Skrivet av: djupsnack | 22 augusti 2010

Vi är kanske världens mest själviska folk

”Fake it till you feel it”, hävdar den nya amerikanska lyckogurun och bestsäljande författarinnan Gretchen Ruben på Svenska Dagbladets IDAG-sida. Låtsas vara lycklig, så blir du det.

Andra av hennes lyckotips är att hoppa jämfota medan man borstar tänderna, sova väl, gå på skrattyoga, kramkurser, meditiation, och andra aktiviteter tills man finner det där som passar en själv bäst.

Men det är inte konstigt att så många välfärdssvenskar är olyckliga. Vi är nämligen lika självupptagna som alla de här tusentals självhjälpteorierna som flödar in i vårt land. Det handlar bara om en själv, att göra det man själv vill, att inte ta så mycket hänsyn till andra, att ha mer och mer tid för sig själv.

Vi är nämligen ett av världens mest själviska och kalla folk. Det är jobbigt att umgås, att hålla kontakten, att behöva anpassa sig till andra. Vi tycker inte ens att vi behöver ta hand om våra egna nära och kära när de blir gamla och behöver oss.

Våra egna föräldrar, de som faktiskt suttit uppe alla de där nätterna när vi var små och hade feber, de som matat oss, läst godnattsagor, älskat oss och varit oroliga när vi inte kommit hem sena kvällar i tonåren – de som faktiskt gett upp tusentals timmar av sin egen tid för att skjutsa och hämta, handla och städa – verkar plötsligt inte betyda någonting längre så fort vi kan stå på egna ben.

Det är bara jobbigt med släktträffar och söndagsluncher. Att ringa till gamla ensamma mamma är tjatigt men nödvändigt, för att inte tala om att behöva åka till något servicehem och hälsa på. Åtminstone några gånger om året.

I stora delar av världen finns det urgamla konceptet om att bry sig om varandra faktiskt kvar. Staten tar inte hand om någon, så man måste ta hand om varandra. Föräldrar ses inte alltid som ett nödvändigt tidsslöseri mitt i den egna dyrbara tillvaron, utan faktiskt som någon som fortfarande är högt älskad och som man trivs att vara tillsammans med.

I välfärdssverige behöver man inte ge pengar till fattiga på gatan, eller jobba med volontärverksamhet för de mest utsatta. Det tar staten hand om. Andras problem är faktiskt inte vårt jobb. Någon får väl betalt för att ta hand om det där.

Men det här kommer inte bara att slå tillbaka hårt mot oss själva den dag då vi själva sitter ensamma där på ålderdomshemmet och är i vägen för alla. Det slår tillbaka redan nu. Att vara likgiltig är fruktansvärt elakt.

 ”Att göra det som är ont, eller att inte göra det som är gott, är samma slags korruption”, skriver Dr. Norberto Keppe. Baserat på mer än 40 år av klinisk erfarenhet som psykoanalytiker över hela världen, måste man hålla med om att Keppe har en solid vetenskaplig grund att stå på när han beskriver vad som verkligen gör människor glada i livet. Han hävdar om och om igen, att det enda som faktiskt gör oss friska i livet både psykiskt och kroppsligt är att göra gott mot andra, att verkligen ta hand om andra och inte bara om sig själv, att faktiskt uppoffra sin egen tid och bekvämlighet för att göra det vi innerst inne vet är viktigt för någon annan eller samhället självt. Det är bara så vi i själva verket kan känna oss i harmoni med oss själva.

”Vår egen lycka och välmående beror på andras lycka och välmående. När teologer talar om vikten av välgörenhet för Guds skull, så handlar det egentligen – på ett psykologiskt plan – om en fundamental handling för att personen själv ska bli lycklig. Allt gott som vi själva har i livet kommer som en följd av det goda som andra åtnjuter” (Keppe, Alla sjukdomars ursprung).

Om tio minuter börjar vårt volontärmöte med alla som är med i eller vill delta i välgörenhetsprojekten vi har i den lilla vackra, men fattiga staden Cambuquira på brasilianska landsbygden. Jag skriver mer om det en annan gång.

Soliga vinterhälsningar från São Paulo,

Sofie

P.S. På grund av våra patologier, är goda handlingar inte något som kommer spontant. Om det vore enkelt, så skulle väl hela världen vara full av Moder Teresa och Gandhi-personer.

Annonser

Responses

  1. Hej Sofie, roligt att du är tillbaka.
    Intressant är att naturvetenskapen börjar komma i kapp Keppe på sätt och vis, för idag lyssnade jag på ett program på radion där evolutionisten och biologisten Lasse Berg (som skrivit om folken i Kalahariöknen) berättade om att vi som biologiska varelser är skapta för att vara goda, vänliga och ha trevligt med varandra. Jag har läst om det på andra håll, hur vi är skapta för att ge och ta emot välbefinnande.
    Kanske är den nihilistiska eran över?
    Stefan Einhorn har ju t o m skrivit en bok om konsten att vara snäll.
    Apropå evolutionismen, så är det intressant att märka hur man i allmänhet pratar om evolutionen som vore den ett subjekt som drivs av någon form av vilja.
    Ett sätt att slippa från Gud?
    varma hälsningar
    marie

    • ps.
      hur går det med utvärderingen av keppemotorn här i Sverige?

      • Hej Marie!
        Vi har haft lite vintersemester här på sydklotet, med riktigt kalla dagar blandat med sommarvarma. Svårt att veta hur man ska klä sig… För oss lärare har det inneburit extra intensivkurser och förberedelse inför vår vårtermin, men nu är vi som sagt tillbaka. Kul att ni också är det!

        Om Keppemotorn måste jag nog skriva ett helt nytt inlägg, för nu har vi fått det första oberoende testresultatet från ett universitet i södra Brasilien. De bekräftar alla siffror keppmotorcentret själva har hävdat, så nu håller det på att översättas till engelska och universitetet har bett om att få utföra vidare undersökningar på andra tillämpningar. Man kan läsa testresultatet på http://www.keppemotor.com/index.php (där står det också om det ryska parlamentets mottagande och kongressen i Tyskland där motorn ska presenteras nästa vecka redan tror jag.

        Kram,
        Sofie

  2. Välkomna tillbaka! Jag läste flyktigt artikeln du nämnde från SVD. Jag är så trött på alla låtsasmänniskor med en mask framför ansiktet och de har ännu inte upptäckt att det bara är en mask.
    Känslor är bland det svåraste som finns för människor i vårt land. De kan bara använda sig av ett fåtal, kanske för att de där har funnit en värld, som de kan handskas med. Känslokylan är utbredd, den kan vara något så enkelt som besvära mig inte just nu, det må gälla liv eller död, men just nu vill jag ha det på ett specifikt sätt. Som troende har jag ju Gud att prata med,
    och ibland undrar jag hur det skall gå med vår värld, när människor inte känner sitt ursprung, där kärlek och godhet är hörnstenarna. En resurs, som gör att låsasstadiet inte dikuteras.
    Jag skulle så gärna vilja hjälpa människor tillbaka till sitt ursprung, men jag vet ,att det sitter hårt åt att komma dit. Men jag hoppas.

  3. Jätte bra skrivit kan bara instämma till fullo.

    • Kul att höra! Har för övrigt väldigt dåligt samvete för att jag inte haft tid att skriva nytt inlägg på jättelänge… Sofie

    • Kul att höra! Tack för kommentaren!
      Sofie


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier