Skrivet av: djupsnack | 20 april 2010

När gjorde du något gott senast?

Kerstin Thorvall dog för någon vecka sedan – ett faktum som de flesta nog redan har glömt så här i vulkankaoset. Men något jag inte glömmer är det som jag läste i en intervju med Thorvall från 2003 och som återgavs i samband med hennes död. Där berättade hon om hur hon inte längre klarade av att dansa, utan att hennes enda glädje i livet nu var att få gå ut på promenad. Hon behövde det också så att fötterna inte skulle förtvina. Hon kunde dock inte gå själv utan behövde en medmänniska som stöd. Först ingick promenadstödet i hennes behandling men det drogs in och hon hänvisades till kommunens hemtjänst. Där fanns det inte heller någon som hade tid att promenera med Kerstin Thorvall. Att bara få komma ut och gå någon gång – det var vad hon kämpade för de sista åren av sitt liv.

Det jag undrar är: varför måste en gammal människa vara beroende av att kommun och landsting betalar någon anställd för att gå ut och gå? Verkar minst sagt absurt. Det måste väl finnas tusentals både unga och äldre tjejer som skulle ge vad som helst för att få gå ut och promenera med Kerstin Thorvall? Fanns det inte en enda granne som kunde tillbringa en timme i veckan i parken med en framstående författare? Varför var hon tvungen att böna och be? Var det inte någon runtomkring henne som kände till den här situationen? Och i så fall – varför?

Det finns väl större världsproblem än att en gammal svensk författare inte får gå på promenad. Och det kan finnas detaljer i den här historien som jag inte känner till. Men ändå visar det här exemplet på en brist på medmänsklighet och omtanke i det svenska samhället – jag är dessutom säker på att det finns tusentals andra äldre människor i Sverige som lider av precis samma situation. Vi har ju så fullt upp med vår egen vardag – vi vet inte ens vad som händer i vår grannes liv. Och att spontant erbjuda sig att hjälpa till…? Nej, först måste jag ta hand om mig själv och sedan kan jag kanske bry mig om andra (om 50 år eller så …).

Här i Brasilien är det väldigt vanligt att man arbetar volontärt – Brasilien lär till och med vara det land i världen som har flest volontärarbetare. Själv känner jag många människor som brukar gå och besöka svårt sjuka, arbetar på barnhem på helgerna eller hjälper till att förbättra livet för boende i slumområden på fritiden. När det är översvämningar mobiliserar man sig snabbt för att skicka mat, filtar och förnödenheter till offren. Denna typ av engagemang existerar förstås också i Sverige men knappast i någon större utsträckning, vad jag vet.

Kan det vara så att brasilianare har mer tid för att hjälpa andra? Skulle knappast tro det. Det handlar i stället om att man vill vara till nytta och känna att man gör något för det samhälle man lever i. Det finns förstås också både egoistiska och självupptagna brasilianare (speciellt i de högre samhällsklasserna). Men de som engagerar sig volontärt upptäcker snart hur mycket de får tillbaka. Det blir något meningsfullt att leva för – något som är viktigare än bara en själv. Och här finns hemligheten som jag tror att många av oss stressade och självinriktade västerlänningar missar. Vi letar efter glädjen och lyckan i en partner, i yogakurser, i en drömlägenhet, i ett lyckat familjeliv – allt sådant som i grund och botten främst handlar om att tillfredsställa vårt eget ego och önskningar. I praktiken brukar vi emellertid inte bli riktigt så där lyckliga och uppfyllda av allt det där som vi kanske hade trott.

Det är av denna anledning som Norberto Keppe, skaparen av Integral psykoanalys, så ofta talar om vikten av god handling – att det är i den goda handlingen som nyckeln till all utveckling, hälsa och välmående finns – båda för oss själva och andra. Det handlar helt enkelt om att glömma bort sig själv en smula och agera för ett större ändamål utanför en själv. Och det behöver inte handla om några stordåd. I påskas var jag till exempel med då en grupp volontärer från organisationen STOP anordnade en fest för de fattiga barnen i den lilla staden Cambuquira och delade ut påskägg till dem. Kan låta futtigt, men för ett barn som aldrig fått ett påskägg tidigare är det knappast det. Dessutom handlar inte god handling enbart om enstaka utspridda goda gärningar eller om att åka tvärs över jorden för att hjälpa mindre bemedlade – det är en livshållning som kommer till uttryck i vårt arbete och dagliga attityder gentemot andra människor.

Bland brasilianare är det helt självklart att man hjälper varandra utan att se det som en stor uppoffring eller något jobbigt. Ibland händer det att mitt svenska jag klagar på att min brasilianske sambo ställer upp alldeles för mycket för andra – att han alltid ska hjälpa till med att flytta och laga och låna ut och skjutsa. Han rycker då bara på axlarna och ler och säger att det kostar så lite… Och ja, jag måste erkänna att när det är jag själv som behöver den där hjälpen så är det väldigt skönt att få den, utan minsta suck eller irriterad min.

I Brasilien vet man att ingenting är säkert i livet – man kan bli av med jobbet och hamna på gatan, förlora alla sina besparingar i en statskupp eller drabbas av ödesdigra skyfall – och då behöver man varandra. Man vet att utan sina medmänniskor är man ingenting här på jorden. I vårt trygga, rationaliserade välfärdssamhälle i Sverige verkar vi ha glömt bort det. Vi är oss själva nog och vill minsann inte vara beroende av någon. Men när det isländska vulkanmonstret nu har vaknat och askan ligger tät ovan oss, börjar kanske en gammal insikt också vakna till liv: vi är nog inte så stora och starka, ändå. Kanske ett tecken på att det är dags att krypa ur idet och se hur vi kan ta hand om varandra.

Nedan följer ett utdrag ur ett radioprogram med psykoanalytikerna Norberto Keppe och Claudia Pacheco. Tror att det säger det mesta.

Varma hälsningar/ Helena

Keppe: Människor måste börja agera tvärtemot vad man har gjort tidigare – det vill säga, man måste i första hand rikta in sig på sina medmänniskors och mänsklighetens välmående. I praktiska ordalag bör man alltså hänge sitt liv åt andra. När vi säger detta tror många att vi talar i religiösa termer – att man måste göra gott för att komma till himlen. Men det jag menar är att vi måste göra gott för att ha ett bra liv här på jorden. Om man inte ägnar sig åt att göra det som är gott kan man inte hålla sig i balans rent psykiskt.

Pacheco: Du säger ofta att mänskligheten domineras av en självisk och egocentrisk attityd – något som man kan se tydligt. När människor enbart är intresserade av sig själva skapar de ett slags bubbla – sin egen lilla personliga värld – och tappar kontakten med allt annat. Detta leder till en viss intellektuell anemi – en energimässig, psykologisk och emotionell anemi. Vi närs av den essentiella energi som kommer från naturen – från Gud. Och genom medvetenhet och god handling får vi mer energi och kan bevara den bättre. Om man inte har sin energi objektivt riktad mot livet, mot att förbättra samhället och försöker göra sitt bästa för att ta hand om planeten och andra människor så kommer man inte få tillräckligt med energi för att nära sig själv.  

Keppe: Så det vi menar är att ett själviskt levnadssätt leder till både psykisk och fysisk sjukdom. För att ha en frisk kropp och mental hälsa måste vi ägna oss åt att göra gott för andra. Inte bara i ett religiöst hänseende, även om det förstås också är bra. För att förstå saker bättre, för att må bättre, för att bli mer intelligent, för att ha ett bättre kärleksliv – till och med ett bättre sexliv – måste man ägna sitt liv åt att hjälpa mänskligheten.”

Annonser

Responses

  1. En fundering jag får är hur jag undviker att detta att göra gott blir egoistiskt? Jag gör gott för att jag ska må väl osv. Får den goda gärningen i så fall samma effekt som en god gärning som är gjor utifrån omtanke om min medmänniska? Är det över huvud taget en god gärning att göra gott för att jag själv ska må väl?

    • Hej Britt-Marie!
      Jag förstår precis vad du menar. Det första jag kommer att tänka på är att det ändå är mycket bättre att göra gott även om det är mest för ens egens tillfredsställelses skull, än att inte göra det alls. För den som blir hjälpt av din handling – om vi tar ett konkret exempel på någon som behöver få mat – så spelar det ju faktiskt inte så stor roll för den som hungrar av vilken anledning du ger maten till honom eller henne. För det andra kräver den goda handlingen nästan alltid ett ganska stort mått av självuppoffring och att man går emot sitt eget motstånd att göra något för andra. Det är absolut inte lätt alla gånger. Är man mest intresserad av sitt eget välmående tror jag inte att man klarar av att komma över det motståndet i längden – i så fall bara vid enstaka tillfällen, och inte som en konstant attityd i vardagen. Så ja, jag tror alltid det finns något gott i att göra gott, och att den egna tillfredsställelsen i detta mest är som en stor och fin bonus som kommer på köpet!
      Bästa hälsningar
      Helena

  2. jag tror att vår svenska attityd
    vad gäller volontärarbete handlar om vår politiska historia och vår känsla av skam inför att ta emot fattigvård – de som stod för fattigvård i det gamla Sverige har ofta gestaltats som högdragna och elaka eller som rika omedvetna personer. De fattiga skulle stå med hatten och ödmjukt bocka och tacka för allmosorna.
    En diametralt motsatt inställning till givandet och tacksamheten – en total inversion?
    Jag arbetar inom äldrevården och ser ofta hur de gamla har svårt att ta emot – de visar ofta tacksamhet genom att vilja betala för sig – att göra sig skuldfria.
    Tacksamhetsskuld är en börda här i Sverige.
    mvh
    Marie

    • Hej Marie!
      Tack för dina tydliga exempel från vården. Väldigt intressant att du tar upp detta men tacksamhetsskuld i Sverige – är en bra idé till kommande inlägg!
      Helena

  3. Att vara till hjälp för någon annan, jag menar verklig hjälp, kräver både kärlek och förnuft.
    Om man bara utgår från sig själv och inte lever sig in i vad den andre verkligen behöver i stunden kan det bli väldigt fel. Jag ser många exempel på detta i vården och även hos mig själv naturligtvis.
    Marie

  4. Mitt inlägg om godhet hamnade på ”Djupsnack”
    Där finns det som jag ville dela med er.
    De citat jag skrivit där, är från ”Trilogiska bibeln” som ännu inte finns på svenska vad jag vet.
    Där framgår tydligt, att vi måste leva ett autentiskt liv, där godheten redan är nedlagd i oss, ta emot den som gåva och använda den. Det är som sann kärlek, ju mer man använder den, desto mer får man att använda- I dess väsen finns en tredje part.Skaparen- Med Goheten är det detsamma.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier