i deras stridsvagnar, som bara sprider död och förintelse. Vi vill leva livet, vi vill producera för oss själva och våra medmänniskor, vi vill leva i fred med varandra. Vi kan inte låta dem fortsätta utnyttja oss och döda oss, sätta en klass mot en annan, ett folk mot ett annat, ett yrke mot ett annat. Vi har fått nog. Nu vill vi få chansen att leva i en tid av fred, vilket vi alltid drömt om men aldrig blivit tillåtna.

fortsättning finner ni på: http://www.libertacaodospovos.org/?lang=sv

Hälsningar,
Sofie

Share this:

Vi har fått flera frågor om vad vi inom Analytisk Trilogi eller STOP-organisationen håller på med just nu. Så jag har äntligen satt mig ner för att skriva ihop lite snabbt vad som händer just nu.

Vi är just nu fullt upptagna med att planera en internationell kampanj inför nästa år, och har också deltagit aktivt i Occupy Wall Street där några av våra amerikanska vänner har delat ut Norberto Keppes nu högaktuella bok Liberation of the People – the Pathology of Power, som han skrev i mitten på 80-talet när folk i USA och Europa fortfarande levde i illusionen att vi är fria folk.

I boken gjorde han den första riktiga studien över maktmänniskors patologi, dvs. vad det är för slags individer som sätter makt och pengar över allt annat i livet. Slutsatsen är högst obehaglig, inte minst med tanke på att det är just dessa personer som styr över oss andra.

Han gjorde också klart att den ekonomiska makten, dvs. banker, multinationella företag, spekulering osv, är mycket farligare för samhället än vad politiker är. Den ekonomiska makten kontrollerar allt, inte minst korrupta politiker som egentligen aldrig på riktigt representerar folket som har valt dem.

Först nu börjar folk inse att världsproblemen upprätthålls av samma lilla elit, som aldrig ställer sig i rampljuset och aldrig tar smällarna. Det är som sagt därför ockupanterna har installerat sig vid Wall Street och inte i Washington DC.

“Jag hävdar att alla problem i dagens samhälle kan sammanfattas till ett enda: hur social och ekonomisk makt används. Under tidigare epoker har feudalherrar, kyrkan eller borgarstånd suttit med makten i händerna. I sjäva verket är det så att varje person som får obegränsad makt börjar ge näring åt sina mest allvarliga patologiska fantasier och så till den grad att han blir extremt farlig för både sig själv och i synnerhet för andra.

Den här boken är tillägnad alla de som ännu inte blivit helt korrupta. Den är tillägnad alla idealistiska unga människor, studenter, artister och arbetare av alla slag. Den är till folk i allmänhet, som ständigt är förda bakom ljuset och som inte kan göra mycket för att fly undan de girigas och de korruptas ilska.” (Keppe, Liberation of the People, 1986)

Ekonomiska problem, arbetslöshet, stora skulder, hemlöshet och hopplösa framtidsutsikter har nu fått även USA och Europa att inse att vi inte heller är fria medborgare.

Världen styrs av mycket mindre än 1% av jordens befolkning. Olyckligtvis är de resterande 99% fragmenterade inom olika raser, klasser och nationaliteter som beskyller varandra för alla svårigheter i samhället. Det hoppas nu Occupy-rörelsen på att förändra, genom att visa att vi allihop sitter i samma båt och att vi tillsammans är starka nog att förändra samhället till det bättre.

Så i lördags gick folk ut i hundratusentals i städer på alla kontinenterna och gjorde fredliga demonstrationer mot de ekonomiska orättvisorna – alla under parollen ”Vi är de 99%”. STOP the Destrucion of the World var också ute på São Paulos stora finansgata med parollen ”Stoppa den patologiska makten”, vilket brassar förstår innebörden av utan vidare förklaringar.

”Tiden är mogen för att kalla samman alla människor av god vilja för att arbeta till förmån för mänskligheten, och inte för de som är sjukast och som kontrollerar ekonomisk makt och korrumperar alla samhällets områden.

På samma sätt som nazismen är en mardröm från det förflutna, kommer den ekonomiska makten en dag att betraktas som en hemsk terror från vilken mänskligheten till slut lyckades frigöra sig.” (Keppe, Liberation of the People, 1986)

Varma hälsningar från Sofie