Skrivet av: djupsnack | 24 januari 2010

Det som irriterar oss hos andra säger något om oss själva

Under sista året på gymnasiet fick jag magkatarr och kunde inte stå upp på flera dagar. Jag kände mig utpumpad av skyhöga krav som inkluderade att satsa på högsta betyg i alla ämnen, springa minst fyra mil i veckan, delta i roliga studentföreningar och vara med på alla fester. Resultatet blev en så svår magsmärta att jag i flera dagar blev tvungen att släppa både pluggandet och springandet.

Genom integral psykoanalys förstod jag att de här skyhöga kraven inte alls berodde på att lärarna eller någon annan hade för höga förväntningar på mig, som jag upplevde det. Jag kunde bli jättearg på mina föräldrar när de stolt kommenterade mina betyg, för det kändes som om de satte ännu mer krav på mig. I psykoanalys förstod jag att det först och främst var jag själv som satte den här pressen på mig, men att jag projicerade (överförde) problemet på alla runtomkring mig.

Det är klart att samhället många gånger ställer höga krav på oss, men vi måste i alla fall bli medvetna om att vi mår dåligt eller blir arga därför att vi sätter precis samma höga –eller ännu högre – krav inombords. Annars skulle vi handskas bättre med situationen.

Vi är alla mycket mer patologiska inombords än vi tror – vi är faktiskt så omedvetna om vårt eget inre liv att vi ibland inte ens märker att vi är irriterade eller spända. Det sägs att vi omedvetandegör hela nittio procent av allt det vi har i vårt psykologiska liv, och det innefattar även hemskheter som avundsjuka och arrogans. Norberto Keppes psykoanalytiska arbete baserar sig emellertid på faktumet att det inte är problem att ha problem, utan bara att inte vilja se dem.

För att slippa se problemen i oss själva, lägger vi automatiskt över dem på andra. Vi upplever det exakt som om problemet kommer från det yttre och märker inte att ett liknande problem också finns inom oss själva. Ta konflikter till exempel. Det är väldigt vanligt att vi bråkar med syskon och föräldrar, just därför att vi i botten är väldigt lika. Ett typiskt tonårstänkande är att ”jag ska aldrig bli som min mamma”, och ändå står vi där en dag och inser att vi agerar likadant.

Det bästa sättet att lära känna sig själv är faktiskt att se vilka människor och situationer som mest irriterar oss, för det är oftast just där skon klämmer. Det är exempelvis väldigt vanligt att folk blir upprörda över andras brist på respekt i trafiken eller dylikt, och samtidigt bergsäkert slår fast att de själva aldrig skulle bete sig på det där sättet. Men vi brister faktiskt alla i respekt många gånger utan att märka det. Speciellt mot dem som finns runt omkring oss: mot mamma och pappa, mot vår partner, mot arbetskamrater, ibland mot oss själva. När vi ser problemet hos andra blir vi genast irriterade, för vi påminns om något omedvetandegjort inom oss själva som vi inte tolererar att se.

Jag känner en man som inte hade talat med sin pappa på fem år när han kom till vår skola för att lyssna på en föreläsning om konfliktlösning. Kursen hette just ”Det du irriterar dig på hos andra säger något om dig själv”. Under två veckor gick han sedan och tänkte fram och tillbaka på bråket han haft med sin pappa fem år tidigare. De delade inte samma religiösa åskådning, och han var ursinnig på att pappan aldrig lyssnade på hans idéer. Efter mycket reflekterande kom han fram till att han ju faktiskt också vägrade lyssna till sin pappas åsikter. Båda försökte övertala varandra om att just deras egen åsikt var rätt. För första gången i sitt vuxna liv började han se sin egen del i konflikten. Så två veckor senare bestämde han sig för att ta kontakt med pappan igen och be om förlåtelse. Men det han själv fann mest intressant efter den här händelsen var att han kände ett inre lugn som han menade sig aldrig ha upplevt tidigare. Även arbetskamraterna påpekade förändringen, speciellt att han började se folk i ögonen och inte flacka nervöst med blicken hela tiden.

Ett annat exempel var en företagskvinna som berättade att hon helt tappar fattningen om hon måste stå och vänta på bussen i mer än fem minuter. Hon har ibland blivit så rasande att hon börjat sparka på något och högt förbannat São Paulos lokaltrafik. Vi frågade henne vad hon associerade den försenade bussen med och hon svarade att det är att förlora dyrbar tid. Vi frågade då om det kan vara så att hon kastar bort mycket tid i sitt liv, men inte vill se det? Hon svarade med ett leende att jo, hon hade haft ångest i flera år över en doktorsavhandling som hon aldrig gjorde klart utan ständigt sköt upp, och att det var jättejobbigt för henne. Det här är en typisk projektion. Den försenade bussen blir till en oönskad påminnelse om något helt annat, som man inte har löst och inte vill kännas vid.

I förrgår frågade en elev på vår skola här i São Paulo den vanliga frågan: ”jamen, är det bara mig det är fel på?” Nej, naturligtvis inte. Den här så kallade interioriseringprocessen handlar om att jag ska förstå mig själv och mina egna reaktioner på ett djupare plan. Det handlar inte om de andra. Ju mer medvetenhet vi har om oss själva, desto lättare blir det att handskas även med omgivningen. Det är vanligt att folk som börjar gå i integral psykoanalys förvånas över att de plötsligt mår så mycket bättre på jobbet fastän de har samma chef som förr. I mitt fall blev jag frisk från min stressrelaterade magkatarr. 

Svenska institutet för integral psykoanalys har kurser och föreläsningar om bland annat relationer och konfliktlösning runt om i landet. Klicka här om du vill se vårens program.

Hälsningar från Sofie och oss på Djupsnack

Annonser

Responses

  1. Tack Sofie för ett mycket intressant och givande inlägg. Ja, projektioner är vi alla ganska duktiga på. Jesus sa något om att vi ser den minsta lilla flisa i vår nästas öga samtidigt som vi inte märker bjälken i vårt eget öga. Vi dömer andras oklara,grumliga seende(andras bristande kontakt med att se verkligheten) samtidigt som vi inte ens märker vår kanske ännu större bristande kontakt med sanningen och hur verkligheten egentligen är. Projektion och offertänkandet går hand i hand.Lika förenliga som de är med varandra – lika oförenliga är de med livsglädjen. De är lika så oförenliga med livsglädjen som vatten och olja är det…

  2. Det är bara att hålla med. Måste ständigt påminna mig om detta psykologiska fenomen.
    För övrigt talar Sofies text för sig själv, men jag skriver ut och delar med mig av den till behövande i omgivningen
    ha en underbar tisdag!

  3. Ämnet Sofie tar upp är oerhört svårt i praktiken. Talar för mig själv. Det har även med vår vilja att göra, tror jag. När det inte går som vi vill, lägger vi gärna skulden på någon annan, istället för att erkänna sorgen och vreden etc. inom oss. Ibland tror jag, att det är förstadier till attt komma till ro inombords.
    Har erfarenhet av att detta problem är isynnerhet svårt för människor, som arbetar med andra människor, som t.ex. i kyrkan. Därav de många konflikter p.g.a avund m.m.
    Många människor far illa varje dag och dagen blir dessutom väldigt tung att komma igenom med alla prjektioner i bagaget.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier