Skrivet av: djupsnack | 01 februari 2010

Människor blir sjuka och dör helt i onödan

I veckan kom en av mina elever* – en medelålders elegant kvinna – till sin privatlektion i engelska med kraftig huvudvärk. Hon har i många år haft en hög chefsposition på en bank men förlorade för en dryg månad sedan sitt jobb och försöker sedan dess att hitta ett nytt arbete. Med tanke på omständigheterna föreslog jag försiktigt att hennes huvudvärk kanske hade någon emotionell orsak kopplad till stress. ”Nej, det är ett problem i min hjärna, svarade hon. Läkaren säger att det är en medfödd defekt”. ”Så du har haft huvudvärk sedan du var barn?” undrade jag. ”Nej, det började för några år sedan”, svarade hon.

* (med elever menar jag kursdeltagarna på skolan Millennium i São Paulo, där vi använder en terapeutisk metod i undervisningen av språk för snabbare inlärning och personlig utveckling).

Det finns kanske någon medicinsk förklaring till varför ett medfött hjärnproblem manifesterar sig först i 40-årsåldern. Men det verkar knappast ha varit den grundläggande orsaken till min elevs huvudvärk i det här fallet. Efter en stunds samtal berättade hon att hon faktiskt kände sig väldigt orolig över sin livssituation och att huvudvärken brukade komma just när hon var stressad och bekymrad.

Det här exemplet visar på något väldigt typiskt – nämligen hur människor oftast tror att deras hälsoproblem är något som bara sitter i kroppen inte har någonting med dem själva att göra – som om våra fysiska organ vore helt oberoende och avskilda från vårt själsliga jag. Både i kulturella, hälsorelaterade och religiösa sammanhang brukar man ju referera just till ”kropp och själ” – det vill säga två separata enheter. Psykoanalytikern Norberto Keppe, som forskat i psykosomatisk medicin sedan 60-talet, menar dock att denna uppdelning är felaktig och att kropp och själ tillsammans egentligen utgör en enda enhet. Kroppen kan i detta fall ses som en materiell, fysisk manifestation av vårt psykiska, själsliga jag.

Det är här vi kommer in på frågan om sjukdomar, som några av våra läsare kommenterat. Normalt tror vi att vi ”får” en sjukdom och att denna kan drabba precis vem som helst, när som helst. Det skulle alltså handla om en fruktansvärd otur, vilket förstås känns oerhört grymt och orättvist. Men om vi överväger att kroppen faktiskt är en del av oss själva, så kan man dra slutsatsen att om vi på något sätt mår psykiskt dåligt eller har problem inombords, så kommer troligtvis också kroppen att må dåligt i förlängningen. Detta är för övrigt en rent fysiologisk fråga, som behandlas bland annat i psykoanalytikern Cláudia Pachecos bok Hälsa genom medvetenhet. Där förklaras hur våra känslor och tankar har en direkt inverkan på våra kroppsliga system, vilket kan leda till fysisk obalans och därmed olika sjukdomar.

Inom Integral psykoanalys menar man därför att det finns en första psykologisk, utlösande orsak till de flesta fysiska problem. Detta påstående brukar dock leda till flera missförståenden och ifrågasättanden.

De allra flesta människor brukar till exempel säga: ”Men jag har inga problem – jag är glad och har goda vänner och ett bra jobb med mera.”. Eller ”min dotter är det inget fel på – hon är helt normal”.

Här måste vi återkomma till det som Sofie tog upp i sitt senaste inlägg, där hon skriver: ”vi är alla mycket mer patologiska inombords än vi tror”.  På ett djupare plan bär alltså alla människor i högre eller lägre grad på destruktiva attityder som ilska, rädsla eller missnöjdhet. Men oftast undviker vi att ha kontakt med vårt inre och våra verkliga tankar och känslor och märker inte hur de tär på vårt liv och på vår hälsa.

