Skrivet av: djupsnack | 11 december 2009

Det förödmjukande i att behöva någon

När jag bodde ensam i Stockholm hade jag en del jobbiga stunder. De där kvällarna (eller söndagarna – ännu värre) när man var ensam hemma och egentligen ville träffa någon. Inte just en pojkvän eller dylikt utan bara en levande människa. Jag hade visserligen massor av vänner och var på intet sätt en impopulär person. Men ibland var det helt enkelt ingen som ringde. Och jag ville liksom inte ringa igen – man kunde ju bli tagen som jobbig eller påträngande. Ofta tänkte jag till exempel: ”Varför ringer inte Sofie mig? Har hon inte tid? Är jag ointressant?” Några år senare fick jag reda på att hon satt hemma hos sig och tänkte precis samma sak om mig. Att hon trodde att jag hade alldeles för många tuffa kompisar för att vilja slösa tid på att umgås med henne.

Problemet med att vara angelägen om att träffas handlar också om att vårda sin ”image”. De andra får inte tro att jag är ensam. Jag får inte på något sätt visa att jag verkligen är angelägen om att träffas –  det vore helt enkelt förödmjukande.

Jag har en vän som är singel och som gärna vill träffa en man. Efter att en längre tid hoppats på någon skulle dyka upp helt spontant på en bar eller fest tog hon istället steget att försöka med en matchmakingsite. Egentligen tyckte hon att det var ganska pinsamt – det innebär ju att helt öppet deklarera att man verkligen vill träffa någon. Att man helt enkelt letar efter någon. Och det får man inte göra i vår kultur. Man får inte aktivt söka sig till andra människor och kontakt. Man måste vara lite cool, arrogant och självtillräcklig. ”Vadå – jag behöver väl inte någon? Jag är så himla upptagen ändå”.

Jag tror detta är ett typiskt drag i vår västerländska civilisation. Vi har rationaliserat bort den mänskliga gemenskapen och försökt invagga oss själva i tron att vi inte längre behöver andra människor. Och än mindre behöver vi Gud eller någon slags påhittad högre kraft som de där stackarna i u-länderna måste förlita sig på för att stå ut. Nää-då, vi klarar oss så bra själva så!

Den här attityden är vad man inom Analytisk trilogi kallar just ”arrogans” eller för att använda Norberto Keppes egen term ”teomani”. Begreppet kommer just från grekiskans ”teo” som betyder gud och innebär alltså att vi tror att vi själva är som gudar. Det ledr till att vi sätter oss över andra människor och inte kan visa vår svaghet och mänsklighet. Därför ser vi det till och med som förödmjukande att erkänna att vi behöver någon – det känns som om vi då kommer i underläge gentemot den andre – som i ett slags beroendeförhållande.

Här finns också ett annat fenomen inom vår metod som kallas ”inversion.” Det betyder att vi vänder upp och ner på olika värden och ser saker och ting tvärtemot vad de verkligen är. Det är till exempel i detta fall starkt och coolt att vara arrogant och kall. Man ska inte bjuda för mycket på sig själv utan gärna hålla tillbaka. Inte visa för mycket entusiasm och intresse. Samtidigt är det töntigt och svagt att vara öppen och inbjudande, att visa att man tycker om andra, att de är viktiga för en, att man till och med behöver dem för att överleva.

För vi vet ju förstås egentligen att vi inte alls klarar oss själva. Mycket av den depression, utbrändhet, sjukdom, oro och existentiell tomhet som vi ser i Sverige tror jag är starkt förknippad med bristen på mänsklig värme, kontakt och omtanke – det som kan uttryckas så enkelt som kärlek

Skriv till oss på djupsnack@yahoo.com om du har några frågor rörande detta eller vill ha hjälp med någon annan specifik situation i ditt liv. Vi hörs nästa Djupsnack!

Helena

Annonser

Responses

  1. Tack!
    Roligt att ha hittat till denna sidan.
    Var på föreläsning om analytisk triologi för några år sedan i Göteborg och går fortfarande tillbaka ibland och läser mina anteckningar som jag gjorde då.
    Skulle så gärna vilja sprida detta synsättet till flera!
    Och visst behöver vi varandra. Vi behöver äkta vänner tror jag. Och mindre dömande.

    • Hej Titti!
      Vad roligt att du har hittat oss!! Syftet med vår blogg är just att fler människor ska kunna komma i kontakt med detta synsätt, så om du vill får du gärna tipsa bekanta om Djupsnack! Vill du prenumerera på bloggen för att få veta när det finns nya inlägg är det bara att skriva in din e-mail adress i rutan till höger. Välkommen till Djupsnack!

  2. Hej,
    Trevligt med ett forum för djupare resonemang. Jag håller med om mycket i ditt inlägg, men jag tänker också att då det dyker upp stunder som gör vår ensamhet extra märkbar även är en möjlighet till fördjupning i sitt inre liv. Läskigt många gånger att stanna upp och bekanta sig med sin tankar och känslor när yttervärlden inte ”hör av sig” men oerhört viktigt för utvecklande av sin självkännedom. Min övertygelse är att stunder av reflektion i ensamhet kan ge mycket energi och positiva upplevelser. Men det kräver dock ett visst mod.

    • Jag håller helt med dig, Anne – tack för din viktiga kommentar. Visst behöver vi stunder av ensamhet och inte alltid fly bort från oss själva genom olika typer av sällskap. Vi kanske till och med kan tala om olika typer av ensamhet. Att rent fysiskt vara ensam behöver ju till exempel inte alls betyda att man känner sig ensam. Å andra sidan kan man vara ensam på så sätt att man faktiskt känner brist på mänsklig kontakt. Och en tredje situation är förstås att man har mycket fysisk kontakt med andra människor men ändå känner sig ensam. Jag tror att ensamhetskänslan främst kommer sig av just det som du talar om – att man helt enkelt inte har någon större kontakt med sig själv. Man är rädd för att medvetandegöra sina egna tankar och känslor och bär kanske till och med på ett förakt mot sig själv. Om man däremot vågar göra detta som du nämner – att bemöta sig själv, sina tankar och den man är, kan man komma att bli ”god vän” med sig själv igen och inte alls känna sig ensam även i stunder av ensamhet. Man trivs helt enkelt i sitt eget sällskap och behöver inte ständigt vara tillsammans med andra – man känner till och med ett behov av att få vara ensam och reflektera. Problemet tror jag är att många människor inte har redskap för att möta sig själva och gå igenom den självkännsedomsprocess som du talar om. När yttervärlden inte ”hör av sig” är det som om man blir lämnad med sig själv i tomma intet utan en bas att stå på. Med bas menar jag alltså till exempel en specifik livsåskådning, filosofi eller religion som kan hjälpa en att förstå sig själv och finna vägar att gå. Detta var just en av anledningarna till att vi startade Djupsnack – att bidra med några tankemönster och begrepp från Analytisk trilogi som kan hjälpa oss i mötet med oss själva och världen. Vi kommer därför garanterat att återkomma till det du tar upp i kommande inlägg.

  3. Intressanta aspekter…
    Jag tänker på ett samtal jag hade med min svägerska igår. Hon lider för närvarande av en obalans i sköldkörteln och vi pratade om vikten av att komma åt vårt inre och om hur vår tro att det bara är vi själva som ska ”klara skivan” och fixa och se till att tillvaron funkar för alla i omgivningen egentligen är ett högmodigt förhållningssätt, teomani. Ett förhållningssätt som många utbrända har och som gör tillvaron olidlig. När man tror att man ensam ska bära allt och att allt måste vara på ”mitt” sätt, tappar man den livsviktiga kontakten med sitt inre och lever bara utanför sig själv, avstängd från den eviga essentiella energin. Det jag försöker göra varje dag (utan att alltid lyckas med det) är att inse att utan stöd från den andliga sidan klarar man egentligen inte särskilt mycket. Jag försöker trots ett inre motstånd att säga: ske din vilja.
    Första snön har kommit och vi har firat Sankta Lucia.
    marie


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier