Förra veckan var min vän Christine på väg till Sydafrika med sin syster och hennes två små döttrar. Det skulle inte bli som hon tänkt sig.

Resan var en present till systern och systerbarnen, som inte har det så bra ställt ekonomiskt. Christine ställer alltid upp när systern inte har råd med något till barnen, och bjuder ofta med dem på fina restauranger och utflykter. Hon har nämligen en högt uppsatt ställning på ett stort företag och dessutom inga egna barn.

Resebyrån hade redan varnat för att Sydafrika har särskilda regler för barn, och att döttrarna måste ha ett reseintyg även från fadern. (Det är för övrigt en vanlig regel i många länder där barntrafik förekommer.)

Systerns omedelbara reaktion var att det var urlöjliga regler och att hon alltid reste ensam med flickorna och det var aldrig några problem och så vidare. Till slut lovade hon dock att be ex-maken om intyget för säkerhets skull. Eftersom Christine känner sin syster, påminde hon om intyget ett flertal gånger.

Så var de alltså där på flygplatsen förra veckan. Barnen stod förväntansfulla med passen i hand när check-in personalen bad om reseintyget. ”Jag har inget reseintyg”, svarade systern irriterat. ”Jag reser alltid själv med barnen och det är aldrig några problem. Här är passen.” Svaret blev att nej tyvärr, till Sydafrika gäller särskilda inreseregler när barn reser utan båda föräldrarna.

Då ringde systern ursinnigt upp sin ex-make på jobbet och krävde att han omedelbart körde till flygplatsen, eller skickade något bud, eller löste det på något annat sätt. Han vägrade och sa att det här borde hon ha tänkt på tidigare och att han inte hade någon som helst möjlighet att fixa det här nu.

”Ni ser hur er pappa är!” skrek hon till de tårögda flickorna. ”Han är så förbannat inkompetent och självupptagen. Han tänker aldrig på andra!”

Det slutade med att Christine grät hela vägen till Sydafrika och fick tillbringa veckan där helt ensam. Mest synd var det såklart om flickorna som tysta insåg att resan inte skulle bli av, och på min fråga hur de reagerade på flygplatsen sa Christine att de var alldeles tysta, ”för det är ju inte första gången deras mamma förstör något roligt de ska göra tillsammans”.

Det låter ju inte alls logiskt att en mamma skulle vilja förstöra sin egen eller i synnerhet barnens glädje, men omedvetet har vi tyvärr sådana destruktiva tendenser.

”Det är alltid svårt att acceptera det som är bra. Vi tror av vana att vi önskar det som är gott, eftersom det låter mest logiskt, men i grund och botten handlar vi genom våra emotioner, som baserar sig på en inverterad känsla av avund.” skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i boken Alla sjukdomars ursprung, där han grundläggande går igenom vår mänskliga avundsjuka och dess märkliga yttringar.

”Avundsjukan riktar sig mot just de personer och saker som är mest oumbärliga, vilket gör den till en mycket motsägelsefull ”känsla”. På samma gång som man har behov av en viss person, tar man avstånd från och opponerar sig mot honom eller henne och förhindrar sig på så sätt från att ta del av det man mest behöver.” skriver Keppe vidare (idem).

Det är svårt för många att med tacksamhet ta emot presenter eller hjälp från andra. Istället kan andras välgärningar upplevas som förödmjukande. För att känna tacksamhet måste vi ju samtidigt erkänna att andra människor är goda och kanske att vi själva behöver dem. Då krävs ödmjukhet.

En fråga återstår. Varför sätter sig Christine alltid i den här situationen?

Det finns ett slag av subtil avundsjuka som riktar sig mot oss själva, som gör att vi förstör vår egen glädje. Och vi kan använda andra personer i vår omgivning till att ”hjälpa” oss med det.

På samma sätt som vi kan se hur systern projicerar sin egen själviskhet och inkompetens på ex-maken, kan vi projicera vår självdestruktivitet på andra och tro att de är skyldiga till att vi är olyckliga eller känner oss misslyckade. Vi dras till personer eller situationer där vi kan få bekräftat hur dåligt behandlade vi är av andra. Eller, som i Christines fall, förvänta oss någonting av andra som vi av erfarenhet vet är orealistiskt.

Avundsjuka på svenska kan förstås som av-unna, att vi faktiskt inte alltid unnar oss själva eller andra glädje och lycka. Särskilt inte om vi samtidigt måste tacka någon annan för det.

Sofie

Skrivet av: djupsnack | 09 juni 2016

Hyckleri är den hyllning lasten skänker dygden.

Hyckleri är den hyllning lasten skänker dygden.

François de la Rochefoucauld

“Enbart hycklare överlever i det mänskliga samhället”, skriver psykoanalytikern Norberto R. Keppe i boken The Universe of Spirits. Han ger därefter ett exempel på Giordano Bruno, den berömde italienske tänkaren som brändes på bål på grund av hans så kallade kätteri som dåtidens religiösa inte accepterade. I själva verket accepterade de inte medvetenheten om kätteriet de själva begick i hemlighet i sina sinnen och ville bränna medvetenheten om detta på bål. Människans största synd är att inte vilja erkänna medvetenheten om det onda som hon gömmer i sitt inre. “Den goda personen accepterar se sin egen ondska, medan den onda personen avvisar detta och fortsätter således med all sin sjukdom.” (Keppe, The Universe of Spirits)

Medvetenhet, Catinari

Ett antal intellektuella har skrivit om hyckleriet och dess konsekvenser i samhället. Freud visade att människan blir sjuk på grund av sitt hyckleri och inspirerad av Schopenhauer skrev han i boken As palavras do Freud (Freuds ord) om hur vi lever i en civilization av hycklare: “Det finns mycket fler människor som accepterar civilisationen som hycklare än som sanna och verkligt civiliserade personer, och det är till och med berättigat att fråga sig om inte ett visst hyckleri är nödvändigt för att bevara civilisationen, på grund av det begränsade nummer människor vars tendens att vilja leva ett civiliserat liv har blivit en organisk egendom.” Freud skrev även att “Vi skulle kunna vara mycket bättre människor om vi inte ville vara så bra.” Det vill säga att om vi inte var så perfektionsitiska och ovilliga att se våra problem så skulle vi vara bättre.

Den norske diktaren och litteraturkritikern Nils Kjaer uttryckte sig:“Eftersom jag lever i ett hyckleriets samhälle så rättar jag mig därefter.” Abraham Lincoln skrev att ett fantastiskt exempel på hyckleri var mannen som dödade sina föräldrar och bad om ett mildare straff eftersom han var föräldralös. Kritikern, författaren och jornalisten Ambrose Bierce skrev:“Hycklare: någon som låter påskina en dygd som han inte respekterar och därvid drar fördel av att vara det han avskyr.

Den tyske filosofen, författaren och sociologen Ernst Wilhelm Eschmann beskrev hyckleriet på följande sätt:“Hyckleri kan ses som en orättens hyllning till dygden. Man skall inte alltför tidigt och alltför fullständigt avskaffa denna hövlighet.” Den österrikiske läkaren och psykologen Alfred Adler visade att:“Det är lättare att slåss för sina principer än att stå för dem.” Mikael Rode skrev humoristiskt:“Det är inte alls för att sätta press på er”, sa ångvälten till asfalten.

Den amerikanske författaren och politiske aktivisten Gore Vidal beskrev en människas dubbeliv med följande citat: “Han levde ett dubbelliv. Gjorde detta honom till en lögnare? Han kände sig inte som en lögnare. Han var en man med två sanningar.

I Lukas 12 varnar Jesus för hyckleri: “Under tiden hade folk samlats i tusental, så att de höll på att trampa ner varandra. Han vände sig nu till sina lärljungar och varnade dem: Akta er för fariseerna och deras skenhelighet som breder ut sig som en smittosam sjukdom. Nu är tiden inne. Sanningen ska fram i ljuset och allt hemligt ska avslöjas. Vad ni har sagt i hemlighet kommer att bli känt av alla, och vad ni har viskat i någons öra kommer att ropas ut från hustaken så att alla kan höra det!

I Matteus 23:15-33 visar Jesus åter igen vad han tycker om hyckeri: “Ve er, skriftlärde och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till en helvetets barn, dubbelt värre än ni själva…Ve er…som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg och sväljer kameler!…Ni hycklare…är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.

Den engelska författaren Robert Louis Stevenson beskrev i boken Sällsamma fallet med Dr. Jekyll och Mr Hyde om den trevlige och skötsamme Dr Henry Jekyll och hur hans vänner blir förvånade när denna respektabla doktor börjar umgås med en konstig, ful, liten man som gjort sig skyldig till att ha trampat ner ett barn på gatan. Inte nog med att de båda är vänner, Jekyll har dessutom testamenterat allt i sin ägo till denne märkvärdige Mr Edward Hyde. Det visar sig att Mr Hyde är Dr. Jekyll själv efter att han intagit ett egenhärdigt uppfunnet elixir, som tycks släppa fram hans mest primitiva och brutala sidor. Stevenson visar i sitt verk hur människan har ett monster inom sig som hon vanligtvis döljer.

Det är viktigt att förstå att en autentisk attityd inte innebär att släppa lös monstret. Dygd är inte heller att visa upp en perfekt yta, eftersom det skulle vara hyckleri. Alla människor är praktiskt taget lika i sin patologi. Att vara dygdig innebär att ha medvetenhet om och att kontrollera sina brister så gott det går.

Norberto Keppe skriver:“Hyckleri är attityden att dölja medvetenheten om det onda. Det finns en enorm skillnad mellan det psykologiska arbetet vi utför inom Integral Psykoanalys och andra psykoterapeuters arbete: medan vi anstränger oss för att försöka leda patienten till medvetenhet om sina problem, brukar de flesta psykoanalytiker ha som mål att korrigera fel, och detta ökar människans hyckleri. Vi kan konstatera att Freud uppvisade en enorm religiositet när han lade fram idén att sjukdom härstammar från beteendet att dölja det onda – vilket är grunden till både Kristendomen och Judendomen.”  (Keppe, The Universe of Spritis)

Om enbart hycklare överlever i det mänskliga samhället (som citerat ovan) är det ett tecken på att samhället är mycket sjukt. Emellertid är medvetenheten om detta grundläggande för att förbättra civilisationen.

MVH,

Anna Lindquist

 

Skrivet av: djupsnack | 24 maj 2016

Är det en kupp på gång i Brasilien?

Det politiska klimatet i Brasilien ligger farligt nära kokpunkten. I miljontals har brassarna gått ut på gatorna och protesterat mot det urusla styret, våldet och framför allt den moraliska rötan hos politiker som inte drar sig ens för att stjäla skolbarnens lunchbudget.

Som mångårig utlandssvensk ska jag beskriva vad det är som händer, nu då rykten börjar spridas internationellt om en pågående statskupp.

Den största korruptionshärvan i historien

Folkets protester växte lavinartat efter att federala polisen avslöjade den största korruptionshärvan som någonsin bevittnats i ett demokratiskt land. Utredningen som började med en anspråkslös bensinmack anklagad för pengatvätt, visade sig snart leda rakt upp i regeringens toppskikt. Med hjälp av otaliga små och stora företag, framför allt byggjättar, har pengar slussats från det statligt ägda oljebolaget Petrobras till olika politiker och partikassor. Under arbetarpartiets (PT) 14 år vid makten har uppskattningsvis tiotals miljarder – möjligtvis biljoner – dollar förskingrats.

Ingen vet var skandalen ska sluta, och många bävar för vad som kommer att uppdagas nu när den statligt kontrollerade utvecklingsbanken BNDES ska granskas. Deras största klienter är nämligen samma företag som dömts för grov korruption i Petrobrashärvan.

LULA-E-DILMA

Dilma och Lula på arbetarpartiets PTs möte.

Ingen har ännu bevisat att presidenten Dilma Rousseff själv är inblandad, men som före detta energiminister och mångårig ordförande i Petrobras egen styrelse anses det i stort sett omöjligt att hon är oskyldig. Den store folkledaren för arbetarpartiet är dock inte Rousseff, utan hennes mentor, ex-president Luiz Inácio Lula da Silva, som från att ha varit en av världens mest uppskattade politiker idag räknas som Brasiliens mest hatade man.

Inte minst sticker det i ögonen på folk att Lula da Silvas son, Lulinha som han kallas, gick från lågavlönad djurparksanställd med en lön på motsvarande 1400 kronor i månaden till en av Brasiliens absolut rikaste män under pappans presidentsår.

När Lula da Silva till mångas belåtenhet togs in på polisförhör tillsammans med Lulinha och andra korruptionsmisstänkta familjemedlemmar i mars i år, reagerade Rousseff med att omedelbart utnämna honom till stabschef och därigenom förhindra fortsatta brottsutredningar. Invalda politiker i Brasilien har nämligen en privilegierad position där de varken får granskas av polisen eller straffas.

Chockerande 352 av Brasiliens 594 kongressledamöter – 60% – är i nuläget under utredning eller redan dömda för korruptionsbrott men kan inte tas bort från sin position.   

De miljontals människor som gått ut på gatorna och protesterat har från början påpekat att protesterna gäller alla sittande politiker och partier, men då president Dilma Rousseff i stället för att reda upp härvan valde att neka till allt och hårdnackat försvarade sina inblandade ministrar, började folk att kräva hennes avgång. Under några spända veckor cirkulerade otäcka rykten om att militären stod redo att ingripa för att plocka bort henne om hon inte gav med sig frivilligt.

1

Över en miljon människor demonstrerade på Avenida Paulista i São Paulo den 13 mars i år och krävde presidentens avgång. Även i alla andra storstäder gick folk ut i miljontals. Folk vill se ex-president Lula da Silva, som betraktas som hjärnan bakom härvan, i fängelse.

Statskupp eller inte?

Enligt den brasilianska konstitutionen kan en statschef enbart avsättas om han eller hon har begått ett brott. Folkets påtryckningar ledde nu i maj fram till en riksrättsprocess där det bevisades att Dilma Rousseff fuskat med räkenskaperna och dolt landets verkliga underskott, vilket gav kongressledamöterna rätten att genom ett majoritetsbeslut rösta för hennes avgång. Regeringsanhängare hävdar dock att budgetfusk är ett så vanligt brott att det inte kan räknas, och att avsättningen därmed är ett konstitutionsbrott och en statskupp. Specialister på andra kanten menar att ett brott är ett brott, oavsett hur vanligt det är och att riksrättsprocessen därför har gått helt rätt till.

Vicepresidenten Michel Temer från det demokratiska partiet PMDB tog över i förra veckan, och trots att folk vet att även han är korrupt hoppas man på att den krisregering han nu sätter ihop åtminstone kan få stopp på det akuta ekonomiska fallet.

Dessutom väntar man på en fortsättning i polisutredningen om Lula da Silva och andra regeringsmedlemmar som tidigare skyddats av sin ställning.

Nu reser sympatisörer av arbetarpartiet runt om i världen och försöker övertala andra länder att det har begåtts en statskupp i Brasilien. Bolivia, Kuba, Venezuela och andra vänsterstyrda nationer i Sydamerika vägrar erkänna den nya regeringen, och har hotat med att ingripa för att ”återställa demokratin” i Brasilien. Även arbetarpartiet har talat om att de ska ”använda alla medel” och kämpa för att ”försvara demokratin”.

Vänsterpartierna i Sydamerika vill inte alls ha jämlikhet

Av historiska skäl har vänsterpartierna i Sydamerika alltid betraktat sig själva som de enda legitima representanterna för folket, och anser sig därför berättigade att sitta kvar vid makten även om de förlorar ett majoritetsbeslut. All kritik mot deras egna partier betraktas som ”folkfientlig”, och de ser sig som demokratins förkämpar även om enbart 10% av befolkningen idag stöder Rousseff.

Det anmärkningsvärda är emellertid att det stora stödet till arbetarpartiet inte kommer från arbetarklassen, utan framför allt från lärarkåren. Tron på att arbetarpartiet ska genomföra sitt löfte om social rättvisa är så stark inom vänstersympatiserande akademier och artistkretsar att man vägrar inse det som vi skandinaver enkelt inser: arbetarpartiet har inte på långa vägar engagerat sig för ett jämlikare samhälle.

Ta bara exemplet med sjukvården. I retoriken förkunnar Lula da Silva att han är en av folket och polariserar gärna med ”vi” mot ”dem”. Under många år har han avvisat kritiken mot de undermåliga statssjukhusen med argumentet att de under hans regeringstid blivit lika bra som de bästa privatsjukhusen. Icke desto mindre valde han själv att läggas in på svindyra lyxsjukhuset Sírio-Libanês i São Paulo för att behandlas för sin cancer. Även Dilma Rousseff valde det likvärdigt exklusiva Hospital Israelita Albert Einsten när nöden krävde.

Eller ta skolutbildningen. Alla, rika som fattiga, vet att grundorsaken till problemen är den ytterst låga utbildningsnivån hos den stora del av befolkningen som inte har råd att betala dyra privatskolor åt sina barn. Regeringen har inte försummat något tillfälle att visa upp sina nyöppnade statliga universitet, eller att presentera landets förbättrade statistik i antalet högskoleutbildade. Kritiker har däremot påpekat att många utexaminerade saknar grundläggande skriv- och läsfärdigheter, och att det är grundskolorna man borde satsa på i stället.

Bekräftelsen kom när skolministeriet publicerade den beklämmande sanningen om 2014 års centralprovskrivning, där en halv miljon (500.000) gymnasielever fick noll (0) rätt på uppsatsskrivningen.

Lula var en hyllad president

Under sina första fyra år vid makten var Lula da Silva hyllad över hela landet – för första gången hade även medelklassen röstat för en förändring och förhoppningarna var stora. Lula da Silva införde familjebidraget Bolsa Família till de som saknade jobb och mat för dagen. Alla lyssnade med framtidstro på Lulas löften om ett Brasilien som är bra för alla. Det blev dock inga förbättringar alls för de hårt arbetande och tungt skattebelastade storstadsborna. I stället har det blivit allt svårare att överleva på lönen – för den som fortfarande har någon lön – och fyra av fem nyöppnade företag går i konkurs inom ett halvår.

Företag och privatpersoner går på knäna av skattetrycket och av bankräntor på över 400% om året. Agenter från olika kontrollerande organ har dessutom fria händer att gå runt och tillämpa godtyckliga och mycket dryga böter till verksamheter som oftast tvingas välja mellan att betala de mutor agenten vill ha eller att få firman igenslagen.

Trots allt finns det hopp. Det är första gången i historien som både brasilianare i allmänhet och massmedia i synnerhet ställer krav på sina politiker. Politik diskuteras dagligen och överallt och det dyker upp nya hårresande skandaler varje dag, som vittnar om att korruptionen fått härja alldeles för fritt alldeles för länge.

Bland tusentals tragikomiska politiska skämt som cirkulerar i social media har exempelvis följande vitsiga, men faktiskt helt sannfärdiga, kommentar fått stor spridning:

”Brasilien gör framsteg. För tio år sedan kunde vi brassar namnen på varenda spelare i fotbollslandslaget, och ingen hade hört talas om högsta domstolens medlemmar. Idag vet hela befolkningen namnen på de elva domarna i högsta domstolen, men ingen enda brasse har någon aning om vilka de elva spelarna i landslaget är.”

Kupp eller inte. Vad tycker ni?

Sofie

Massmördaren Anders Breivik stämmer norska staten för att han anser sig dåligt behandlad. Bland annat vill han ha en PlayStation 3 i stället för sin PlayStation 2, vilket delvis låg bakom hans hungerstrejk förra året.

Hungerstrejker blir ett allt vanligare medel för att visa sitt missnöje (inte helt olikt små barn för övrigt). I fredags matvägrade asylsökande på ett boende i Norrköping för att menyn ansågs för ensidig. På ett annat hungerstrejkade man förra året för att boendet låg för avsides och ”tråkigt”, samt för att kommunen erbjöd för få busskort in till stan.

Vårt samhälle tar allvarligt på kritiken och försöker tillmötesgå kraven. Varför skulle annars Breivik ha fri tillgång till både TV, dator och PlayStation, förutom eget studierum och träningslokal?

Tyvärr har vi för lite kännedom om mänskliga patologier för att inse att eftergifter ofta leder till större missnöje och fler krav, ibland även aggressioner.

Vi människor lider nämligen – alla – av obotlig avundsjuka, som vi sedan projicerar på omgivningen om vi inte blir varse den.

Avundsjuka i sin grundbetydelse från latinet betyder att vi inte ser det som är bra (invidere). Ett av dess vanligaste uttryck är att vi inte ger värde till alla fina saker vi har i livet, utan i stället fastnar vid de negativa. Ännu svårare kan det vara att ge värde till sådant vi har fått till skänks. Vem minns inte det gamla rådet om att aldrig ge bort kattungar gratis?

”En avundsjuk individ accepterar inte att vara tacksam, för då måste han erkänna andras godhet”, skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i sin djupgående analys av människans avund och otacksamhet i boken Alla sjukdomars ursprung.

Andras hjälp kan till och med uppfattas som rent stötande, för det krävs ödmjukhet att erkänna sitt eget behov av omsorg.

Det typiska exemplet är frustrerade tonåringar som oavbrutet klagar på sina lärare och föräldrar. Ju mer föräldrarna försöker uppmuntra eller vara till lags, desto värre blir det.

”Avundsjukan riktar sig mot just de personer och saker som är mest oumbärliga, vilket gör den till en mycket motsägelsefull ”känsla”. På samma gång som man har behov av en viss person, tar man avstånd från och opponerar sig mot honom eller henne och förhindrar sig på så sätt från att ta del av det man mest behöver. Den avundsjuke individen förstör med andra ord källan till sin egen lycka och välmåga.”
(Keppe, Alla sjukdomars ursprung)

Vi människor behöver gränser och ibland ruskas om lite för att vakna upp ur vår negativism. Avundsjukan är nämligen den stora boven bakom destruktivitet och självsabotage, den som orsakar vår deprimerade och olyckliga inställning till livet. Men i stället för att se orsaken i oss själva, projicerar vi det på omgivningen.

“Den avundsjuke individen brukar intensivt leta efter fel hos andra, för att kunna ge utlopp för och rättfärdiga sin gemena känsla,” skriver Keppe vidare. ”Detta beteende gör den andre personen fullständigt förvirrad, för han begriper inte varifrån denna uppsjö av anklagelser kommer.”

Avundsjukans motsats är tacksamhet, skriver han i samma bok:

”När något hela tiden mal sönder lyckan inombords, vanligtvis i form av en vag olustkänsla, beror det med all säkerhet på att personen befinner sig i denna ”känsla” av avund. För att bättre förstå hela utsträckningen av detta illamående är det bara att jämföra med tacksamhet, som är en sann känsla och som innebär att tycka om livet och allt det har att erbjuda.”

Därför ska jag avsluta med en kommentar från en av flyktingarna på det ”långtråkiga” boendet Vida Vättern utanför Ödeshög i Östergötland. Till skillnad från de hungerstrejkandes kommentarer om ”frustrerande”, ”arg”, ”negativa känslor” och ”inget känns positivs just nu”, så gick Tomas Negussie från Etiopien ut i media och sade att ”Jag är inte här för maten. Jag är här för friheten och jag har sökt friheten länge. Jag vill ha ett bra liv i framtiden, en bra utbildning, för mig och min familj. Jag har ett ljust liv här, det är därför jag är här. Jag har gått igenom mycket i mitt land och jag har offrat mycket för att komma hit.”

Sofie

På föräldramötet får mamman höra att hennes son ofta är bråkig och slår de andra eleverna. Här följer fem olika sätt hon kan reagera på:

  1. Mamman blir arg på läraren och hävdar att skolmiljön är dålig och att hon därför har bestämt att flytta sonen till en annan skola.
  2. Mamman förklarar för läraren att hennes son inte alls är bråkig. Han är bara väldigt busig och det här är hans sätt att leka.
  3. Mamman talar med sin son om hans aggressivitet och försöker förklara varför det är fel att slå andra.
  4. Mamman straffar sin son våldsamt, så att han ska lära sig att inte slå andra.
  5. Mamman tackar och går hem och låter det vara som det är.

Vilket alternativ skulle vara bäst för sonen och för alla andra? Vilken reaktion tyder på en mer mogen och balanserad hållning från mammans sida?

När någon vägrar acceptera en obehaglig sanning reagerar han vanligtvis på ett av två sätt: han blir arg och attackerar, eller blundar och flyr undan. Detta är exempel på censur.

”Den sanna styrkan hos en människa är hennes förmåga att se på ett fel utan censur”, skriver psykoanalytikern Dr. Norberto Keppe. Först då kan hon agera och försöka finna en lösning.

Olyckligtvis har de flesta av oss inte alls denna inre styrka när vi konfronteras med problem och därför attackerar vi ofta felaktigt budbäraren. Det innebär att den som på ett tidigt stadium påvisar ett fel i samhället, i stort sett får räkna med att bli häftigt angripen av andra.

Ett tydligt exempel är de fyra läkare som för över ett år sedan lämnade in en anmälan mot KI-kirurgen Paulo Macchiarini om dödsallvarligt forskningsfusk. Trots att sanningshalten i anmälan bekräftades av en extern granskning, valde ledningen att mörklägga alltihop, och hotade dessutom läkarna som blottat sanningen.

Konsekvensen är givetvis att ingen vågar ta upp problem på ett tidigt stadium, och i stället förvandlas samhället till en tryckkokare som när som helst kan explodera. För på samma sätt som stark censur i ett land kännetecknas av underlåtenhet och rädsla för att tala öppet om problemen, kan den slå över i upplopp och våldsamheter. (Det finns i historien många exempel på brutala envåldshärskare som fått stöd av stora delar av befolkningen då de så att säga ”tagit tag i” samhällsproblem som under längre tid åsidosatts och tigits ihjäl av svaga myndigheter.)

Censur har många olika yttringar. Psykoanalytikern och sjuksköterskan Kerstin Arvidsson, som arbetar på det internationella institutet för integral psykoanalys, berättar att många svenska klienter behandlar hur svårt det är idag att ta ställning, eller hur lätt man blir utfryst om man har yttrat en avvikande åsikt, eller hur man tänker sig för flera gånger om innan man uttalar sig i en fråga – och helst väntar tills man vet vad alla de andra tycker först.

I Sverige riskerar vi lyckligtvis inte tortyr och fängelsestraff för att vi har en avvikande åsikt eller har yttrat oss ”felaktigt”, men däremot äventyrar vi hela vårt anseende och vår yrkeskarriär. Från båda sidor i de hetaste debatterna är tongångarna otäckt hätska och fientliga, framför allt i genus- och invandrardebatten.

Det är absolut inte bara den så kallade politiskt inkorrekta sidan som är aggressiv. Vi vet ju att invandrarvänliga eller feministiska skribenter får hundratals hatbrev, men även journalister och föredragshållare som ifrågasatt flyktingpolitiken eller jämställdhetsidealen har blivit hårt ansatta – och lustigt nog i ”toleransens” namn.

Att vi blir så vansinnigt upprörda och arga när någon inte tänker och tycker som vi själva, ger egentligen prov på intolerans. Dessutom visar det att vi någonstans bär på väldigt mycket intolerans och fördomar själva, som vi absolut inte vill vidkännas. En direkt följd av att censurera medvetenheten om sina egna problem är nämligen att man sedan projicerar dem på andra. (Dr. Keppe har för övrigt skrivit en mycket läsvärd bok om detta fenomen som finns översatt till svenska: Alla sjukdomars ursprung.)

Att ”tolerera allt” är å andra sidan också en form av censur, i form av underlåtenhet. Det är samma hållning som mamman som tycker att sonen ska få fortsätta slå på sina kompisar och väljer att se det som en lek. Endast den balanserade personen vågar se att något är felaktigt för att försöka rätta till det. Den obalanserade attackerar eller flyr.

Inom integral psykoanalys är det viktigt att inse att det inte är farligt med problem, för de är en naturlig del av livet. Det stora problemet är just hur mycket vi censurerar felen, det vill säga, förtrycker medvetenheten om dem.

”All varseblivning är bra, hur stort problem det än må handla om, men människan har skapat en enorm censur mot medvetenheten och det är just denna attityd som orsakar all problematik hon lider av. Problem är detsamma som stagnation av varseblivning och om det inte vore för detta uppförande skulle vi inte ha en enda motgång i livet. Om vi inte vore så rädda för att ha vetskap om saker och ting skulle vi inte ha några svårigheter alls, för varje bromsad medvetenhet innebär i själva verket ett berg av problem.”

Alla sjukdomars ursprung, N.R. Keppe

Sofie

Skrivet av: djupsnack | 23 december 2015

Kristus kom med ett av historiens mest positiva budskap

Är Gud verkligen en hård och straffande despot som vill att vi ska lida för att komma till himlen? Som före detta prästlärling inom den katolska kyrkan och sedermera en av världens mest betydande psykoanalytiker förklarar Dr. Norberto Keppe hur felaktigt de religiösa institutionerna har tolkat Gud och hur stora konsekvenser detta har haft för oss sekulariserade människor.

Förra året gavs Norberto Keppes bok Förhärligandet ut på svenska. Det är en djupgående och mycket inspirerande beskrivning av människan och hennes Skapare ur ett både teologiskt, filosofiskt och samtidigt vetenskapligt perspektiv. Som psykoanalytiker förklarar han vad det är i oss människor som gör att vi har så svårt att handskas med andliga frågor inom oss själva och i samhället.

Som en julhälsning skickar jag här ett utdrag ur boken:Nativity Scene

Allt som Kristus visade och gjorde utgör det mest hoppfulla och glädjerika budskap som funnits. Överallt där han gick sökte han bota sjukdomar, förlåta svagheter och visa upp himmelrikets skönhet. Han dömde aldrig en enda människa, tvärtemot upprörde han sig över hycklarnas uppträdande när de ofredade sina medmänniskor. Hans främsta arbete var att klargöra att Gud är god och att han ville se alla människor som sina egna söner och döttrar – och huvudskälet till hans tillvaro här var att föra mänskligheten till välbefinnande och lycka. Han belyste också att livet är den största gåvan av alla och att Gud handlar precis som en far som gläds över att kunna ge sina barn allt som är gott.

Gud är den mest glädjerika varelse som finns. Se bara på älvarnas porlande, vindarnas sus mellan träden, fåglarnas lediga flykt, solen som skiner i sin färd över himlen, melodierna och dofterna som sveper från lunderna, molnen som far lyckliga i skyn, och framför allt den otroliga skapelsen, som höjer sig nästan utan slut och som förkunnar en annan, där det inte kommer att finnas några fler begränsningar.

Vi måste vara uppmärksamma på det faktum att Gud inte alls känner för oss vad vi känner för honom. Det vill säga, vår kärlek och vår böjelse är begränsad, medan hans är obegränsad. Vi är partiella, han är helt och hållet fri. Vi gör restriktioner på vad vi känner, det gör inte han, i synnerhet när han förlåter våra fel och accepterar oss helt och hållet, utan några förbehåll. Vi skulle kunna säga att han är fullständigt gränslös i sin kärlek till oss.

Kristus talade till oss som Gud; vi måste tala till honom som människor. Kristus talade i form av den som har gett oss all kärlek, samt livet och själva evigheten; vi måste tala om den ynnest vi fått genom denna sanning, skönhet och godhet – och framför allt vår djupa tacksamhet för allt han har gjort för oss, då han har visat oss att han uppskattar varje försök vi gör att närma oss honom.

 

God jul!

Sofie

 

Begreppet projektiv identifikation lanserades 1946 av Melanie Klein (1882-1960) som mera speciellt avsåg en process som består i att spädbarn riktar det hat som de känner mot delar av sig själv (dödsdriften i Freuds mening) så att de upplever dem hos modern. Emellertid kan begreppet tillämpas även på oss vuxna när vi ser våra egna aggressiva och destruktiva tendenser i andra människor (vanligvis dem som står oss närmast: föräldrar, man eller fru). Psykoanalytikern Norberto Keppe myntade begreppet projektiv idealisering, en process då personen ser i andra sina egna ideal och önskningar och tror att han kommer att finna i den andra personen allt han drömt om i sitt liv.

Det är t.ex. väldigt vanligt att vi människor idealiserar en ny partner och till en början ser honom/henne som en förtrollad prins/prinsessa som kommer att lösa alla våra problem. När vi sedan märker att  partnern inte riktigt lever upp till våra förväntningar börjar vi istället attackera  och se honom/henne som ett monster och grunden till alla våra problem. Detsamma kan vi göra med arbetskamrater, vänner och psykoanalytiker om avundsjukan är för stor.

Norberto Keppe skriver i boken “Alla sjukdomars ursprung” det följande:

Den som svarar för projektiv idealisering faller också lätt in i projektiv identifikation – den projektiva processen är nämligen så gott som densamma i båda fallen, och dessutom handlar båda processerna om att placera den andre personen i sina egna inbillningar. Uppenbart är det grundläggande att varsebli inte enbart våra och andras ideal, utan också problemen. Sjukdomsprocessen tar nämligen sin början när man inte ser sig själv som man är, eller hur andra är. Bråk börjar med projektioner; först och främst därför att den ene är attackerad utan att veta varför, men framför allt därför att angriparen tycker sig ha all rätt att attackera, då han tror på sin inbillade projektiva idé. Följaktligen kan jag hävda att endast allvarligt mentalsjuka (galna) individer är kapabla att starta ett krig. […] I det här fallet är det lätt att notera att en person som står för projektiv idealisering är mycket verklighetsfrämmande, för han har ingen riktig uppfattning om hur människan och världen egentligen är. Därmed går han lätt från en extrem till en annan, eller rättare sagt, från idealisering till identifiering, från beundran till förakt, just gentemot dem som är betydelsefulla.

Den antika filosofen Aristoteles (300-t f.Kr.) framlade i sin “Etik” dygden som mitten mellan två motsatta ytterligheter. De sjukaste människora ser allt på ett extremt sätt och övergår som sagt från en ytterlighet till en annan. De balanserade människorna ser saker och människor som dem är och lever i harmoni med verkligheten. De är kärleksfulla och toleranta med andra människor och sig själva.

Med vänliga hälsningar,

Anna

Skrivet av: djupsnack | 08 december 2015

International Good Action Day, 8 december

Följande video publicerades idag av organisationen STOPPA förstörelsen av världen på internationella Good Action Day 8 december, tillägnad alla individer som ägnar sina liv åt goda handlingar. Klicka:
International Good Action Day

Här följer också utdraget ur boken Liberation of the People, av Norberto R. Keppe, som läses i videon:

A Call to Action
We want to summon all of you who have a practical nature, all who possess idealism and dynamism, all who believe in goodness, truth and beauty, to unite so that a new world can be built, a new society: the true Kingdom of Man on earth.

We are calling on all of you to bring about the greatest of all ”revolutions” that mankind has ever experienced. (…) We want to live life; we want to produce for ourselves and our fellow men; we want to live in peace with everyone. Nor can we let them go on exploiting us and killing us, pitting one class against another, one people against another, one profession against another. We intend to put a stop to all of this because we want to live in a time of peace now — that peace we have always desired but which has been denied us.

Boken kan för övrigt laddas ned gratis här: Liberation of the People

Sofie

Jätteroliga nyheter för oss som följer utvecklingen av Keppemotorn.

Rodrigo Angelico håller upp de båda priserna till Keppemotorn.

Rodrigo Angelico håller upp de båda priserna till Keppemotorn.

I tisdags, närmare bestämt den 13 oktober 2015, vann Keppemotorn det prestigefyllda Innovation and Technology Product of the Year Award på Hong Kong Electronics Fair (HKTDC). Priset utdelas av Hong Kong Electronics Industry Association (HKEIA), och förutom denna utmärkelse tog Keppemotorn också guldet i klassen Energy Efficient Motor Technology. Rodrigo Pacheco Angelico och Alexandre Frascari från organisationen STOPPA förstörelsen av världen, som innehar keppemotorns patent, tog emot priserna.

Hong Kong Electronics Fair hade i år 3500 utställare och över 64.000 deltagare från 151 länder och regioner. Läs gärna mer på www.keppemotor.com

Keppemotorn är som jag skrivit tidigare baserad på Norberto Keppes banbrytande teorier i boken Den nya fysiken – härledd från en desinverterad metafysik.

Sofie

Skrivet av: djupsnack | 05 augusti 2015

Att aldrig vara glad med det man har är ett självsabotage

Jag var lycklig, men visste inte om det.

Så lyder ett känt brasilianskt ordspråk som säger mycket om oss människor, för vi upptäcker ju ofta först när det är för sent hur mycket någon faktiskt betytt för oss, eller hur tacksamma vi trots allt borde ha varit över det där jobbet.

Det är ett allmänt känt fenomen att vi människor aldrig riktigt är nöjda med det vi har – men att vi dessutom aktivt förstör många av de bästa sakerna i livet är svårare att inse.

“Avunden gör människan blind och därför kan hon inte längre njuta av alla fantastiska saker som finns i världen,” skriver psykoanalytikern och filosofen Norberto Keppe i sin bok Alla sjukdomars ursprung, där han just går till botten med detta självsabotage.

För honom måste avundsjukan tolkas utifrån dess ursprungliga latinska innebörd (invidere), som är ”att inte se”. Avundsjukan innebär i korta ordalag att vi inte ser det vi har i livet, eller det vi själva är. Att kasta bort förhållanden, vänner, möjligheter och begåvningar är några typiska följder av avunden betraktad ur detta perspektiv.

Det är som om vi inte står ut med det vackra och goda, precis som det svenska ordet faktiskt antyder: att inte unna sig själv eller andra (av-unna).

Jag ska ge ett klassiskt exempel idag, men tänker posta fler:

På semesterresans första dag får alla barn i familjen varsin målarbok med färger och penslar. Två av barnen börjar ivrigt plocka med färgerna och penslarna, medan ett tredje surt kastar ifrån sig presenten med protesten att ”jag får aldrig det jag vill ha”.

Om vi bortser från den föga troliga möjligheten att han som enda syskon i familjen aldrig har fått något som han önskat sig, så ser vi att han är den enda som inte är glad i det här ögonblicket – för att han inte ger värde till det han just fått. Det skulle kunna vara en avvisande inställning som det här barnet ofta har. Kanske är det samma barn som inte tycker om maten, som inte gillar skolan, som mest sitter inne på sitt rum och spelar videogames när de andra hittar på något roligt tillsammans.

Kanske är det samma barn som i vuxen ålder beklagar sig över att hans föräldrar inte brydde sig om honom när han var liten.

Det är svårt att veta med människor om de verkligen har haft det så jobbigt som det kan låta, eller om det egentligen är de själva som aldrig tagit vara på den kärlek och omtanke de fått.

“När något hela tiden mal sönder lyckan inombords, vanligtvis i form av en vag olustkänsla, beror det med all säkerhet på att personen befinner sig i denna ”känsla” av avund. För att bättre förstå hela utsträckningen av detta illamående är det bara att jämföra med tacksamhet, som är en sann känsla och som innebär att tycka om livet och allt det har att erbjuda.” (Keppe, idem)

Tacksamhet är således avundens motsats och en förutsättning för ett lyckligt liv, men som Keppe också tillägger i boken så är det väldigt svårt för en avundsjuk person att känna tacksamhet, eftersom han då måste erkänna andras godhet.

Sofie

Older Posts »

Kategorier