Jag hade till exempel en annan elev som fick bröstcancer, vilket förstås kom som en stor chock. Hon hävdade att det inte kunde finnas någon psykisk grund till sjukdomen eftersom hon var en så positiv person. Hon berättade dock i ett annat sammanhang att hon gift sig ung med en tysk rik man som hon fått två barn med. De skilde sig då barnen var i sexårsåldern och mannen åkte tillbaka till Tyskland. Han skickade pengar till underhåll men glömde i övrigt helt bort sina barn och ringde aldrig, varken på jular eller på födelsedagar. Min elev hade ensam tagit hand om barnen hela deras uppväxt och lidit av deras sorg över en försvunnen pappa. Då hon berättade om det som hänt märkte jag att hon fortfarande bar på en stor ilska och besvikelse över sin före detta mans beteende. Visst kan detta vara förståeligt, men problemet är att omedveten ilska och bitterhet i förlängningen innebär en enorm både psykisk och fysisk stress. Det viktiga är att i detta fall bli medveten om sina negativa sina känslor och tankemönster – inte att gömma undan dem och låtsas att allt står bra till.

En annan missuppfattning då man talar om psykiska orsaker till hälsoproblem är att människor ofta tror att man med ordet ”psykisk” menar ”inbillad”. När folk får höra att deras sjukdom kan ha en ”psykisk orsak” brukar de därför känna att man inte tar dem på allvar. Inom Integral psykoanalys menar man dock precis tvärtom: att det är just det psykiska, känslomässiga elementet som är viktigast hos människan och som direkt styr allt det andra, inklusive det fysiska. Personen i fråga är alltså kroppsligt sjuk på riktigt, men den allra första orsaken till sjukdomen ligger på ett högre, psykiskt plan.

Den tredje, och farligaste missuppfattningen, är då människor tror att man genom att tala om psykiska orsaker till sjukdom skuldbelägger den sjuke. Ungefär som om man sa: ”det är ditt eget fel att du är sjuk – skyll dig själv”.  Inget kunde vara mer felaktigt.

För det första bär vi alla, som jag tidigare nämnde, på olika känslomässiga problem inombords. Hur dessa kommer till uttryck varierar. Vissa försöker trycka undan dem genom att äta för mycket eller röka, medan andra bråkar med alla i sin omgivning, eller sluter sig och drar sig undan. Ytterligare andra för över sina problem till kroppen och blir alltså fysiskt sjuka – det vi kallar att ”somatisera”.

I stället för som ett skuldbeläggande ser jag denna syn på sjukdom som något högst hoppingivande. Om orsaken till våra sjukdomar i grunden finns i vårt psykiska liv, så går ju i så fall också vägen till hälsa genom vårt inre.

Om jag helt och hållet ser mig själv som ett offer för sjukdom, så finns det ju absolut ingenting jag kan göra, förutom att följa de medicinska föreskrifterna och hoppas på att de hjälper. Men om jag är beredd att också medvetandegöra vad det var som på ett psykiskt plan först gjorde att jag blev sjuk, så har jag ju all möjlighet att komma till rätta med det och återvinna min hälsa på djupet. Detta handlar inte om något mirakel, utan återigen om fysiologiska fakta. Minskar vi vår psykiska stress, så avtar också den fysiska, och hela vår kropp med alla dess celler och organ får en chans att återhämta sig och läka. Det är av denna anledning många människor tillfrisknar rent fysiskt från flera sjukdomar genom att gå i Integral psykoanalys, eftersom de därmed kan behandla sina verkliga problem.  Själv har jag till exempel genom terapi blivit av med en kronisk urtikaria, som varken otaliga mediciner, salvor och ljusbehandling tidigare hade rått bot på. Handlar det om allvarligare sjukdomar, vars utveckling redan gått för långt i kroppen, kan det förstås vara svårt att vända på den fysiska processen. Det är därför vi egentligen bör gå i terapi i förebyggande syfte – för att helt enkelt inte bli sjuka. Jag är övertygad om att mycken sjukdom kunde undvikas på så sätt.

Då läkarvetenskapen än idag nästan uteslutande grundar sig på fysiska förklaringar och behandlingsmetoder, kommer man inte åt roten till det onda och botar sällan på djupet. Allmänheten har därför heller inte någon medvetenhet om eller tillgång till fakta om de psykiska orsakerna till fysisk ohälsa och hur de kan behandlas. Som en konsekvens blir människor sjuka och dör helt i onödan, vilket onekligen känns både grymt och oerhört sorgligt. Vi hoppas därför att genom Djupsnack kunna sprida lite mer av den kunskap som Integral psykoanalys står för på detta område och som du finner mer av i länksamlingen till höger.

Tack för läsningen!

Helena

Annonser

Responses

  1. Tack Helena för ditt inlägg! Mycket intressant och jag kan inte annat än att hålla med dig i vad du skrev.

    Jo jag tycker att så fort man drar upp människans eget ansvar för sin hälsa så verkar de flesta hellre vilja se sig som offer än att se att de själva kan göra något åt sin hälsosituation. Säger man det uppfattas det som väldigt cyniskt och att man inte har någon medkänsla.

    Barn som föds handikappade,defekta,med analg för svåra sjukdomar i tidig ålder, eller t om helt missbildade,dödfödda, – hur ser du Helena/den Analytiska trilogin/Norberto Keppe eller ni andra läsare på det?

    Hälsningar Mikael

    Undrar Mikael

    • Hej Mikael! Tack för din kommentar och fråga! Den är emellertid mycket komplex och svår, speciellt då jag själv inte är så insatt i ämnet, men ska försöka svara högst elementärt. Inom Analytisk trilogi finns två tämligen nya studieområden – som man eventuellt på svenska skulle kunna kalla ”psykogenetik” och ”energimedicin”, vilka för övrigt är starkt sammankopplade. Det första handlar om hur mänskligt beteende och psykologiska faktorer kan påverka RNA och därmed också DNA, eller med andra ord våra gener. Enligt detta kan ett omedvetet negativt/destruktivt beteende eller känsloliv alltså förvränga vår genetiska kod, särskilt om detta pågår i generationer, och därmed i värsta fall leda till kroppsliga medfödda defekter. Vad det gäller den energimedicinska delen kan man enligt dessa teorier säga att kroppen verkar och utvecklas i ett energetiskt fält, som starkt påverkas av vårt psykiska och mentala tillstånd. I kroppsliga områden som är sjuka, tex. vid cancer, har man bland annat inom dessa studier kunnat fastställa en brist på energi. Om denna energidefekt uppstår under utvecklandet av ett foster, kan det tyvärr förstås drabbas. Och med samma logik som jag använde i mitt inlägg, kan man ju också påstå att fostret är en del av modern. Men tanke på hur oerhört känsligt ett foster är, är det kanske inte så konstigt om det kan påverkas om modern tex. bär på omedvetna destruktiva känslor eller ångest – en graviditet i sig kan ju för övrigt, beroende på både yttre och inre omständigheter, vara en svår och mycket känsloladdad process. Jag vill återigen här understryka att detta inte är en fråga om skuldbeläggande utan bara om att medvetandegöra hur otroligt viktigt det är att vi ständigt behandlar och ser över vårt psykiska liv, för att detta inte ska komma att utöva en negativ effekt på vår kropp och dess naturliga funktioner. För mer djupgående förklaringar om detta, läs The ABC of the New Physics.
      Bästa hälsningar
      Helena

  2. Hej Helena!
    Tack för din och Sofias blogg. Det är alltid intressant att läsa vad ni skriver. Jag håller med mycket om vad du skriver i ditt inlägg om sjukdomar som orsakas av våran psykiska hälsa men hur förklarar man varför djur får allvarliga sjukdomar av olika slag. Borde inte djur vara förskonade från sjukdomar. Min pappa hade bondgård och det var ofta som veterinären fick komma ut och behandla olika sjukdomar. Hur skall man förklarar detta?

    Hälsningar
    Peter Linghammar

    • Hej Peter!
      Tack för din uppskattning – roligt att du följer våra inlägg. Intressant att just den fråga du tar upp om djur talade jag om med en elev för några dagar sedan. Hon har nämligen två hästar och en av dem dog nästan nyligen på grund av kolik – något som tydligen är väldigt farligt för just hästar. Vi kom fram till att de flesta djur som på något sätt lever tillsammans med människan inte lever ett helt naturligt liv. Hästen i det här fallet, måste till exempel ofta stå mycket stilla och har inte möjlighet att röra på sig så mycket som den egentligen borde om den levde i frihet, vilket förstås påverkar bland annat matsmältningen. Hur väl vi än vill behandla djuren, så kan vi inte komma ifrån att vi genom att ha dem i fångenskap har rubbat den naturliga balansen, och i vissa fall kanske även de genetiska anlagen. Till viss del kan man till och med kan säga att djur kan bli ”deprimerade” om de inte får leva helt och hållet som de borde göra, i vilt tillstånd, vilket säkerligen kan leda till sjukdomar. Även vilda djur drabbas förstås av sjukdomar som har med människan att göra, genom all de föroreningar och förgiftningar vi orsakar. Sjukdomar hos vilda djur som inte är kopplade till detta tror jag snarare har att göra med naturens egen utgallring och ekologiska balans – men jag är ingen biolog, så kan förstås inte uttala mig med säkerhet på detta område.
      Vänliga hälsningar
      Helena

  3. Mycket bra inlägg och jag håller med det du skriver!
    Det är lättare att bara se sig själv som ”offer” som blev ”drabbad” av en sjukdom men det är faktiskt mycket hoppgivande att inse att man själv kan påverka sin kropp mycket mer än man tror!
    Dessutom kan jag säga att jag ofta har upplevt att det har varit ett ”syfte” med mina ”sjukdomar”.
    Självklart ogillar jag att vara sjuk och det är inte alltid så lätt att förlåta och avlägsna bitterhet (särskillt då man tycker att man har rätt…) även om priset är att fortsätta vara sjuk….
    Men ibland för sjukdomar något bra med sig, de visar mig vägen när jag är på fel väg i mitt liv (fel väg för mig själv alltså, till exempel fel jobb där man inte trivs) och de visar mig när jag använder min kropp på fel sätt (bränner ut mig för att prestera och bevisa att jag är ”duktig” i stället för att leva för min egen skull)
    Det finns väldigt mycket vi kan lära oss av en sjukdom, tråkigt bara att det ska behöva gå så långt så att vi ska förstå och ibland inte ens då förstår vi…
    Som jag ser det så ger kroppen alltid varningssignaler och när vi har ignorerat de länge då säger kroppen ifrån ordentligt och sätter stop genom en sjukdom. Och då blir vi arga på kroppen och tror att den är emot oss.
    Men kroppen är inte emot oss. Vi får vad vi ger…
    Kroppen behöver kärlek!

    • Hej Ro!
      Ja, du har helt rätt. Kroppen är som en termometer som visar oss vad som händer inom oss – eftersom vi oftast inte är lyhörda för de psykiska och själsliga signalerna krävs det ibland att kroppen säger ifrån för att vi ska vakna till. Men det är ju förstås bättre om det inte, som du säger, behöver gå så långt som att drabba vår kropp, eftersom det i bland kan handla om allvarligare sjukdomar som kan bli svåra att få bukt med när de väl har satts igång. Det viktiga är att vi lär oss att reagera på själslivets egna signaler, som tex. skuldkänslor, oro eller ångest, vilka i sig försöker visa oss då något inte står rätt till med våra attityder eller beteende. Men ack så lätt det är att ignorera dessa…
      Tack för din värdefulla reflektion!
      Helena

  4. […] https://djupsnack.wordpress.com/2010/02/01/manniskor-blir-sjuka-och-dor-helt-i-onodan/ […]

  5. Ja! detta som ni skriver om är väldigt intressant och jag har sedan en tid tillbaka läst några böcker i ämnet, men vet inte hur jag ska ”ta in” det. Jag har också problem med ”kronisk” nässelutslag som kommit de senaste åren, symptomen försvinner om jag tar anithistamin-tabletter eller om jag utesluter gluten. Jag är verkligen nyfiken på hur jag genom medvetandegörande kan lösa detta? hur ska jag göra/tänka/förhålla mig eller behöver jag vända mig till någon?

    • Hej Kristoffer!
      Tack för din fråga. Ja, jag hade samma situation som du, att mina nässelutslag kunde hållas i schack med tabletter mm, men även om det hjälper så fortsätter man ju faktiskt under ytan att ha nässelfeber – så fort man inte tar medicinen kommer ju nämligen problemen tillbaka – vilket gäller också för många andra sjukdomar.
      Jag förstår vad du menar med att inte veta hur du ska ”ta in” kunskapen om hur vårt känsloliv-psyke påverkar vår hälsa. Det är nämligen ganska lätt att på ett intellektuellt plan förstå att det kan vara något inre problem som orsakar ens fysiska besvär, men att identifiera vad det är och komma till rätta med problemen på egen hand är desto svårare. Att medvetandegöra handlar nämligen om att förstå och ta in något på ett djupare, praktiskt, mer känslomässigt plan, än rent kunskapsmässigt. Samtidigt är det nästan omöjligt att lyckas se sig själv och sina problem som de verkligen är, eftersom vi ju tolkar världen och oss själva genom ett filter som är färjat just av vår egen personlighet och psykopatologi. För att kunna få hjälp i medvetandegörelse-processen skulle jag därför främst vilja råda dig att börja i Integral psykoanalys, vilket säkert kan fungera bra för dig, eftersom du redan är så öppen för att förstå dig själv bättre.
      En viktig aspekt av detta, som jag dock skulle vilja ta tillfället i akt att ta upp här, är att då man börjar i terapi bör man inte ha som mål att bli frisk från någon sjukdom eller att prata specifikt om de fysiska problem i analysen. I stället bör man tala om vad som händer i ens vardag, vad som trycker, irriterar eller oroar en – ens liv och känslor i allmänhet, med andra ord. Om detta behandlas på ett bra sätt, så att man kan uppnå en inre avspänning och större balans, så kommer nämligen den kroppsliga delen att ”följa med” av sig självt, som en konsekvens, och inte som ett självändamål.
      För mer information om integral psykoanalys kan du besöka hemsidan http://analytisktrilogi.org/
      Varma hälsningar
      Helena

  6. Har Keppe gjort en slags katalogisering av sjukdomarna? Där han mer i detalj har specificerat orsaken eller orsakerna till en den och den sjukdomen? Där han helt enkelt gått igenom sjukdomarnas ”A till Ö” och förklarat varje sjukdoms orsak? Ungefär som Louise Hay som pratar om troliga tankemönster som orsak till respektive sjukdom. Men Keppe tycker jag är mer intressant eftersom han bygger sitt kunnande på erfarenhet och vetenskap. Jag har förstått att han talar om sjukdomarnas orsak rent allmänt, att det i princip handlar om högmod där man är fientlig mot att se det minsta lilla fel hos sig och att detta högmod har fått olika namn som teomani,megolomani,censur,projektion etc. Hur ska man rent praktiskt bli mer tolerant och mindre dömande mot sig själv (och därmed andra)?
    Varma hälsningar
    Mikael

    • Hej Mikael!
      Ursäkta dröjsmålet med svar på din fråga – vi har som jag skriver i mitt inlägg varit bortresta nu under karnavalen, men knapphändig tillgång till internet.

      Keppe har inte gjort någon systematisk beskrivning över sjukdomarna och deras psykiska orsaker. I en av sina tidiga böcker ”Själens läkekonst” skriver han allmänt om troliga orsaker till vissa specifika sjukdomar (denna bok finns dock tyvärr inte på svenska). I boken Hälsa genom medvetenhet beskriver Claudia Pacheco flera patientfall med olika sjukdomar och vad som låg bakom dem rent psykiskt. Det går dock inte kategoriskt att säga att varje specifik sjukdom har en specifik psykisk orsak – det är något så individuellt att det är lite riskabelt att göra en sådan indelning. Som du själv alldeles riktigt har uppfattat så aktar sig Keppe för lättbegripliga förenklingar, eftersom människan är så komplex. Ofta har problem som till exempel astma eller magsår liknande bakomliggande orsaker, men varje fall är förstås unikt och måste studeras ifrån den personens specifika situation och särskilda psykopatologi.
      Din fråga om hur man rent praktiskt kan bli mer tolerant är väldigt klurig. Det är visserligen ganska lätt att säga hur man ska göra men att följa det i praktiken är en helt annan sak. Jag brukar därför råda till att gå i Integral psykoanalys, eftersom det är en process där vi långsamt kan medvetandegöras och uppnå förändring på djupet.
      Många varma hälsningar
      Helena


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier