Skrivet av: djupsnack | 14 januari 2010

Offertänkande grunden för svensk människosyn

När jag läser frågespalter och andra artiklar i svenska tidningar slås jag ofta av hur den allmänna människosynen verkar ha fastnat i någon gammal psykologisk lära. Nästan alltid relateras nämligen fortfarande människors svårigheter i livet till att man i det förflutna haft problem med någon specifik familjemedlem. Jag läser om mannen som ser sig själv som superintellektuell och attraktiv och tror att hans problem att träffa kvinnor endast beror på att han haft en dominant syster. Jag läser om en äldre kvinna som plågats hela livet av en olöst konflikt till sin pappa. Uppenbarligen är det alltid någon annan än en själv som får en att må dåligt.

Det var denna inställning som gjorde att jag förut var ytterst skeptisk mot allt vad terapi och psykologi hette. Jag hade en pojkvän som inte gjorde många knop, utan endast ströstuderade olika kulturkurser på universitetet. Han bodde i en charmig lägenhet i Stockholms innerstad, som han aldrig skulle ha haft råd med om inte hans pappa hade gett den åt honom. Pappan var en vanlig, arbetande farbror, som kanske inte var alltför talför och känslosvallande, men normalt trevlig och snäll. Det irriterande var att min pojkvän gick i terapi och att denna mest verkade gå ut på att älta hur lite kärlek han fått av sin pappa. Han hade tydligen inte ”blivit sedd” som man brukar uttrycka det. Stackars honom. Själv tyckte jag mest synd om pappan som, liksom de flesta föräldrar, trots vissa misstag och svårigheter, ändå nog försökt att göra så gott han kunde.

Denna typ av terapeutiska orientering, som under 70-talet till och med fick många människor att bryta kontakten med sina föräldrar, har idag blivit en närmast allmängiltig, slentrianmässig och klichéartad förklaring till människors problem. Det råder förstås inga tvivel om att vi starkt påverkas av vår familj, barndom och framför allt våra föräldrar. Men har vi inte också en egen personlighet, och gör trots allt våra egna val (om än ofta omedvetet)? Och varför är det alltid så viktigt att själv bli sedd och få kärlek av andra? Någon som möjligtvis tänkt på att kanske själv ge kärlek, och att se andra människor?

Problemet med den här människosynen är nämligen att man alltid ser människor som offer. Om man inte är offer för barndomstrauman och familjen är man det för sin arbetsplats eller grymma handläggare på försäkringskassan. Man kan också vara offer för depression, droger, diskriminering eller grupptryck, och till och med sina egna tankar. Man rår helt enkelt inte för vad som händer i ens liv. Skulden ligger alltid hos någon eller något utanför en själv.

Det kan visserligen verka humant, snällt och tolerant att ha en sådan människosyn. För ”offret” själv är det också bekvämt, eftersom man inte behöver ta något ansvar utan i lugn och ro kan vältra sig i obehindrad självömkan. Men den som förlorar mest på offertänkandet är egentligen individen själv. För det första innebär det en enorm inre stress att tro att det är något utanför en själv som är orsaken till ens problem. För det mesta kan vi ju faktiskt inte göra något åt hur andra människor beter sig, eller vad som hänt i vår barndom. Det blir alltså en omöjlig konflikt, då vi inombords bittert fortsätter att anklaga den eller det vi tror har skadat oss. Detta skapar i sin tur en rad kroppsliga spänningar och hormonförändringar, vilka försvagar immunsystemet och därmed ökar risken för sjukdomar (se Cláudia Pachecos bok Hälsa genom medvetenhet).

På ett personligt och yrkesmässigt plan leder också offertänkandet till brist på utveckling. Detta eftersom man inte vill se och kännas vid de felaktiga attityder som man själv faktiskt har, så att man kan rätta till dem och därmed växa.

Tack och lov har jag själv hittat en typ av terapi där det minsann är hårdare tag och inga klappningar på huvudet. Sällan får man höra det man egentligen vill höra, det vill säga att det är man själv som har rätt och de andra som är dumma. I stället använder man sig inom Integral psykoanalys av begreppet projektion, som i Norberto Keppes terminologi innebär att vi projicerar/för över våra problem på andra människor eller situationer. Då vi tror att det är vår livspartner, chef eller mamma som förhindrar oss från att förverkligas eller må bra, är det snarare så att vi endast ser i dem de hinder som vi själva satt upp i vårt eget inre. Så länge vi inte medvetandegör detta har vi ingen chans att utvecklas och befrias, eftersom vi blir fast i idén att det är någon annan som måste ändra på sig. Ibland kan det till och med vara så att den som vi mest skyller våra problem på, är just den som mest hjälper oss i livet (se till exempel ovan om pojkvännen och pappan).

Här i Brasilien finns det förstås också psykologiskt offertänkande – speciellt bland människor som är mer akademiskt inriktade. Men den största delen av befolkningen har varken tid eller ekonomisk möjlighet att se sig själva som offer. Tar du inte hand om dig själv är det ingen annan som kommer göra det heller – ingen sjukpenning här inte. Detta är förstås inget ideal, och det är väldigt sorgligt att se äldre människor som står och säljer tuggummi vid trafikljusen klockan nio på kvällen. Men bland den fysiskt starkare befolkningen leder ändå känslan av ansvar för ens eget liv till en sjudande aktivitet, energi och entusiasm. Och att skylla sina problem på ens föräldrar är inte ens att tänka på, eftersom man i första hand känner stor tacksamhet mot dem för allt man har fått.

Så om vi går tillbaka till Sverige tror jag ändå att det blivit dags att pensionera den sedan länge övervintrade offertanken. Det skulle nog både det svenska folket, samhället och ekonomin må bra av.

Helena

Annonser

Responses

  1. Jäklar så bra! Tack!
    Saknar det egna ansvaret här i Sverige. Är finne själv och har lärt mig sedan småbarnsåldern att ta ansvar och lösa saker själv. Vilket leder till konflikter i det svenska arbetslivet. Man förväntas be chefen om hjälp och framför allt tillstånd till varenda liten småsak. Allt ska diskuteras, i det oändliga.

  2. Tack för ett mycket bra inlägg. Med för mycket trygghet, skyddsnät och curlingkvastar så slutar vi männiksor att växa och utvecklas.

  3. Ja inte minst sjukdomarna så är det väldigt vanligt med detta offertänkande. Apropå sjukdom så kom jag att tänka på stamning.Nu kommer jag kanske lite utanför ämnet men det skulle vara intressant att höra vad Keppe har för tankar om vad som är den grundläggande orsaken till stamning rent generellt. Vad såg Keppe för mönster hos de som stammade och hur ser botemedlet ut? Har han hjälpt många?

    • Hej Mikael!
      Tack för din fråga om stamning! Jag kan inte komma ihåg att Keppe skrivit något specifikt om stamning men vågar mig ändå på att kommentera hur man antagligen skulle tolka problemet inom Integral psykoanalys. Stamning innebär både fysiskt och psykiskt att man hindrar sig själv från att prata – att få fram det man vill säga. Man bryter alltså sönder och stannar av en naturlig process hos sig själv. Detta har oftast sitt ursprung i en oerhört stark censur. Med censur menas att man är rädd för och har ett stort motstånd mot att se något som helst fel hos sig själv (läs tex. inlägget om social förbi). Personen i fråga som stammar är ofta extremt intolerant och kritisk mot sig själv och dömer på förhand ut allt som han vill säga. Det är ett slags förtäckt perfektionism som yttrar sig i stor osäkerhet. Intressant att notera är tex att vissa personer som normalt stammar inte har det minsta problem med att sjunga – det gäller bland annat för en del kända artister. Troligtvis beror detta på att de när de sjunger känner sig säkra och ”hemma” i det de gör och låter därför sången flöda naturligt. Jag är därför helt säker på att man kan bota stamning genom att gå i Integral psykoanalys, eftersom den i första hand handlar om att utveckla större tolerans mot att se sig själv som man är, och därmed ökar både självkännedom och självförtroende.
      Allt gott!
      Helena

      • Tack så mycket Helena! Mycket intressant och ungefär som jag kommit fram till också. Jag har själv stammat lite även om många kanske inte märkt det eller har kunnat tro det eftersom jag har varit till och från skicklig på att dölja det. Det kallas ju för dold stamning. Och numera lever jag och försörjer jag mig med på just sången och musiken. Ja, sången är annorlunda men man kan ju ha ”stamningsmönstret” i kroppspråket och i mimiken där man hindret flödet på något sätt för att vilja se sig bättre än den man är. Inte konstigt att stammare blivit av med sin stamning när de försöker imitera någon annan och bli någon annan . Jag tänker här tex på Bosse Parnevik. Tack än en gång för svaret.

  4. Väldigt bra!
    Men det är ett glödhett och känsligt ämne här, där tidningarna är fulla av reportage om alla utförsäkrade och ifrågasatta sjukskrivna personer – ingen vågar ta risken att ses som kallhjärtad och utan empati.
    ämnet behöver diskuteras! Jag vidarebefordrar bloggen.

    • Tack, alla läsare, för respons på inlägget om offertänkande och för alla intressanta exempel! Som Marie påpekar, så förstår jag att detta är ett känsligt ämne i Sverige (just därför valde jag att skriva om det…) I just det exempel som du tar upp, Marie, om ifrågasatta sjukskrivningar så tror jag förstås inte att lösningen är att helt enkelt ”ta i med hårdhandskarna” med alla sjuka, eftersom ändå ingen förstår vad som ligger bakom hela sjukdomssituationen och det bara kommer föda än mer ilska och offerkänslor. Det viktiga tror jag är en diskussion om varför så många är sjuka och de psykologiska underliggande orsakerna till varför man blir sjuk. Jag har full förståelse för att man med den utbildning och allmänbildning vi får i Sverige (och i den större delen av världen) faktiskt tror att man helt och hållet är ett offer för till exempel sjukdomar. Jag själv hade ju precis samma uppfattning innan jag hade förmånen att kunna börja studera Integral psykoanalys. Det är ett komplext ämne och jag återkommer till förhållandet mellan sjukdomar och emotionella-psykiska orsaker i kommande inlägg.
      Varma hälsningar
      Helena

  5. Håller med om detta. Har själv gått i terapi under förra året och det var ett positivt stöd för mig, men jag märkte också att den kuratorn jag pratade med utan att egentligen ta reda på något särskilt om dem innan snabbt bara drog en slutsats om att mina föräldrar inte funnits där för mig när jag behövde dem. Jag kom ihåg att jag reagerade på detta och att jag tyckte det kändes lite oprofessionellt. Det är en ganska grov dom man slänger ur sig utan att ens bry sig om att verkligen ta reda på fakta.
    Jag har tänkt ganska mycket på just det här med offermentalitet på sista tiden av någon anledning och håller som sagt med i detta som skrivs här. En sak är jag dock inte helt klar över vad gäller detta och det är hur man kan stå helt ansvarig för upplevelser som man haft i ung ålder av tex utsatthet eller prestationskrav och som faktiskt kan vara ett trauma för en då, på grund av att man inte hade kunskap och erfarenhet att se det för vad det var och hantera detta. Sådana upplevelser kan ju sätta sig som blockeringar som sedan styr en omedvetet i vuxen ålder. Då kan man alltså helt omedveten styras av förträngda känslor men ändå ta mycket ansvar och sköta sig på alla sätt. Det behöver inte betyda att man ska /bör skylla på andra utan bara det att det är svårt att ta ansvar när man kanske är så omedveten att man inte ens förstår att man bör gå i terapi, man kanske försöker hitta andra vägar istället som egentligen inte är så utvecklande. Hälsningar Tove:)

    • Hej Tove!
      Tack för ditt eget personliga exempel. Det bekräftar ju (tyvärr) precis det jag själv misstänkte och uttryckte i mitt inlägg – att en del psykologer slentrianmässigt verkar använda samma sorts offertänkande tolkning då man bland annat skyller allt på föräldrarna. Jag förstår dock vad du menar om att man inte kan vara helt ansvarig för sådant som händer när man är ung och inte har någon kunskap om sig själv. Ett smärtsamt och extremt exempel är till exempel den 16-åriga pojken som mördade en jämnårig flicka, vars förhör jag läste om i veckan. Om det han berättar är sant verkar det ju som han själv inte haft någon som helst psykisk balans eller kraft att sätta stopp för den hemska och destruktiva påverkan som hans flickvän haft (som fick honom att mörda den andra flickan) – även om han naturligtvis rent etiskt sett borde ha gjort det. Speciellt tonåringar är ju tyvärr enormt osäkra och labila och har ingen som helst psykologisk insikt. I detta hänseende kan man säga att vi faktiskt delvis är offer (även som vuxna) – offer för oss själva, för vår egen brist på medvetenhet och för det oupplysta samhälle som inte på något sätt hjälper oss att bli medvetna om de destruktiva attityder som vi ofta bär på. Men då jag talar om ansvar i mitt inlägg om offertänkande menar jag främst att vi måste lära oss att se orsakerna till det som händer i våra liv inom oss själva – och inte utanför, vilket offermentaliteten alltid leder till. Letar vi orsakerna utanför, försöker vi också hitta lösningarna på problemen utanför oss själva, vilket i sin tur leder till att vi aldrig kommer kunna lösa dem (eftersom en varaktig lösning enbart finns inom oss). Det idealiska vore förstås att vi redan i skolan fick undervisning i självinsikt och olika psykologiska koncept (riktiga sådana) för att kunna hantera våra känslor och handlingar bättre. Här i São Paulo är det till exempel några grundskolor som fört in undervisning i Analytisk trilogi/Integral psykoanalys på schemat, vilket gett fantastiska resultat bland eleverna. Det är väl knappast något som kommer hända i Sverige inom någon närmare framtid, men så länge håller vi i gång Djupsnack för att människor ska ha tillgång till ett forum där man kan lära sig mer om sig själv och om hur människan fungerar. Så alla ni som läser och tycker om Djupsnack, sprid vår blogg till alla ni känner. Kom också ihåg att ni som vill ha hjälp med en specifik frågeställning eller problem i ert liv kan skriva ett e-mail till vår adress djupsnack@yahoo.com. Vi kan då ta upp frågan på ett helt anonymt sätt på bloggen och svara på den, så att många kan få hjälp av samma fråga.
      Bästa hälsningar
      Helena

  6. […] ansvar, Hälsa, integral psykoanalys, självkänsla, självsäkerhet Hittade en ny blogg, Helenas  Djupsnack , som handlar om offertänkande och eget ansvar. Om Integral Psykoanalys. Och Hälsa genom  […]

  7. Tack Helena för dina inlägg. Det får mig att tänka på alla barn här i Sverige, som så väl behöver sina föräldrar under sin uppväxt, men de är ofta upptagna med att tjäna pengar för att finansiera resor, prylar m.m. Underbart att höra om Brasiliens barn , som får ta del av ”riktig uppfostran” från analytisk trilogi.
    I Sverige stämplar man ofta bråkiga barn med diagnoser som ADD och ADHD. Jag tror, att dessa många gånger längtar efter mors och fars stöd. Kanske skulle alla vi tänka efter att istället vara förebilder till barnen
    och det gäller ju då, att veta själv var man står och vad man vill förmedla, istället för att springa ifrån problemet.
    Terapi i vårt land handlade tidigare ofta om Freuds tankar, tills man fick en ny ”avgud” i dessa läger som kallas Kognitiv terapi. Den gäller för tillfället.
    Men dessa terapiformer leder oftast inte till livskällan, som vi måste utgå ifrån. Det är många profeter, som vill göra anspråk på Sanningen, men endast en gäller, om jag får visa på Bibeln.
    Hur vi än snurrar runt i dessa probelm, så gäller fortfarande kärlek och gränser. Det är synd om många barn idag i Sverige, trots deras välstånd.
    Där ser det ut som föräldrarna är de offer, som inte ser och förstår vad som finns framför deras ögon. Hungern från de små att få viktig information om hur man skall ta sig an livet är stor.

  8. Ja, ”Djävulen är alltid någon annan”, som Kjell Höglund sjunger. Jag kan hålla med dig om att den syn på personliga svårigheter som bygger på ”offertanken” har fått många avarter. I vissa fall ska man i terapin skälla ut, ja, till och med slå sin ‘förälder’ – dvs en tom stol eller något annat, där man föreställer sig att föräldern finns. Detta för att man härigenom räknar med att man kommer av med den frustration och de spänningar man har. Och det gör man naturligtvis också. I alla fall tillfälligt. Men det man framför allt riskerar att göra, är att stärka den offertanke eller föreställning (exteriorisering) man redan har. Det man praktiserar blir man till sist väldigt bra på.
    Därför är det lyckligtvis så, att det finns terapeuter som har förstått den djupare tanken med denna typ av terapier och utgår därifrån. Därför att efter en eller annan form av avreaktion hjälps klienten fram till en förståelse för förälderns handlande, vilket öppnar upp för förlåtelsen. Avreaktionen (om den kommer naturligt) anses nödvändig, eftersom frustrationen, hatet eller vad det nu kan handla om, utgör ett hinder för detta.
    Sedan är det frågan om hur klienten använder sig av sitt nya mentala ’tillstånd’. Man kan gå vidare med en genuin förlåtelse, men samtidigt ha kvar övertygelsen att man trots allt en gång var ett offer för förälderns agerande. Och det är nog denna uppfattning som har spridit sig ut i samhället och blivit till den klichéartade förklaring som du är inne på och som i många fall även bär etiketten ”förvrängd”.
    Så, om man som litet barn varit utsatt för traumatiska händelser som satt spår i en, är det inte konstigt att man upplever sig som offer (vilket du är lite inne på i ett av dina svar). Men frågan är hur länge man tänker gå omkring i den föreställningen. Om man inte gör något åt den, kan man säga att man går i ett offertänkande av det slag du skisserat. Men problemet kan vara, att man är så hårt drabbad, att man inte själv kan se hur det förhåller sig – än mindre ta sig ur det på egen hand. Hur ska en person som är i den situationen, ens kunna komma på tanken att förändra något i sin egen inställning (även om man vill förändra sin situation)? Då är inte ”hårdare tag” och att få sanningen serverad rakt i ansiktet det som bäst hjälper denna person. Då är det kanske så att man måste ’rota’ i det förgångna, innan man kan lämna det bakom sig och komma vidare. Och som en hjälp för att kunna detta, kan man använda sig Integral psykoanalys, Transaktionsanalys eller någon annan lösningsinriktad terapiform.
    Jag håller alltså med dig i sak, tror jag, men är inte säker på om vi har samma synsätt när det gäller processen. Det får du i så fall korrigera, Helena.

    • Hej Viljo!
      Tack för dina intressanta synpunkter och exempel. Visst finns det flera seriösa terapeutiska metoder som kan hjälpa oss att komma i balans och förstå hur vår barndom och förflutna påverkat oss som människor och i vårt beteende, och på så sätt kan komma vidare. När jag talar om ”hårdare tag” i terapin är det förstås lite skämtsamt och handlar främst om analysander som jag själv som är ”gamla i gården” och gott och väl kan klara av att se lite jobbigare sanningar om oss själva. Det är naturligtvis varken pedagogiskt eller terapeutiskt att som du säger ”slänga sanningen i ansiktet” på någon, utan man måste alltid gå varsamt fram och analysera lite i taget, vilket psykoanalytikerna här inom Integral psykoanalys alltid är noggranna med att framhålla.
      Bästa hälsningar
      Helena

  9. Tack för ditt klarläggande, Helena. Då tror jag att vi är på samma bana. Jag hoppas att du inte uppfattade det som ett misstänkliggörande av det du beskrev. Jag bara lade ut texten och generaliserade lite. Jag menar också att det är viktigt att inte fastna i det förflutna. Det finns terapeuter som bygger sitt arbete på en psykoanalytisk referensram, men som gärna blandar ihop psykoanalys och psykoterapi. Dessa uppehåller sig gärna i analyser av det förflutna, även när det inte längre är direkt nödvändigt med tanke på klientens problem. Det kan vara en svår avvägning, men vid en viss tidpunkt måste man nog ta klivet över till nuet och framtiden, för att vara mer lösningsinriktad. Detta gör man inte i en analys. Allt som händer i nuet betraktas utifrån det förflutna. Om denna metod ska vara till hjälp, förutsätter det att man har den självinsikt och handlingskraft som krävs för att själv kunna omsätta insikterna från analysen till vardagen. Det är därför man lite kryptiskt ibland säger att man måste vara frisk för att gå i psykoanalys. Är man inte det, alltså om man inte själv kan ta stegen ut i vardagen så att ‘den’ förändras för en, ja, då kan man vara hjälpt av att mer konfronteras med ‘sanningen’ och på det sättet utsättas för lite ‘hårdare tag’ – allt efter vilken jagstyrka man har. Det var detta som hade i tankarna, när jag skrev:
    ”Då är det kanske så att man måste ’rota’ i det förgångna, innan man kan lämna det bakom sig och komma vidare. Och som en hjälp för att kunna detta, kan man använda sig Integral psykoanalys, Transaktionsanalys eller någon annan lösningsinriktad terapiform.”

    Så fick jag också chansen att förtydliga mig lite … 🙂

  10. ”Tar du inte hand om dig själv är det ingen annan som kommer göra det heller ”
    Så kändes det för mig när jag bodde i Grekland faktiskt.
    Jag tror jag känner igen mig i detta du skriver om Sverige. Jag har också märkt det men vet inte hur jag ska uttrycka det för det är så känsligt, vissa mår verkligen jättedåligt medan andra har fastnat i sin diagnos och vägrar försöka ta sig längre än så.
    Men när det gäller terapi så är min personliga åsikt att det vore bra om den bestod av båda delar. Nämligen att man får en möjlighet att prata ut sig och säga hur det känns och hur illa man har blivit behandlat osv och sedan komma till den andra biten då man nu faktiskt tar ansvar för sigsjälv och gör något åt saken så att man inte bara upprepar det som en gång hände utan skapar en bättre framtid.
    Det kan vara olika för olika människor men för mig kändes det nödvändigt att innan jag tog tag i allt och gick vidare att först få en chans att få ur mig hur det en gång kändes och ventilera detta. Jag hade fastnat i det och kunde inte gå vidare innan en terapeut faktiskt lyssnade på mig. Nu kan jag gå vidare för att jag vet att en person trodde mig. Nu kan ingen säga att jag aldrig mådde dåligt bara för att jag mår bra nu och då kan det inte ha varit så illa.
    Det kanske låter konstigt men jag behövde det. Jag är ingen tycka synd om mig person annars utan har jämt tagit hand om migsjälv.
    Jag tror inte man är ett offer om man berättar att andra har gjort en illa. Jag tror att man blir ett offer om man fortsätter göra sig själv illa i all evighet och använder något som hände för länge sedan för att inte ta hand om sigsjälv nu.
    Men det är inte lätt alla gånger och ibland kan det behövas tid innan man känner sig redo att släppa någonting. Men är man lyhörd så tror jag att man märker vilket skede personen ligger i och jag tycker man ska respektera det och vissa förståelse. Vi gör alla så gott vi kan tröts allt. En enstaka klapp på huvudet behöver inte vara dåligt så länge det inte sker för jämnan utan att något mer händer.

  11. Hej Ro Artemis!
    Tack för dina värdefulla reflektioner. Intressant att vi får läsarkommentarer på just detta inlägg från människor med bakgrund från olika länder. Jag förstår precis vad du menar om att ”få ur sig” det jobbiga för att kunna behandla det och gå vidare. Som jag sa i mitt senaste svar till en av våra andra läsare var det lite skämtsamt som jag skrev om ”hårdare tag” och inga ”klappar på huvudet” – i kontrast mot en alltför inställsam ”stackars-dig-attityd”. Det viktiga är förstås att det finns ett band av ömhet och tillit mellan terapeuten och klienten, eftersom all läkning grundar sig på kärlek och tolerans. Nedan ett av tio råd från psykoanalytikern Claudia Pacheco till den som går i terapi (från siten http://www.analytisktrilogi. org):
    ”Du bör försöka att älska dina problem, inte avsky eller hata dem. Om du kämpar emot dem blir du bara ännu tröttare och mer stressad. Om du älskar dem däremot, kan du lösa dem på det bäst tänkbara sättet.”
    Varma hälsningar
    Helena

    • Om jag ska vara ärlig så orkade jag inte läsa igenom kommentarerna först utan jag ville skriva det jag hade i tankarna först utan att bli påverkad. Men nu skulle jag kunna gå igenom dem också.
      Men jag tror jag förstår hur du menar 🙂
      Jag ska kolla mer på siten du citerade ifrån också. Jag tog en snabbtitt och den verkade vara intressant.
      Tack för ett mycket intressant inlägg!
      Ha det gott 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier