Skrivet av: djupsnack | 28 februari 2010

Varför det finns social fobi i Sverige

Här på svenska konsulatat har det funnits en liten handbok för brassar om ”hur man ska bete sig i Sverige”. En av punkterna i boken handlar om att man ihop med svenskar aldrig bör säga rakt ut vad man tycker i polemiska frågor. Det gav mig många nya insikter om hur det är att vara svensk.

Vi svenskar tror på riktigt att vi är världens mest toleranta och liberala folk, och vi gör allt för att leva upp till den här bilden av oss själva även på det internationella planet. Vi är som sagt kända för att vara ett fredligt, lugnt och vänligt folk, och det har jag fått bekräftat från massor av utlänningar som besökt Sverige.

Jag blir själv alltid varm om hjärtat och tänker varje gång jag får e-post från Sverige med frågor angående Keppemotorn (som förresten redan är i bruk nu i fläktar, mer om det så snart som möjligt), eller läser alla intressanta kommentarer och frågor vi får här på Djupsnack, att svenskar är verkligen trevliga. Det tycker jag verkligen.

Men det jag ska tala om här är inte den trevliga sidan.

Jag hävdar nämligen (fastän jag nu bryter mot en av de absolut mest förbjudna punkterna i svensk samtalskultur: att generalisera) att vi samtidigt är ett av världens mest intoleranta folk, i synnerhet vad gäller åsiktsfriheten.

I Sverige finns det ”korrekta” åsikter och ”inkorrekta” åsikter. Och man umgås helt enkelt inte med folk som har ”fel” åsikter. Dessutom är vi väldigt dömande mot andras smak och stil och frisyr och kläder i allmänhet.

Vi märker gärna ord, eller kritiserar vad vi anser vara felaktiga formuleringar: ”Ja, men jag tycker inte att man kan säga så”, eller ”Jag tycker att det är väldigt radikalt att säga det på det sättet”. Det får inte vara för rakt på sak, och man får absolut inte generalisera.

Jag lyssnade häromveckan på Sveriges Radio om ordet handikappad, som bytts ut mot rörelsehindrad och nu nyligen mot rörelsenedsatt. En rullstolsbunden man som intervjuades i frågan menade att det faktiskt inte spelar någon roll vilket ord man använder, för han är ju handikappad i alla fall. Däremot förklarade han att det jobbigaste är att svenskar aldrig vet hur de ska bete sig mot någon som sitter i rullstol och att de blir så spända, och att dessa eufemismer bara förvärrar situationen för nu vet folk inte heller vilka ord man får använda.

I Sverige är det riskabelt att tala om religion, politik, homosexualitet, handikapp, jämställdhetsfrågor, hembiträden och en rad andra ämnen som anses känsliga. Vi svenskar vet redan vilka områden som tillhör gruppen ”polemiskt” och dessutom vilken åsikt som anses korrekt, men det kanske inte alltid är den åsikten man själv har i frågan. Då är man ute på riktigt farlig mark!

Vet man inte exakt vad de andra närvarande tycker och tänker i frågan, är det helt klart bäst att vara tyst. Annars kan det bli sura miner, obekväm tystnad, arg diskussion, och värst av allt – man kan bli utesluten ur gruppen, för ”sådär kan man ju bara inte tänka”.

En svensk man som har bott här i São Paulo i över tjugo år berättade i förrgår att hans föräldrar hemma i Jönköping har spelat kort med sina grannar varje vecka i över trettio år. Men det finns en sak som de aldrig någonsin har talat om, och som alla parter vet att de inte kan nämna utan att sätta hela deras livslånga vänskap på spel. Det ena paret är nämligen övertygade moderater, och det andra lika övertygade socialdemokrater.

För vad händer om det här ämnet kommer upp? Jo, det är nämligen så att vi svenskar måste bli eniga om allt innan vi kan avsluta ett samtal. Så länge vi inte lyckats nå samförstånd i en fråga så befinner vi oss i ett slags obehagligt bråk eller diskussions-tillstånd, där alla vet att om vi skiljs åt i detta ögonblick, då kommer vi kanske aldrig att kunna umgås som vanligt igen. Åsiktsskillnader – fy så hemskt!

I många andra länder (jag vågar inte skriva ”de flesta”) är det inte alls något hot mot själva vänskapen i sig att man har delade uppfattningar i vissa frågor. Här i Brasilien har jag flera gånger bevittnat den helt otroliga händelsen att någon i ett samtal om religion inte tror på Darwins evolutionsteori, och att de andra accepterar det utan att bli det minsta irriterade och utan att försöka övertala honom eller henne att tänka om. Här bråkar man bara om fotboll, men man blir vänner igen så snart det ämnet är över. Det är helt enkelt inget hot mot vänskapen att man har olika åsikter.

Detta är tolerans. Det är dessutom bevis på många andra ömma människokänslor.

Det är självklart att vi svenskar lider av social fobi, osäkerhet och ensamhet när det är såhär. När man hela tiden måste tänka inte bara på vad man säger, utan också på hur man säger det. När man alltid måste ha samma åsikter som alla andra, och dölja det man egentligen tänker och känner. När man måste ha samma smak som de andra och se likadan ut. När man kan bli kritiserad för ordval eller formuleringar. När man måste uttrycka sig rätt och korrekt.

Det här är inte liberalism och demokrati. Det är Hyckleriets diktatur.

Eller vad tycker ni?

Varma hälsningar från Sofie

Annonser

Responses

  1. Tack Sofi för artikeln. Jag tycker om uttrycket ”Hyckleriets diktatur”. Jag känner väl igen det. I mitt område är det precis så, att det bästa är att vara tyst, annars kan man bli utfryst, om man säger sitt hjärtas mening upppriktigt och vänligt. Vi tror, att vi är för åsiktsfrihet, religionsfrihet, m.m. men det sitter långt inne ibland med att höja sin röst när något är helt fel, därför att man inte skall passa in i de ”salonger” man vill umgås i. Man offrar istället Sanningen och smyger med den stora fåran av människor, som är accepterade av de som bestämmer. Vad man inte vet är, att i detta ögonblick förnekar man sig själv och sin Skapare
    i livet. Någonting dör inom människan varje gång hon ljuger för sig själv och offrar Sanningen,GUD.

  2. Håller med om mycket här.
    Är själv uppvuxen i en förening som jag kallar det, Frikyrkan, och där hårddras detta svenska beteende, att alla ska tycka samma uppträda likadant, en grupp för inbördes beundran, med svårigheten att få in nya människor som verkligen trivs och kan vara sig själva utan att behöva förvandla sig till präktiga för att passa in, eller hålla inne med mycket av det dom tycker och tänker.

    • Hej Yvonne,

      Jag läste ditt svar redan för en vecka sedan, men lyckades inte svara på det samma dag och så blev det liggande ända till nästa helg. Det är intressant att du nämner Frikyrkan, för det beteendet finns även väldigt starkt inom dess mostvarighet, den s.k. evangeliska kyrkan, här i Brasilien. Grundaren till Integral psykoanalys, Norberto Keppe, var från början ämnad att bli katolsk präst, men hoppade av efter några år och skrev istället en av sina första böcker som heter Handling och Betraktelse och som är en skarp, men väldigt viktig och vacker kritik beträffande de här felbegreppen inom religion. Speciellt att vi ännu idag inte förstår vad det innebär att vara tolerant med medvetenheten om problem både i andra och i oss själva, att det är enorm skillnad på att vara tillgjort perfekt och att våga se sina fel. Hela Keppes analytiska arbete handlar om att man måste våga se och tala om och ta upp problem. Lättare sagt än gjort.

      Varma hälsningar,
      Sofie

  3. Är det så att de flesta svenskar har en svag självbild, vad beror det på i så fall? För att kunna stå upp för sin sak krävs mod och en tro på sig själv och sin förmåga. Tillit till de andra medlemmarna i ”gruppen” är också viktigt, dvs att inte behöva känna rädsla för risken att bli utstött eller mobbad.
    Är vi svenskar mer rädda än andra nationaliteter?
    Risken är stor för att vi i förlägningen blir ett blekt och urvattnat folk.
    Jag är uppfostrad av icke svenska föräldrar, mamma är finska och har alltid varit frispråkig och tydlig, trots att hon inte behärskar svenska språket fullt ut. Själv har jag lite av detta i mig men jag har även blivit hårt socilaiserad till det svenska sättet av min uppväxt i Sverige, så jag har därför även anammat detta svenska ”mesiga” drag(mamma brukar säga att svenskar är mesiga).
    Två krafter som ibland motarbetar varandra i mitt inre, vilket kan ta mycket onödig energi.

    • Hej Anne,

      Tack för ditt e-mail och kommentarer. När jag började studera Integral psykoanalys insåg jag till min förvåning att dåligt självförtroende handlar mer om narcissism och för idealiserad självbild än om mindervärdeskomplex. Det är en väldigt intressant synvinkel, som vi måste skriva djupare om, för jag tror den stämmer mycket väl in på oss svenskar. Och det är väldigt synd om vi svenskar inte står upp mer för vad vi tycker och inte sätter gränser för sånt som faktiskt går för långt, för jag tror faktiskt vi har väldigt mycket bra saker att säga om både det ena och det andra. Det blir liksom mesigt och urvattnat som du säge. Tystnad är ju dessutom ett sätt att göra pakt med det som är fel, och då kan det ju gå riktigt illa.

      Varma hälsningar,
      Sofie

  4. Måste återkomma med ytterligare en kommentar angående ”Social fobi”.
    Min första reaktion är, att det bara är kvinnor, som skrivit.
    Andra reaktionen är, att det nog inte handlar om dålig självbild enbart. Det är faktiskt verklighet i Sverige, att manliga chefer t.ex. använder en kvinnas argument i diskussion till att stämpla henne som jobbig, till att använda hennes argument till att säga upp densamma från arbetet.
    Det handlar inte om mesighet, utan snarare om , att den som är stark nog som kvinna (och man) och vidhåller kritik , som är berättigad t.ex. på en arbetsplats, får betala dyrt med sitt arbete, som går förlorat och blir utfryst för att man sett det sneda och förvridna i tankesättet vi använder i samhället. Och så länge som lagar om jämställdhet finns, men inte efterlevs, utan att det är möjligt att leva ut denna maktstruktur, så kommer vi att ha det så i vårt land.
    Därför är det så oändligt viktigt att alla får del av det som Inversion står för och vad det gör med oss och vår jord. Medvetenheten om detta är mycket långt borta.

  5. Intressant inlägg Sofie. Tack för den. Jesus själv tror jag var den första att förstå att varken idoldyrkan eller inställsamhet är något som kommer att bestå. Kan man säga att även Svenska kyrkan har det här problemet? Blir dess medlemmar inte ”hotade” av främmmande livsuppfattningar där dessa aviker sig från Svenska kyrkans tro? Är inte så gott som alla gruppbildningar bestående av mer eller mindre inverterade individer där man ofta medvetet eller omedvetet ”kliar varandra på ryggen” och där det bedrivs fjäsk och inställsamhet? Allt för att medvetet eller omedvetet ”klättra upp” i hierarkin och därmed anseendet hos gruppen eller flocken.Där man överdrivet upphöjer varandra till skyarna som ju är en garanti för en kommande besvikelse…
    Är inte samtal mellan olika livsuppfattningar berikande?

  6. Hej igen,
    Jag återkommer till inlägget, för vid varje genomläsning ger mig nya tankar om detta svenska fenomen.
    Att inte våga framföra sin åsikt eftersom man då kan stöta sig med gruppen (eller kanske tom riskera att bli utstött ur gruppen) är väl grundtemat, och då bli offer för sitt eget hyckleri.
    Att vi svenskar är mindre tillåtande då det gäller att framföra, inom gruppen, avvikande åsikter.
    Det verkar som vi har en koppling mellan den enskilde individens rädsla och gruppens och samhällets rädsla för konflikter.
    Vi kanske är ovana och okunniga i att hantera konflikter och meningsmotsättningar, något som är oundvikligt i ett samhälle som strävar efter växt och utveckling.

    • Det här med att inte våga stå för sin åsikt för rädsla för andras mening, för att missa sitt anseende – får mig att tänka på Pilatus när han skulle besluta sig för om han skulle korsfästa Kristus eller Barabbas. Han kunde själv inte se Kristus som skyldig men då hopen alltmer ropade ”Korsfäst honom!” blev han rädd för de andras mening. Pilatus var ju rädd att förlora sin position,sin titel och sitt anseende i andras ögon om han släppte Kristus fri. Och så frisläppte han Barabbas och lät Kristus bli korsfäst. Och många gånger följer även den moderna kulturmänniskan idag denna Pilatus princip, så det goda vi vill göra gör vi inte medan det onda vi inte vill göra – det gör vi… Kan man älska sanningen mer än sitt ego?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier