Skrivet av: djupsnack | 01 december 2009

Sociala fobiker är vi allihopa

Sent igårkväll när jag satt fast i den regniga São Paulo-trafiken hade jag sällskap av ett svenskt radioprogram i min mp3-spelare. Rösten som följde mig tillhörde en kvinna som ringt in för att få hjälp med sin sociala fobi. Psykologen som svarade rådde henne bland annat att leta information om social fobi på nätet. Så – det här är till dig, kvinnan med den snälla, flickaktiga rösten – jag kallar dig Lisa. Hoppas du hittar oss. Men det här inlägget är också till alla andra svenskar som läser denna blogg – för vid närmare eftertanke har vi nog alla en släng av social fobi.

Vi som har bott en längre tid i Brasilien brukar efter några år glömma bort att vi faktiskt lider av social fobi och börjar prata högljutt och ohämmat med alla möjliga okända människor. Men det enda som behövs för att symptomen ska komma tillbaka är konstigt nog att en okänd svensk dyker upp i något sammanhang. Då blir man genast blyg igen, vet inte riktigt hur man ska föra sig och undviker allra helst samtal överhuvudtaget. Jag minns till exempel för en tid sedan då jag var i ett ärende på passmyndigheten här i São Paulo och upptäckte ett ungt trevligt svenskt par som satt bredvid och väntade. Mitt brasilianska spontana ”jag” ville genast ubrista ”HEJ – är ni också svenskar!! Vi kanske kan träffas någon gång!”. Men sedan tog eftertänksamhetens svenska blekhet över och jag tänkte ”nee… de kanske tycker att jag är konstig… bäst att hålla tyst”. Jag såg aldrig det paret igen.

Det finns förstås också sociala fobiker bland brasilianare. På våra kurser träffar vi till exempel ofta människor som har panik för att prata engelska eller som hellre dör än talar inför publik.

Visserligen innebär ju själv begreppet fobi att problemen är så stora att man inte kan leva ett vanligt liv – som Lisa, som har svårigheter att arbeta och umgås med andra människor. Men det jag försöker säga till dig Lisa, är att du är inte ensam – att vi andra lider av ungefär samma svårigheter, om än på en lägre nivå. Det jag tror är farligt är själva sjukdomsetiketten när man till exempel får diagnosen ”social fobi”. Det får det att låta som om man fått något slags virus eller har en medfödd kronisk sjukdom. Människor som har denna typ av problem brukar ofta tänka eller säga att ”jag ÄR en blyg person, det är min personlighet, det är så här jag är”. 

Men enligt synen inom Integral psykoanalys har människan i sin essens (vår innersta kärna) enbart kvalitéer och positiva aspekter: glädje, spontanitet, talang och kärlek – med andra ord allt som är befriande och konstruktivt. Detta är vad vi i grund och botten verkligen är – vår sanna personlighet. Den där Lisa som för länge sedan stod ensam på skolgården utan att prata med någon var till exempel inte den sanna, äkta Lisa –  den verkliga Lisa ville innerst inne leka, skratta och vara glad. Det som hindrar oss från allt detta är däremot något vi kallar ”psykopatologi”, som är attityder och känslor som går emot och hindrar just det goda och naturliga inom oss. De här attityderna kan visserligen få så stor makt och utrymme att de snart verkar vara en del av vår personlighet. Men om man identifierar och blir medveten om dem börjar de automatiskt att förlora sin styrka och ens verkliga, livsbejakande egenskaper kan återigen få större spelrum.

Det man kan kalla blyghet och som i sin extrema form kan ta sig uttryck som social fobi, är vad psykoanalytikern Norberto Keppe skulle kalla censur. Censur innebär att man är livrädd för att se något som helst fel i sig själv. Man tolererar inte några svagheter och tror att man alltid måste vara perfekt. Problemet är att man oftast projicerar den här attityden på andra och tror att de ständigt granskar en och tänker ”vad löjlig hon är, vilken tönt”. Resultatet blir att man undviker att på något sätt exponera sig eller ta kontakt med andra. Det är därför viktigt att inse att i 99% av fallen är det egentligen man själv som har de här tankarna om sig själv. De andra brukar faktiskt inte bry sig så mycket om hur vi är och vilka fel vi har – de är mest upptagna av sig själva. Och om det nu är någon som har tid att granska och döma oss, så är det ju i så fall den personen som har problem – inte vi.

Det finns ändå något typiskt svenskt i detta – att alltid vara så orolig för vad andra ska tänka och tro om oss. Men det hela handlar egentligen om att vi har en dömande och intolerant attityd mot oss själva – som om vi hade en perfektionistisk och obarmhärtig polis inombords som kritiserar allt vi gör. Så många människomöten vi går miste om på grund av detta – så mycket liv, hälsa och glädje.

Vi på Djupsnack vill tacka för alla uppmuntrande kommentarer på vår blogg. Vi är väldigt glada att ni har besökt vår sida och hoppas att ni vill följa oss. För att prenumerera på bloggen är det bara att klicka på knappen till höger. Vi vill också förtydliga att om någon har en fråga eller fundering men inte vill bli publicerad direkt genom en kommentar på bloggen, går det också bra att skicka ett mail till vår e-postadress djupsnack@yahoo.com. Då kan vi ta upp frågan på ett anonymt sätt i våra inlägg.  

Håll utkik efter nästa Djupsnack då vi ska tala om en avgörande ekologisk nyhet –  den så kallade Keppemotorn som kommer att visas under COP15. Vi ses då!

Bästa hälsningar

Helena

Annonser

Responses

  1. Hej

    stöter på så många människor som använder det som ett försvar, men jag är såhär.. när de får kritik för att de inte ger utlopp för sin inre essens – de säger att varför ska jag ändra mig, ändra du dig istället. Men det handlar inte om att bli någon annan person utan bejaka en annan, mer positiv del av sig själv, befriande är det 🙂

    Hade ett samtal med en väninna igår om varför hon har så svårt att få djup kontakt med svenskar. Min teori är att hon är alldeles för positiv. Svensken öppnar sig bara om jag själv först erkänner att jag har problem, då liksom faller rädslan kring bilden att ”å alla andra de är perfekta men jag har problem” – när någon då bryter igenom och visar sina egna problem, ja först då kan man mötas. Någon som känner igen det?

    • Hej Per-Erik!
      Vet du att vi har fått en hel del email om just det här att det är så svårt att leva upp till det här status-idealet hela tiden, att inte att bara jag själv utan också mitt jobb, min familj, t.o.m. min adress måste vara rätt. Vi har tänkt skriva lite längre om det så snart som möjligt. Här i Brasilien är det ju ingen som förväntar sig att något ska vara perfekt, och det gör att möten mellan människor blir mycket lättare och kravlösare. Visste du att stora svenska företag brukade skicka sina högre chefer till Brasilien förr, för att lära sig att umgås mer spontant. 🙂 SOFIE

  2. Jo det känner jag igen. Jag minns en bra orgellärare(mycket skicklig dessutom)som jag hade på en yrkesinriktad musikutbildning som spontant plötsligt kunde berätta inför sina elever att han var rädd för så mycket i livet. Det upplevde jag som så befriande. Många släppte nog på sina prestationskrav och jag kan höra flera befriande skratt. Jag lärde mig en del av denna kloka lärare.Ödmjukhet är vägen till s k framgång.

    • Jag håller helt med dig, Mikael! Finns det till exempel något så skönt som någon som kan skratta åt sig själv? Som inte tar sig själv på så fasligt stort allvar? Jag har tex. hållit i ett flertal kurser om att tala inför publik och det är något jag alltid brukar säga till deltagarna: Det gör inget om det blir lite fel, bara du kan ta det naturligt och med humor. Finns det något tråkigare än en ”perfekt” talare, som vill visa en seriös och kompetent yta? Någon som inte vågar vara mänsklig och låta andra komma nära? I grund och botten är vi ju alla lika – så varför låtsas något annat? Och detta bygger helt klart på ödmjukhet, som du ju påpekade.

      • Hej! Menar Keppe att vi redan är i grund och botten ödmjuka? Blir det då fel att säga att vi behöver att ÖVA oss i ödmjukhet? Men att avvisa ödmjukhet är väl samma sak som att manifestera högmod? Och detta med att manifestera högmod – är detta inte en förmåga eller ”negativ” talang som ligger i generna eftersom det verkar så svårt att få bukt med högmodet?

      • Hej Mikael!
        Ja, man kan väl säga att vi i vår sanna natur skulle vara ödmjuka – men jag tycker ändå inte att det blir fel att säga att vi måste ”öva” oss i ödmjukhet. Vi har kommit så långt bort från det vi egentligen borde vara så det verkligen behövs en hel del träning för att återgå till en mer ursprunglig personlighet. Du nämner att högmodet kunde vara något som ligger i ”generna” – ja Keppe använder faktiskt i bland begreppet ”psykogenetiskt” som skulle vara just nedärvda psykologiska anlag och attityder. Visst kan det mycket väl vara så att högmodet ingår i just i detta…
        Helena

      • Ödmjukhet innefattar så mycket. Många kanske inbillar sig att ödmjukhet skulle vara att man beter sig som en godtrogen,dum slav inför någon eller att vara dumsnäll/överdrivet snäll. Men så är det inte. Den är nyckeln för att ta in nytt och lära sig. Annars ser man ju sig som fullkomligt kunnig och då kan man ju inte lära sig något. Ödmjukhet är att ta kritik på rätt sätt. Att ta till vara på kritikens informativa sida och inte ta det personligt utan lugnt gå vidare med informationen – det är ödmjukhet. Men jag medger att det inte är så lätt att leva upp till. Högmodet finns där. Man får öva.

  3. Hej, Funderar lite över detta inlägg. Den innehåller olika aspekter, å en sidan det som kallas socialisering, dvs vi individer påpverkas av den grupp/kultur/samhälle som vi växer upp och utvecklas i. Här finns det stora skillnader tex mellan den latinska och den nordiska. Å andra sidan har vi en annans sida som är mer gemensam detta att inte stick ut för mycket i den grupp som vi tillhör. Här är det gruppen som bedömer och sätter normen för om vi är ok eller inte. Visst det är frigörande när någon bjuder på sig själv, skratta åt sig själv etc. Men var går gränsen för när det inte är OK längre? När du talar högt för dig själv (utan headset) på bussen?
    Jag längtar själv efter att våga göra mer och visa mer av mig själv, jag imponeras av dem som vågar visa sin svaghet tex, för däri ligger ju styrkan.

    • hej!
      kan man säga att olika folkgrupper har utvecklat antingen en mer högmodig eller en mer ödmjuk attityd (och andra attityder också)?

    • Hej Anne och Marie!
      Tack för era kommentarer angående ”social fobi”. Visst är det mycket den kultur eller grupp vi tillhör som avgör vad som är accepterat eller ej. Det är ett roligt exempel du ger Anne om att tala högt på bussen. Det är väl kanske inte riktigt ok, enligt min meing… jag menar inte för att det inte är socialt accepterat utan för att vi faktiskt kan ”samtala” med oss själva genom våra egna tankar. Pratar man mycket och ”högt” med sig själv verkar man inte ha riktig kontakt med varken sig själv eller omvärlden. Däremot ser jag ofta ett liknande exempel som skulle knappast skulle anses vara normalt i Sverige men som ingen bryr sig om i här i Brasilien. Att man sitter och lyssnar på musik i hörlurar och sjunger och dansar med i musiken på tunnelbanan tex. Det är helt enkelt en spontan reaktion som personen har för att han dras med i musiken och inte bryr sig om att ”hålla tillbaka” bara för att det finns andra människor runt omkring. Om det däremot sången blir så hög att den faktiskt stör människor runt omkring så visar det ju återigen på att personen är alldeles för innesluten i sig själv och inte tar hänsyn till omgivningen. Jag tror däremot att när den kultur och sociala mönster vi tillhör tar bort allt för mycket av det ”spontana”. så är det något negativt. Att man vill säga något helt naturligt till någon annan till exempel, men ångrar sig. Eller att man vill sjunga med en trubadur på en restaurang men hejdar sig – eftersom man först tänker på vad de andra ska tycka… Tänk var roligt det vore om folk på barer i Sverige vågade sjunga med mer tillsammans då det finns levande musik, utan att behöva bli fulla och skråliga först. Jag håller med Marie om att vissa folkgrupper är mer högmodiga eller ödmjuka. I Brasilien är det till exempel inte så många som gör anspråk på att vara jättebra och perfekta eller på att bli ständigt accepterad av andra, och därför har man liksom inget att förlora på att öppna sig själv och visa de problem man har. Så Anne, jag tycker absolut att du kommer göra dina medmänniskor i Sverige en stor tjänst om du vågar visa mer av du själv, som du säger – garanterat kommer andra personer att imponeras av dig och framför allt må bra av att umgås med dig, eftersom de då själva också blir mer avslappnade.
      Varma hälsningar
      Helena

  4. Hej, och tack för att ni tog upp detta med blygsel/social fobi. Jag lider nämligen själv väldigt starkt av obehag i sociala sammanhang. Jag är anställd som butikssäljare och har således omfattande daglig kontakt med människor både med kollegor och kunder. Jag tycker oftast att det går bra att jobba i butiken med korta kundmöten och jag gillar att skoja med mina arbetskamrater. Vi skrattar ofta och mycket tillsammans. MEN, personalgruppens gemensamma morgonmöten, julfester, kickoff-helger etc etc är det absolut värsta som jag kan tänka mig. Jag oroar mig ett halvår innan vi ska träffas i den typen av form. Ångesten inför varje upptåg står mig högt i halsen. Andra ser framemot sammankomsterna medan jag ALLTID erbjuder mig att stanna hemmavid och jobba istället. Bussigt eller hur? Hm.. Ibland funkar det, ibland tvingas jag följa med mot min vilja. Och aldrig blir det speciellt lyckat heller. Jag mår mest bara dåligt. Samma procedur och samma känslostorm blossar upp vid julafton med släkten, födelsedagsfester hos vännerna och det spontana fikat med en gammal bekant som kommit in på affären och dragit med mig. Nej, jag uppskattar det inte, det går bara inte. Jag mår bättre av att inte utsätta mig för dessa påfrestande möten. Hade jag däremot sluppit all denna nervositet och all denna vånda som uppträder vid sociala kontakter så hade jag förmodligen älskar att gå på kalas och kräftskivor. Jag känner mig som en social person, jag TROR att jag är en social person, men då det låser sig vill jag bara gömmer mig – fly fältet. Visst; ”stanna och möt problemet, övervinn känslan av obehag!” men nej, tro mig, jag har gjort allt som stått i min makt. Detta har varit ett genomträngande problem i hela mitt liv, mer eller mindre, och idag är jag 25 år. Detta har b.la resulterat i att jag inte har gymnasiekompetensen. Jag var livrädd för redovisningar och muntliga förhör i grundskolan men då genomförde jag dem i alla fall, dock utan att det gick bättre.. snarare värre. Jag klarade sedan bara ett år i gymnasieskolan, och då hoppade jag över lektioner där framförande i olika ämnen var obligatoriska. Svenska som var (är?) mitt favoritämne fick jag inte mer än Godkänt i, för att jag inte genomförde något muntligt framförande trots att proven och uppsatsskrivningen var så gott som felfria. Jag har inte kunnat samla mina betygsdokument genom Komvux heller för jag är livrädd den ovissheten, vad som kommer att hända väl på plats? Allt folk, läraren, finns det en stol långt bak i salen? Kan jag lätt smita ut från rummet utan att någon skulle märka det? Alla sådana tankar tär på en, när de ständigt ÄR närvarande. Jag åker inte heller buss eller handlar när som helst och hur som helst, jag måste planera. Handlar väldigt lite åt gången och snabbt ska det gå, jag kan ju stöta på någon jag känner! Angående Komvux har jag försökt läsa lite på distans men när ”ämnen kräver” att man måste komma till skolan för en redovisning eller liknande så har jag låtit lärarna sätta IG istället för att närvara. Jag har inte lyckats ta mig fram. Kanske vänt i entrén. Skulle jag säga detta, visa min sårbarhet, inför omgivningen så skulle ingenting förändras då jag redan tagit upp problemet fler än en gång med människor jag umgås och vistas centralt med. En del avfärdar det; ”Social fobi, DU? Nej nej men det har du inte” ..kanske vore det annorlunda om jag fick det bekräftat på något sätt. Det är ju rätt uppenbart att jag lider utav någon form av fobi när jag kommer i kontakt med andra. Pojkvänner och förhållanden?… ska vi inte ens gå in på. Jag har sårat många mot min egen innersta vilja. Panik.

    Ni skriver och spekulerar här i vad själva fobin uppkommer från och hur den kan ge sig i uttryck -tala inför en grupp människor- osv, men jag undrar HUR MAN TAR SIG UR den onda cirkeln av tankar, om det nu är så att det rimligtvis går att bota/förgöra genom att t.ex. ”plocka fram sin mer trygga sociala sida” som ni pratar om. Detta handikapp som jag ändå måste kalla det har gjort mina världsresor mindre sociala och mer inåtvända än vad jag önskat.. Jag inser att jag behöver hjälp att ta mig ur detta. Jag vill få min ”student” och därefter utbilda mig till något jag verkligen vill (inte för att den utbildningen innehåller minst framföranden).

    Tack igen!

    • Hej Ida!
      Stort tack för att du delade med dig av din situation. Jag förstår verkligen att det är svårt att lösa den här problematiken på egen hand. Vi blir ofta så intrasslade i våra tankar, känslor och beteendemönster att vi inte har någon som helst möjlighet att komma tillbaka till normal balans utan professionell hjälp. Eftersom det här är ett problem som har pågått länge och har så pass stor negativ inverkan på ditt liv vill vi därför råda dig att börja i Integral psykoanalys. Då har du en chans att på ett djupare plan börja förstå dig själv och dina reaktioner bättre och därmed så småningom kunna komma till rätta med problemen. Detta är en längre och mer djupgående process och inte något som vi kan hjälpa dig med genom bara några rader på vår blogg. Men jag är helt övertygad att du kan få hjälp och må bättre genom psykoanalysen. Om du tycker att det är jobbigt att träffa psykoanalytikern personligen finns också möjligheten att göra analys per telefon, vilket för övrigt många klienter gör som inte bor på samma ort som analytikern. Besök hemsidan http://www.analytisktrilogi.org där du kan läsa mer om analysen. För att få veta mer och eventuellt boka en tid kan du kontakta psykoanalytikern Kerstin Arvidsson som företräder Integral Psykoanalys i Sverige direkt per e-mail på ka@analytisktrilogi.se. Du kan i mailet uppge ditt telefonnummer så ringer hon upp dig.
      Det är väldigt positivt att du har så pass stor insikt om hur ditt beteende är destruktivt för dig och att du tar egna initiativ till att försöka komma vidare i livet. Detta är nämligen det första steget till all utveckling och visar också att du har stora möjligheter att kunna att arbeta med dig själv genom psykoanalysen.
      Varma hälsningar
      Helena

  5. Hej!

    Är mild nervositet bättre än ingen alls nervositet vid framträdanden när man ska uppträda inför publik? Jag tänker här t ex på skådespelare på scen,musiker eller talare vid föreläsningar. Är inte denna milda nervositet ett plus som gör att man blir mer vaken och skärpt? Men menar den Analytiska trilogin att det vore ännu bättre om man överhuvudtaget inte kände någon nervositet alls? Handlar det mesta om högmod vid rampfeber/nervositet? Presterar man bäst/optimalt när man är riktigt lugn? Finns det några bra tips för artister som vill bli av med sin rampfeber och vad de rent praktiskt kan göra innan ett framträdande?
    Hälsningar Mikael

    • Hej Mikael,

      Jag tror helt klart att en mild nervositet är helt normalt inför en situation som kräver någonting från oss, t.ex. att göra ett framträdande, en anställningsintervju eller annat liknande. Jag tycker själv väldigt mycket om att ge kurser och att tala inför publik idag, men var en gång i tiden så extremt rädd för det att jag trodde jag skulle svimma och darrade på rösten osv. Men ändå är jag naturligtvis lite spänd innan om det är inför en stor publik, att allt ska gå bra, att jag har alla papperen i ordning, osv. Jag lärde mig här i Brasilien att handskas med den här rädslan, men det fanns tyvärr inga praktiska steg i det här fallet, bara att öva och att acceptera att man faktiskt är nervös och att det inte är mer med det. Jag insåg också efter några år att jag själv som talare inte alls är så viktig faktiskt, och att publiken faktiskt inte är där för att titta på mig, utan för att lära sig mer om något ämne de är intresserade av. Dvs, ta bort fokusen från en själv, och i stället tänka på att vilja ge något till de andra som är där. Att göra framträdanden handlar ju väldigt mycket om att vilja ge något till andra, kanske något vackert musikframträdande, eller någon viktig kunskap, och eftersom vi människor är inverterade så blir vi jätterädda i såna situationer fastän det verkligen är en fin situation som kan leda till utveckling och glädje för alla.

      Kram,
      Sofie

      • Tack för ditt svar Sofie! Jo normalt är det ju med nervositet. Men ligger ändå inte en strävan efter att bli så balanserad som möjligt närmare etiken? För nervositet är obalans. Och just detta mer balanserade tillstånd tror jag kommer man i när man är som är mest koncentrerad på själva ämnet eller musikstycket som man tänker framföra till publiken som du just precis är inne på. Men oj det är inte lätt att komma i detta behagliga tillstånd där man glömmer sig själv. Men eftersträvansvärt. Vägen dit heter övning.
        Kram,
        Mikael


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier