Skrivet av: djupsnack | 12 mars 2010

Varför kan inte Gud kallas för Gud?

Nyligen avslutades en intressant artikelserie på Svenska Dagbladets Idagsida under rubriken ”Guds återkomst”. Väldigt kortfattat handlar den om att den organiserade religionen och idén om ”den personlige guden” nästan har dött ut i Sverige. Samtidigt växer sig en ny trend allt starkare som handlar om att man ser Gud och andlighet som något i naturen eller inom människan, snarare än inom religionen i sig. Vissa går mycket längre och talar om en ”gudlös” andlighet som handlar mer om självutveckling och inre harmoni än om tro.

Något som jag själv ofta funderat över och som kommer till uttryck i ovanstående artikelserie är just varför svenskar har så svårt att använda ordet Gud. Relativt många kan erkänna att de tror på ”något högre”, på ”Livet” eller på något ”gudomligt inom människan”. Men att säga att man tror på Gud?! Nää, – det är ändå att gå för långt! Det lustiga är att ordet ”Gud” ju har skapats av mänskligheten just för att ge ett namn åt den högre och heliga kraft som vi känner av i tillvaron – så varför inte använda det? Varför måste det faktum att det är Gud vi talar om lindas in i massa lösa och överskylande begrepp? Som den svenske prästen Olle Carlsson sa i ett radioprogram: för enkelhetens skull använder jag ordet Gud. Trots att han är präst var han ändå tvungen att förklara saken för att inte riskera att religionsöverkänsliga lyssnare skulle slå bakut och stänga av radion så fort han använde sig av detta ”obekväma” ord.

Det finns förstås flera anledningar till att människor i Sverige inte känner sig hemma med att säga ”Gud”. En av de mest uppenbara är att själva ordet för många ger associationer om en vitskäggig gammal man i himlen. Man vill ge ett mer abstrakt namn åt detta oförklarliga och gudomliga. Vissa hakar upp sig på bilden av en ”manlig” Gud och väljer också därför ett annat ord.

En annan förklaring tror jag har att göra med att ordet Gud för tankarna tillbaka till den granskande och straffande gud som det talades om i kyrkorna förr i tiden. Denna idé om Gud handlar emellertid till stor del om att människan har projicerat sina egna attityder på Honom. Vi tror att Han är likadan som vi själva: granskande och intolerant. Denna censur som vi bär på får oss att ständigt anklaga och döma ut oss själva. Eftersom man inte orkar med en Gud som i teorin skulle göra det samma väljer man att inte tro på Honom eller ger Honom åtminstone ett annat namn som kanske inte ger samma obehagliga associationer.

Men en tredje anledning till att man inte vill använda ordet Gud är den allra viktigaste och allvarligaste. Den handlar om den brasilianske psykoanalytikern Norberto Keppes upptäckter om ”teomani” och ”universell avundsjuka”, som du kan läsa om i utdrag från en av hans böcker längre ned. Att säga att man tror på Gud (och inget annat abstrakt) innefattar rent praktiskt att man erkänner att man själv står under Honom. Av ren arrogans vill inte människan erkänna detta. Det är som om man vill ”bojkotta” Gud genom att inte använda Hans namn eller att konkurrera ut Honom genom att inte ens tro på Honom.

Nietzsches berömda slagord ”Gud är död!” är ett typiskt exempel på detta. När jag läste om detta uttalande i en av Idagsidans artiklar förstod jag att det kanske inte var riktigt så filosofen sa rent ordagrant, och inte heller det han menade. Men bara det faktum att denna slogan blivit så spridd och ofta citerad visar att den föll mänskligheten i smaken. Som om människan äntligen fick sig en slutgiltig triumf över Gud.

Men vem är människan att dödförklara Gud? Det blir något patetiskt över det hela. Som en liten myra som försöker mopsa upp sig mot en elefant. Eller som om blodkropparna i vår organism skulle göra uppror och säga att de inte tror på Människan eftersom de inte kan se henne och att de minsann inte behöver henne.

Bara det att dödförklara Gud är ju i sig något motsägelsefullt – hur kan något dö om det aldrig har funnits? Ett liknande resonemang som förs fram i den nämnda artikeln kommer från den franske filosofen Jean-Luc Marion som kritiserat ateismen för att den “förnekar Gud rätten till existens genom att luta sig mot ett begrepp om Gud”. Detta påminner om Norberto Keppes idéer då han ofta påpekat att själva begreppet ”ateist” innefattar ordet Gud (teo), vilket alltså i sig fastslår förekomsten av en Gud. I sin enormt vackra bok Glorificação (Förhärligande) utvecklar han denna fascinerande tanke på följande sätt:

”Om jag förnekar något är det för att jag tror, om jag förvränger något är det för att jag vet vad som är rätt och om jag utelämnar något är det för att jag känns vid det. Jag kan bara bestrida det som existerar, jag kan bara angripa det som är sant och endast undvika det som är verkligt.”

Även den mest uttalade ateist skulle alltså med andra ord bära på en tro innerst inne – annars skulle han ju inte behöva sätta sig emot gudsbegreppet. Ett fint exempel på detta skulle kunna vara Ingmar Bergman – en ytterst andlig människa som ju trots sina stora tvivel på Guds existens och sin starkt kritiska inställning till religionen verkade ha ett passionerat och stormigt förhållande till sin Skapare.

Norberto Keppes arbete kallas Analytisk trilogi just för att det är en tvärstudie av psykologi (vetenskap), filosofi och teologi. I boken Glorificação går Keppe igenom vad det är inom människan, på ett psykologiskt och filosofiskt plan, som får henne att avskiljas från Gud – och också hur hon kan komma tillbaka till Honom genom medvetandegörelse. Då jag återigen började läsa igenom boken märkte jag att den levande, naturnära och glädjefyllda teologi som Keppe här ger uttryck för faktiskt stämmer väldigt väl överens med den nyvaknande svenska andligheten och säkert skulle kunna ge den mycket näring.

Tyvärr finns boken ännu inte på svenska men nedan har jag i alla fall översatt ett antal citat som kan klargöra och fördjupa de frågeställningar som jag tagit upp i detta inlägg. Så här kommer de – håll till godo!

Varmaste hälsningar

Helena

”Människan ägnar hela sitt liv åt att söka det som hon fjärmat sig från och som hon inte lyckas glömma – Gud.”

”Om Jesus ord inte tolkas på ett psykologiskt (andligt) sätt, så tror jag att vi kommer att begå samma misstag som inom vetenskapen då man söker orsaken till alla svårigheter i sociala (eller biologiska) omständigheter.”

”Under mina 25 års arbete inom psykoterapin har jag varit noggrann med att alltid använda mig av strikt vetenskapliga element. För en tid sedan kom jag emellertid fram till att inget är så verkligt som just religiositeten – det vill säga den kärleksfulla känsla som finns i varje människas inre och som kan översättas med ett enda namn: Gud.”

”Den psykologiska process som kallas projektion kan förklara det underliga faktum att man placerat Gud inom de religiösa institutionerna, som om Han hade gett dem ett slags ensamrätt. På detta sätt har vi skapat ett onödigt avstånd mellan oss själva och sanningen – som en vallgrav mellan världen och Skaparen.”

”Religion är något som finns inom människan och inte i det sociala yttre. Vi kan alltså tala om en religiositet i varje människas inre, vilket innebär ett återknytande* till personlighetens grundläggande element, som är kärleken.”

(ordet ”religion” kommer från ”religar” som betyder återknyta).

”Revelation är den process genom vilken Gud uppenbarar sig i alla ting – ett fenomen som pågått ända sedan världens skapelse och som kulminerade med den mest äkta person som någonsin funnits: Jesus Kristus. Denna process stannade dock inte därvid, utan varje individ och varje ting har sitt unika värde och betydelse, eftersom de utgör ännu en länk i det underbara avslöjandet av de gudomliga mysterierna.”

”Redan Freud talade om det stora problemet med avundsjuka hos gravt psykiskt sjuka patienter och Melanie Klein arbetade hela sitt liv med detta som bas. Emellertid närmade de sig inte den viktigaste aspekten som är avundsjuka mot Gud. Genom denna försöker människan tro att verkligheten är dålig, bara för att hon är arg på all den skönhet som finns i den. På grund av denna attityd sluter hon sina ögon och blir alienerad, omedveten. Detta är hennes enda sjukdom.”

”Den grundläggande orsaken till människans problem ligger i hennes absurda önskan att själv vilja vara Gud (teomani) på grund av den stora avund hon hyser mot Honom. Till följd av denna har hon anammat en arrogant inställning gentemot sanningen, vilket får henna att leva i ständig förtvivlan.”

”I förhållande till Gud kan vi bara inta en av två möjliga attityder: antingen förskjuter vi Honom eller så accepterar vi Honom. Frågan om att ”tro” på Hans existens handlar enbart om avundsjuka och inget annat. Det påminner lite om fabeln om räven som då han inte kunde nå rönnbären sa att de var sura. Vi vill till varje pris ha samma gudomliga dimension som Gud och när vi inte lyckas säger vi att Han faktiskt inte är så märkvärdig.”

”Den felaktiga uppfattningen om Skaparen som en hemsk, hämndlysten och straffande gud har utformats av vår egen avund, för att försöka förstöra bilden av Honom.”

”Religiositet är något mycket enklare än vad det verkar vara vid första anblicken. Som själva ordet religion antyder, handlar det om att återknytas med Gud, vilket innebär att sluta förskjuta Honom. Detta kan vi dock göra först då vi medvetandegör vår starka avundsjuka. I vilket fall kan vi inte leva på något annat sätt än förenade med Gud – till och med för att förneka Honom behöver vi Honom.”

”Gud ser inte på oss på samma sätt som vi ser på Honom. Barn brukar till exempel alltid ha en mer negativ syn på sina föräldrar än det motsatta – hur problematiska föräldrarna än må vara så accepterar och älskar de sina barn mer än vad barnen accepterar dem. Om vi tar ett steg i riktning mot Skaparen kommer Han ta tusen steg i vår riktning för att omfamna oss.”

”Endast en djup individ kan se sin egen ytlighet och endast en balanserad person kan se sin egen obalans.”

”Det som människan verkligen uppskattar är sanningen. På grund av sitt inverterade (uppochnedvända) tankesätt tror hon ofta att hon föredrar fantasin, men trots alla sina vanföreställningar vet hon ändå innerst inne att hennes lycka ligger i att acceptera sanningen.”

”Det enda verkligt viktiga för människan har lämnats åt sidan – livet. Pengar, sex och ekonomisk och social makt vårdas och närs varenda dag, men det allra mest essentiella för oss tar vi inte hand om överhuvudtaget.”

”Människan skapades för att vara en förening mellan det andliga livet och det materiella.”

”Vi behöver inte någon direkt inre upplysning från Gud – för en sådan har vi redan. Det vi måste göra är däremot att sluta hindra detta ljus från att skina med all sin lyster i vårt inre.”

”Vi är så nära sammankopplade med Gud att det inte finns en enda handling, tanke, eller känsla som inte ingår i denna relation. Vi är mycket mer sammankopplade med Honom än med den mat vi äter, det vatten vi dricker och de kläder som vi bär. Vi är bundna till Honom i vårt varas innersta väsen – för utanför Honom kan vi inte vara.”

”För att vara galen behöver man bara sin egen vilja, men för att vara balanserad behöver man Gud.”

”Att återvända till sitt inre innebär att möta den sanning, skönhet och godhet som finns hos Gud.”

”Om Gud inte fanns skulle livet inte vara värt att leva. Det motsatta gäller också: Livet är bara värt att leva om det levs i Gud.”

Utdrag ur ”Glorificação”, Norberto Keppe

Annonser

Responses

  1. Jag kom att tänka på vår svenska tendens att vilja skapa neologismer för att försöka ändra attityder, typ städare-lokalvårdare. När vi kallar städtanten för lokalvårdare inbillar vi oss att vi värderar hennes arbete bättre. På ett djupare plan finns alltid vår arrogans. Också när det gäller Gud. Vi tror att vi genom att undvika begreppet, eller genom att byta ut det, förändrar verkligheten.
    Hur vi än vänder oss har vi ändan bak och vår teomani och arrogans kommer vi inte i från genom att kalla invandrare för nysvenskar, städare för lokalvårdare eller genom att undvika Gudsbegreppet.
    varma tankar till er alla
    marie

  2. I många år irriterade jag mig på att Gud var Han, orsakerna till irritationen var flera: förtrycket av kvinnan, en könsbestämning av något som var ALLT etc.
    Så fick jag ”veta” att orsaken till att Gud var Han, var att kvinnan som VÄSEN (för svårt att förtydliga) redan uppnåt ”grader av Gudomlighet”, och att detta var en hjälp för mannen att utvecklas.
    Att enbart vandra i dualitet och ”motsatser” är som att leva i ett provrör, istället för att komma ut i laboratoriet….
    kanske bli en forskare…

    • hej solspindeln,
      jag tror att vi alla har gudagnistan i oss och våra futtiga strider om ord är bara sätt att slippa tala om det som är väsentligt. Vi gömmer oss bakom orden och begreppsdiskussioner och kommer ändå aldrig fram till vad det egentligen går ut på – kärleken.
      marie

      • Hej Marie.
        (För enkelhetens skull: jag uttrycker bara min egen uppfattning, som jag har för tillfället)
        Visst är det så att Alla har Gudsgnistan, men det är avgörande om vi fortsätter till att tända kärlekens Eld.
        Att diskutera och reflektera är ett sätt att få denna gnista att tända Elden. Jag ser inte denna väg som ”futtig”, om jag inleder mig till att strida för min uppfattning, så blir den futtig…. HaHa! jag strider inte med dig NU!… haha… bara jämför hur vi ser på det.
        Det är ganska enkelt: -Tänker- jag det, så är det inte rätt sätt att närma mig, när jag KÄNNER så är jag ett steg närmare.
        Vad ÄR Kärlek?
        Jag tror att på ”nivån” med motsatser så är Kärlekens motsats Rädsla, och det har gett mig ledtrådar till att fortsätta.

        S

  3. Folk är existentiellt sökande, men begrepet ”Gud” saknar svar. ”Gud” finns i teismen, vars världsomspännande rörelser för den som kollar, bygger på gamla stamfolks förlegade moralsystem som lär auktoritetstro och underkastelse. Den som blir accepterad som tolkningsföreträde till vad denne ”Gud” vill får också politiska makten över människors liv genom att beslagta deras andlighet.

    Eurocentriska rörelser vill gärna tillskriva sitt eget Gudsbegrepp till alla andra till varje pris, därför har man t.ex. påstått att deras gudsbegrepp finns i alla kulturer. Det är inte sant, den Europeiska ”guden” är väldigt unik världen över. Den hebreiske krigsguden kombinerades med grekernas universalprincip. Svaret på livet, universum och allting blev en nomadisk krigshövding. Äldre Europeiska svar på universalprincipen är ”vatten”, ”luft” och ”atomer”. På andra platser finns karma eller Brahman.

    Färre här tycker nu de teistiska svaret duger och för många sökande är Gud en så begränsad idé, så låg fantasi. Man kan rent av säga att Gud fär för folk som nöjt sig med enkla svar, folk som inte söker, folk utan andlighet. Den riktigt sökande har erkänt ”vi vet inte”.

    Hur liten är inte den där ”Guden” som är rädd för kvinnor som pratar i kyrkan och vad två män gör i sängen. Skulle den skapat alla stjärnorna? Skulle det vara svaret? Det finns så många människor som är större än den ”Guden”. Människor som inte framstår så otrygga och så små som den ”Guden”. Jag hyllar hellre dem medan jag söker bättre svar.

    Mitt svar är, Varför måste allt kallas för Gud? Sluta injicera Gudsbegreppet överallt. Gud fyller inga gap. Det finns redan ett ord för kärlek; kärlek. Kärlek behöver inte associeras med den gamle ”Herren” som enligt berättelsen förde folkutrotning över Kanan och sen fixade ett blodsoffer av sig själv/sin son för att reparera sina egna misstag, skapelsen. Kan inte världen, universum och mänskligheten få vara större, präktigare och mer spännande än så?

    • Tråkigt att du tror så, att Gud är för folk som nöjt sig med enkla svar. Det får stå för dig. Du säger också att ”de riktigt sökande har erkänt, jag vet inte”. Menar du att du är en sådan? För själv hänger jag helt med i Helenas tankar, Men nu är det ju inne att vara lite lagom andlig, det är ute att ”bara” tro på Gud. Jag märker att du ”kan” mycket, du har säkert läst massor och vill ståta med det. Jag däremot hyllar människor som kan låta folk tro och diskutera djupa, personliga saker utan att komma som en förståsigpåare. För mig låter det lite cyniskt, inte spännande. Men vi är alla olika… Tro det du tror, men låt oss andra tro på vårt vis, tack.
      Tack Helena för dina mycket kloka och fina tankar! De kändes befriande att läsa, äntligen någon som satte ord på det som jag känt och tänkt så länge. Visst är det så!

      • Tack själv Carina för dina intressanta perspektiv. Roligt att du förstod och uppskattade det jag skrev om i inlägget.
        Varma hälsnignar
        Helena

      • Vad betyder ”låt oss andra tro på vårt vis”? Den frasen säger mig inget.

        Varför säger du att jag vill ”ståta med vetande”? Det viktigaste jag lärt mig är att jag inget kan. Det blev mitt kall att verkligen börja söka svar. Spänningen ligger i att söka i det okända. Det är en spänning jag gärna delar med mig av. Jag har lärt mig att tro och sökande är varandras motpoler, den som tror varesig vet eller söker, endast den om saknar tro och vetande kan söka, och det finns en ständig glädje i att söka och finna svar.

  4. Det började säkert någonstans när den första religiösa människan insåg att det här med en okroppslig svävande ande som förändrade saker på okända vägar inte riktigt räckte till i dagens läge, och istället började kalla kärlek för gud, eller naturen för gud, eller slumpen för gud. I slutändan, när betydelseglidningen är fullständig, går det inte längre att kalla ens övermänskliga andevarelser för gud, eftersom gud har blivit ett annat ord för mjölk.

    / Per

  5. Jag får en tanke att det finns lika många tolkningar av Gudsbegreppet som det finns människor. Att försöka bli överens om en definition är onödigt, varför inte bejaka den känslan och upplevelsen av ”andlighet” som många av oss upplever i sitt inre. Att bejaka sig själv och våga känna tillit till att det du känner är rätt för dig och även våga dela med sig till andra utan risk för värderingar eller fördömanden.

  6. En knepig fråga. En gång på en begravnings- gudstjänst frågade mig en 5-6 års flicka: Kan Du rita Gud till mig? Man får aldrig lura någon, så det for genom mitt huvud tankar och hur jag skulle beskriva detta: Till slut ritade jag en famn med en mska i. Den kan vara stor eller liten, sade jag till henne. Man är alltid välkommen och känner sig trygg här. Hon såg genom trängande på mig under tystnad.Sedan sade hon: Det är Han. Det var Han som mormor ringde inann hon åkte tilll honom och Han var hemma.
    Den stunden kommer jag aldrig att glömma. Ett barns ögon avspeglar så tydligt om de tror eller ej på den, som de talar med. Här hoppades jag , att hon skulle komma ihåg detta längre upp i åldern, när hon behöver sin tro .
    Så barnslig får man vara och så bär vi bilden av Gud inom oss,den som hjälper oss igenom vardagen och kriserna.

  7. Jag får en känsla av att vi missar poängen när vi talar om gudsbegrepp….
    Vi har verkligheten, det som existerar, och det finns massor som existerar utan att vi har en aning om det. Men finns inte dessa ting bara för att vi inte ser dem eller vet något om dem? Gud finns, men han blir inte till det som vi föreställer oss – Gud är –
    Alla våra föreställningar om Gud blir lätt till ett förminskande av Gud och ett upphöjande av oss själva. Gud är livet, Gud är kärleken….Gud är
    Vi är mer omedvetna om all världens ting än vi anar och det man är blind för kan man ju inte se, eller hur?

  8. Tack för ett tänkvärt inlägg Helena!

    Förr var det mer vanligt att man trodde på en gud som var straffande,sträng och hämnades. Och att man därav trodde att denna gud var arg på mänskligheten och människorna för att de inte levde upp till att vara tillräckligt goda. Även på religionens område blev man livrädd att göra fel,”synda”.Så kom ”syndbegreppet” in som motiverade just straff. Och så trodde man att Jesus genom sin korsfästelse tog på sig ”människornas straff för deras synder” så att de kunde gå fria… Det var ju naturligtvis en tröst så länge man trodde och tror på en sådan gud. Hur många tror på en sådan gud idag?
    När Keppe tror på en kärlekens Gud som inte straffar -vad var syftet med Jesus och hans korsfästelse enligt honom(Keppe)?
    Att se Jesus som en modell för hur vi ska HANDLA i vårt praktiska liv – i vår vardag? Eller?Vad är hans syn på det här med ritualen nattvarden i kyrkan?
    Kram
    Mikael

  9. Hej igen!

    Jag vet inte om jag var eller uppfattades oklar. Men personligen tror jag och hoppas på en kärleksfull Gud. Som inte straffar. Jag tror Jesus var ett ideal,rättesnöre och modell för oss hur vi ska handla rent praktiskt i vardagens mångfald av olika situationer. Jag tror att Jesus genom korsfästelsen ville visa hur långt man ska gå i att förlåta. Den riktiga kärleken visar sig hur man uppträder mot de som ser en som sin fiende. Det är lätt att vara snäll mot de som är snälla tillbaka. Men bland otrevliga människor prövas man. Hur mycket av ‘det onda’ väcks i en själv av dessa otrevliga människor är? Det som finns i en själv ser man ju hos de andra. Jesus vill visa oss det personliga ansvaret – där vi varken flyr eller slåss(rädsla eller agression) utan att vi accepterar livet medan vi öppnar upp oss för livets alla möjligheter. Jag gissar att Keppe är inne på något liknande spår.
    Tror Mikael

  10. Hej!
    Jag är en person som tror och tvivlar, det kan vara dynamiskt men också jobbigt ibland.
    Kanske hade varit enklare att inte tro?, men jag skulle inte vilja vara utan den grundtryggheten som det ger.
    Så jag håller inte med om att man inte är en sökare för att man tror, man kan fundera jättemycket och vända och vrida på allt ändå
    så kan det va…..
    Vonnsan

  11. Yvonne, vet man något bara är tro så ligger tvivlet där och naggar, som en dålig färg som bara rinner av och måste ständigt målas om. Acceptans till sin situation är en effektivare genväg till frid.

    • det är lustigt med språk egentligen, hur det speglar ett folk och en kultur…
      på engelska blir tro – faith – to have faith in God. Det ligger mycket mer i ordet faith än i vårt -tro-…believe är lite mer profant, kanske.
      Sverige har blivit så sekulariserat att t.o.m. begreppen urvattnats.
      Även i portugisiskan känns ordet rikare på något sätt -Fé-
      är det någon som håller med eller har synpunkter på det?
      socialdemokratin har lyckats ganska bra med att sekularisera svenska folket. Det började visst med Anders Engström (första hälften av 1900-talet) som genomförde statskyrkan för att ha kontroll över vanligt folks tankar…

  12. För mig finns flera betydelser av ”tro”.

    1. Ett antagande om hur saker ligger till
    2. En tillit/ett hopp till något
    3. En trogenhet

    Det är en betydlig del av våra liv att vi inte kan veta allt, därför tvingas vi tro på mycket för att göra saker och ting enklare. Vi kan tro att mjölk inte innehåller gift. Vi kan tro att kina finns. Vi kan tro att stigen vi gör våra morgonpromenader på finns kvar imorgon. Vi kan tro allt detta utan att behöva verifiera något. Fast, om man tror utanför triviala sammanhang, t.ex. väljer att tro istället för att någonsin söka kunskap eller fördjupning då det gäller allvarliga stora frågor, då är man nog ignorant och utsätter sig själv och andra för onödig risk. T.ex. när vi skall ta ett stort banklån.
    Vissa är dock mer välinformerade än andra (experter) inom ett område, men har då alltid svagheter i andra. En nobelpristagare i kemi kan vara helt novis i bokföring eller fixa din dator. Där behöver vi varandra. Vissa har antaganden om verkligheten som bygger på att undvika kunskap så långt det går. De är som tur var ovanliga här, men i andra delar av världen sitter de i maktställning.

    Ett annat sätt att tro är tillit och hopp. Vi kan lita på att någon vi känner talar sant till oss och inte ljuger. Vi kan lita på att nyhetstidningen vi läser gör ett bra och ärligt arbete. Vi kan lita på att våra barn sköter sig när vi inte tittar på, och åtminstone kommer hem helskinnade. Vi kan tro att den vi älskade inte var med i olyckan som just berättades om på radio. Många betonar dock en trogenhet till något annat före ens eget ansvar. En sådan form av trogenhet fråntar individen dess moral eftersom denne aldrig ser sin egen betydelse i det denne gör eller det som sker i dennes omgivning. Denne blir en slags drönare i en stor myrstack, gör som denne är tillsagd utan självreflektion. Lyckligtvis är sådan auktoritetsunderkastelse inte så vanlig häromkring.

    Ett tredje sätt är att vara något troget, att demonstrera sin lojalitet. Det kan vara ett visst märke, en viss ledargestalt, en viss bok, ett visst koncept, en politisk ideologi, en religion. Här är trogenheten en merit inom gruppen, man tror offentligt för att visa sin lojalitet socialt. Man överdriver kanske rent av sin tro för att visa sig vara pålitlig och lojal i sin omgivning. För många sådana grupper spelar det ingen roll hur du handlar, vem du är eller vad du gör. Det viktigaste är att du sätter gruppen eller de heliga symbolerna ovanför dig själv och andra. Att förneka dessa är lika med fiendeskap.

  13. Intressant debatt om detta ämne. Tro på Gud, Skaparen och Livgivaren, är en hjärtats kärleksrelation till Gud, som bär förhoppningsvis genom livet.
    Någon talar om en solidaritet med gruppen och de heliga symbolerna, annars blir det fiendeskap.
    Vänner; detta är inte tro på Gud , det är människans egen inversion, som gör, att vi attackerar andra, som tycker olika.
    Gud ser Dig som en skapad varelse, Han har inandats livets Ande i Dig och hör för evigt ihop med Gud, Livgivaren.
    Vi måste särskilja människors diskussion om Gud och tron på Gud. Tro är att förlita sig på, att det vi inte sett ,är en verklighet. Det vet du när du har ett levande förhållande till Gud. Då kan inget ta det ifrån dig. Gud talr ill Dig och i Dig. Gud välsigne er.

  14. Tillägg till frågan om vad dr Keppe anser i frågan.
    Vad jag upptäckt så säger han, att Gud är Ljus, Sanning och Kärlek. Detta är vi beroende av, om vi skall kunna leva i Verkligheten.

    • är det så att vi missar poängen? På något sätt verkar det på de olika inläggen (Lillemors undantaget) att vi lever i den inverterade och teomaniska föreställningen att det är vi som skapat gudsbegreppet, att Gud är skapat ur vårt helt egoistiska behov av att känna trygghet och att det inte kan finnas något som är större än vi själva som vi kommer från. Påminner om hur barn många gånger är otacksamma och förnekar sina föräldrar.
      Oavsett vad vi kallar det kan väl ingen förneka att det existerar något utöver det som vi uppfattar med våra sinnen – psykologi – känslor – andlighet. Något utöver det materiella – vi kan kalla det energi eller något annat. Förnekar man detta missar man den största och kraftfullaste delen av verkligheten.
      ljus och kärlek till oss alla
      marie

  15. Vad folk tillskriver begreppet ”Gud” tycker jag säger mer om individen än begreppet i sig. Att gud uppstår i en önskan tycker jag blir tydligt då man jämför hur olika begreppet förklaras från människa till människa. Vet inte om önskan att kärlek finns som kosmisk makt är egoistisk. Kanske tanken skapar hopp i en kall värld. Andras gud hatar.

    Personligen tycker jag mänskligheten är större än den enskilda människans gudstolkning.

  16. Vilken debatt det blev!
    Min Gud har skapat mig och alla andra levande varelser och allt därtill, som finnns på denna jord och i universum. En önskan kan aldrig vara Gud ,bara en början till att finna Gud själv i varje nerv och fiber inom dig . Tänk vilka underverk vi mskr är! Blodomlopp, nervsystem, hormonsystem
    m.m. Livet är en stor gåta,om inte Gud får börja och sluta det med oss. För i varje ände, fördelse som död så är det bara vi –och — Gud där.
    Att kalla detta en önskan är bara försvarligt ,om ditt hjärta träffas av Guds sökande efter Dig och Du svarar. Då har önskan fått sin uppfyllelse.
    Varje mska är destinerad dit , vare så vi vill eller ej, Gud väntar på alla. Var och en har sin egen väg.

  17. När man inte utelämnar dåliga saker (blodpropp, gallsten, cancer) så får man en respekt och vördnad över hur bräckligt systemet är. Att ständigt minnas dem vars liv inte alls är något ”underverk” är en ödmjukhet, en medmänsklighet.

    Det finns något bland privilegiade människor att tänka; tänk hur bra jag har det. Jag måste vara skapad av något gott. Vilken syn ger det på människor som drog livets nitlotter? Om du frågar mig är det egoism på sin yttersta spets att se sig själv som utvald på det sättet, i synnerhet om man tror att allt man behövde göra var att svara på kall från högre makter. Tänk om livet vore så enkelt?

    Om vi istället öppnar våra ögon och ser allt lidande i världen. Om vi istället ser att godhet inte är ett mandat, att gott inte är något övergripande, kosmiskt, mäktigt och naturligt… då kommer vi att uppskatta det goda långt mycket mer för vi tar den inte för given.

    I den känslan förstärks i mig en strävan. Jag ser en relation mellan mitt ansvar och godheten. Makten ligger i mina händer att göra gott, jag överlämnar inte det ansvaret till något annan. Gott kommer inte genom gudstro utan genom människors handlingar.

    Ingen gud kan ersätta den makt och det ansvar som just DU har att göra gott. Det är inte gud människor väntar på, utan dig. Det är det kallet du borde besvara.

  18. Nu har jag tänkt så här och så får det vara ett tag. GUD är en mänsklig skapelse. GUD är ingen identitet. ”GUD” är vår personliga upplevelse av LIVET. Och livet är olika och det måste vara så.
    Att Acceptera varandra är kanske det största?? Vad vet jag, men jag tycker detta verkar klokt!
    LIVET finns ju och har alltid funnits, det är alla överens om och dess olika former.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier