Skrivet av: djupsnack | 07 februari 2010

Varje människa är ett förnekat underverk

Till skillnad från ärkepessimisten Schopenhauer, som inte kunde se mycket annat än kronisk missnöjdhet och falskhet hos mänskligheten, så menar Norberto Keppe i sitt psykoanalytiska arbete att människan trots alla sina problem faktiskt är god, vacker och sann i grunden.

”Människan har inom sig all den vishet hon behöver, en fullständig kärlek till allt som existerar och en enorm inre skönhet”, skriver Keppe, men på grund av flera olika motiv anstränger sig människan för att ”annullera allt hon kan – vilket i grund och botten handlar om det goda som hon har”.

Vi människor förnekar det vi egentligen är – och det är det som är vår sjukdom. Patologier – både kroppsliga och psykologiska – är element som inte borde vara där. De är ett avvisande av vår naturliga hälsa, som ett sår i vår ursprungliga struktur.

Tänk dig att vårt psykologiska, inre liv är som en glödlampa, full av energi och ljus och värme. Olyckligtvis är den täckt av tjocka lager av damm och smuts som dämpar ljuset nästan helt. Dammlagret är våra dåliga avsikter, avund, själviskhet och alla andra patologiska attityder och emotioner som blockerar vårt sanna vara.

För att slippa se smutsen, sätter vi sedan på en skör men färgglad lampskärm över alltihop, som vi dammar och putsar och är väldigt måna om. Det här är vår sociala mask. Den är i och för sig inte alltid färgglad, utan kan också vara tuff eller självsäker, men den är ändå bara en mask som vi håller uppe inför andra och mest av allt inför oss själva.

Schopenhauer hade med andra ord rätt i att vi människor är förställda. I Sverige låtsas vi vara liberala, öppna för nya idéer, toleranta, trevliga, jättesnälla, lyckade. Vi slipar och filar på vår image, istället för att ta hand om vårt sanna jag. Och eftersom en mask så lätt kan falla av blir vi naturligtvis spända i sociala situationer. Ska vi lyckas leva upp till vår bild av oss själva? Det är så lätt att göra bort sig känns det som. Det är så lätt att göra fel. ”De kanske missförstod vad jag sa”, ”Varför skulle jag göra sådär…vad pinsamt”, ”Undrar om jag kan ha de här skorna eller om de är helt fel”, ”Jag blir så nervös ihop med de där personerna”, ”Det blir så jobbigt på de där mötena”…

”Människan förlamar sig själv när hon försöker dölja alla sina svagheter för andra. En god individ däremot förlåter andras brister, liksom sina egna – även om han många gånger beklagar sig över det han gör fel”, skriver Keppe (Hälsans ursprung, s. 60).

I sin långa erfarenhet som psykoanalytiker har Keppe kommit fram till att människan sitter på en enorm guldskatt som hon inte använder. Och för att kunna använda den och vara i kontakt med sig själv måste man våga släppa på masken och se massor av inre smuts och elände. Man måste våga erkänna sin intolerans, sina fördomar, sina ilskna tankar, sin själviskhet, sin arrogans – men framför allt hur mycket vi avvisar och förnekar vår inre förmögenhet.

Jag avslutar den här posten med ett utdrag ur Keppes bok Hälsans ursprung:

”Vi måste erkänna att vi förkastar det goda och inte det onda. Det huvudsakliga syftet med psykoterapi (och med människans livskvalitet) är därför att acceptera det som är bra och korrekt. För att verkligen ha medvetenhet om det som är dåligt, måste man först ha insikt om det som är bra, eftersom det onda är en frånvaro av det goda, eller rättare sagt av medvetenhet. Hur ska man kunna varsebli en brist hos medvetenheten, om människan saknar den?

Klienten: Jag drömde att jag skulle laga ett golv i ett hus och när jag drog upp golvet låg det mat och pengar därunder.

Analytikern: Vad ser du i den här drömmen?

Klienten: Något viktigt som jag har gömt i mitt inre.

Analytikern: Som du gömmer för att inte använda?

Lägg märker till att klienten i det här exemplet klart och tydligt visar hur han stoppar undan de förmögenheter han har i sitt inre. Det här är kärnpunkten i all mänsklig och social patologi, det vill säga, att inte använda sina begåvningar och försöka ignorera och låta bli att ta del av alla rikedomar som finns.” (s. 55)

Hälsningar från Sofie och ett solregnigt São Paulo

Annonser

Responses

  1. Många tack! Det är en väldigt viktig sak du sätter fingret på. Det finns en del människor som har så svårt att bejaka det god, att det till och med betraktar det som verklighetsflykt, när någon lyfter fram positiva sidor i samband med någon problematik. Eller om någon är vänlig mer än av bara hövlighet, alltså när det handlar om verklig kärlek. Det är som om det är det ‘onda’ – intolerans, bedrägeri, makt, hat, våld, dråp, krig m.m. – som definierar verkligheten, medan motsatserna tillhör (dag)drömmarnas naiva värld. Människor skulle bara veta vilken revolution vi skulle få, om vi tillämpade förlåtelsens princip – på andra och oss själva! Inte minnst av bara det skälet, att ingen i ett givet ögonblick kan göra annat än det man gör eller vara annorlunda än man är …

    • Tack Sofie och Viljo för era inlägg! Det var en fin symbol den där med lampan och skärmen Sofie. Och bra Viljo att du tog upp det där otroligt viktiga att lära sig förstå att ingen kan vara annorlunda än han/hon är i varje givet ögonblick. Förstår man detta fullt ut kan man verkligen förlåta. Det betyder naturligtvis inte att han/hon inte kan förändras.
      Som jag ser det är det väl väldigt ofta maskspel ute isamhället på arbetsplatser etc. Det är väl bara när man kommer hem till sina nära och kära i familjen som man vågar släppa masken.

      Ja, att praktisera godhet bemötts ofta med en viss misstänksamhet i samhället. Eftersom det är ju inte så vanligt att göra en god sak helt befriad av egoistiska motiv…

  2. Ja, jag instämmer med övriga och vill bara tillägga att vi har en stor uppgift i att sprida detta bland så många som möjligt. Eller hur?

  3. Tack Sofie för din artikel. Den väcker mycket. Det är ju så svårt att våga säga i Sverige, att jag bejakar mig själv innerst inne med allt det som Gud har givit mig i skapelsen. Vad jag tror vi än mindre talar om, om jag får intaga det teologiska spåret, är om ondskan som inom oss säger att du duger inget tilll, du är inte tillräckligt duktig m.m.
    Hur når man egentligen till det tillståndet att man inte behöver ha en mask på sig i mötet med andra? Det är ju nästan omöjligt. Vi har tyvärr alltid en mask på oss som skydd. Dr Claudia och jag har diskuterat detta. Hon verkade vara av samma åsikt, om jag förstod rätt.
    Skatten inom oss , som Gud gav oss i skapelsen, finns dock där och den är vår. Kanske är svaret att våga tro på detta och börja använda den.

    Vad tror ni andra?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier