Skrivet av: djupsnack | 03 oktober 2010

Avundsjuka är mycket vanligare än vi tror

Intervjun ”Varför hon och inte jag” med psykologen Marta Cullberg Weston på Dn:s Insidan (16/9-10) har väckt mycket debatt. Om tävlan på arbetsplatser, och om hur den lätt övergår till en avundsjukekamp med kritiska kommentarer, utfrysning och mobbning.

Psykoanalytikern och författaren Norberto Keppe har skrivit flera böcker om just avunden, speciellt Alla sjukdomars urpsrung, och i den ger han en mycket djupare beskrivning av avundsjukan än den vi är vana vid.

Det finns naturligvis de vanliga manifestationerna på avund:

  • Att tala illa om någon i syfte att förstöra hans eller hennes bild inför andra. Baktalare är ofta omedvetna om att deras irritation egentligen handlar om avundsjuka, för de skyller alltid på någon liten brist som personen faktiskt har för att urskuldra sin dåliga känsla: ”Har du märkt att Josefin aldrig sätter på kaffe åt oss andra här på jobbet. Hon väntar alltid på att någon annan ska göra det” – när det i själva verket är så att Josefin har haft väldigt bra resultat på sista tiden och är omtyckt av de flesta.
  • Att alltid kritisera andras goda idéer och säga att de inte kommer att fungera. Eller att tala illa om andras bra saker i allmänhet.
  • Att förstöra andras glada humör med ironiska kommentarer.

Men avundsjuka är mer än det här.

Från första början studerade Keppe psykoanalytikern Melanie Kleins intressanta studier om avund hos barn, men fördjupade sig senare genom sitt eget långa arbete med klinisk analys.

Ordet avundsjuka på latin – invidere – betyder att inte se. Den som har läst Dante Alighieri minns kanske att de avundsjuka personerna hade fått sina ögon igensydda med ståltråd i skärselden. Under århundradenas lopp har betydelsen på ordet avund dock förlorat något av sin urspungliga mening.

Att inte se handlar i det här fallet om att inte vilja se det goda i andra och även i oss själva; exempelvis att bara hitta fel hos någon som egentligen är väldigt talangfull och framgångsrik. Det är ju så lätt att slippa erkänna sin avund genom att fokusera på bristerna, för såna har ju alla fullt av.

Enligt Melanie Klein är ”men” ett typiskt ord för avundsjuka individer. ”Javisst är Peter väldigt produktiv och bra på det han gör – men han har faktiskt aldrig behövt….” Eller som man hör ibland: ”Alla talar så bra om Martin Luther King, men han var verkligen en usel familjefar”. Keppe förklarar att vi, när vi inte kan angripa en människas verk, istället ger oss på hans eller hennes personlighet – för där någonstans kommer vi alltid att kunna hitta svidande defekter. Så slipper vi må dåligt för allt beundransvärt som han eller hon gör.

Det är hemskt att inse, men vi känner oss ofta lättade eller till om med lite nöjda när andra misslyckas – speciellt såna där ”himla perfekta” personer. Det är ju bl.a det skvallerpressen lever på.

Om vi lyckas erkänna att det faktiskt känns jobbigt ibland när någon nära vän eller kollega får ett drömerbjudande e.dyl., så tyder det på att vi är mer balanserade. Den som däremot inte är medveten om sin avund övergår ofta till att baktala, kritisera och vara allmänt otrevlig.

Att inte se är också att inte ge värde till allt det vackra som vi har i våra egna liv. Att klaga på allt, vara missnöjd hela tiden. På det här sättet är den sorts avundsjuka Keppe beskriver mycket vanligare och samtidigt mer omedveten än vi anar.

Jag minns en gång när jag fick besök av en gammal kompis och hans nya flickvän här i Brasilien. Hon var inte nöjd med något, varken klimatet, resorna, solen eller maten. En dag skulle vi göra en utflykt till stranden. Sao Paulo ligger 800 meter över havet, och för att komma till stranden åker man ner längs bergssluttningar kantade av regnskog, vattenfall och en vidunderlig utsikt över havet. Alla andra svenskar bad om att få stanna och ta lite kort, men den här flickvännen satt surt kvar i bilen. När hennes pojkvän försökte få henne att åtminstone titta på den vackra utsikten, svarade hon kort: ”Ja, den är ok. Men titta vilket fult hus de har byggt där”. Istället för att se den otroliga utsikten, såg hon bara ett litet skjul som någon byggt längs vägen. Mina andra vänner ser fortfarande den här Brasilienresan som en av de bästa i sina liv, men den där flickvännen förstörde hela resan för sig själv.

Den här typen av avundsjuka lider vi alla av ibland. Och den är en stor fiende till oss och grunden till många andra problem, för ingenting blir kul, ingenting gör oss glada, allting är fel. Och ibland förstår vi inte ens varför det känns såhär, allting borde ju vara bra.

Den omedvetna avundsjukan får oss att attackera just den eller det som är viktigast i våra liv, och resultatet är naturligtvis självdestruktivitet. ”Jag var lycklig men visste inte om det”, säger man här i Brasilien. Ni vet, när man en dag ångrar sig och inser att det där förhållandet som man bara klagade på hela tiden faktiskt var bra trots allt, eller det där jobbet som man kastade bort.

Avunden har därför inga positiva följder. Marta Cullberg Weston talar om att avundsjukan får oss att tävla och på så vis växa i livet. Enligt Klein och Keppe handlar detta inte om avund. Om en arbetskamrat är mer framgångsrik och vi tar det som en utmaning eller en förebild för att själva bli likadana, så handlar det snarare om beundran, dvs. att vi faktiskt ser hans eller hennes värde. I avunden vill vi inte se, utan försöker mest ”dra ner” värdet på den andre.

Avundsjuka på arbetsplatser är orsak till sabotage, dåligt arbetsklimat och osämjor. Det som får oss och även företag att växa är snarare motsatsen, dvs. när personer samarbetar och lyssnar på varandras åsikter och förslag.     

Motsatsen till avund är enligt både Klein och Keppe tacksamhet. Den som är tacksam över sitt jobb, sin familj, vänner, sina egna förmågor och andras. Att vara glad för det man lärt sig från sina föräldrar, för att man är frisk eller har en bra levnadsstandard. Endast tacksamma människor är lyckliga i livet.

Hälsningar från Sofie i ett regnruskigt São Paulo.

Annonser

Responses

  1. Tack för dina underbara skrivna ord, så sant så sant, känslan av den inre friden är makalös. Jag är tacksam över att inte behöva vara avundsjuk och tacksam över att inte längre behöva irriterar mig på människor som baktalar mig för jag förstår nu att det är deras avundsjuka som är boven. Vore härligt om man kunde öppna upp deras medvetenhet, men hur? utan att göra dom än mer bittra arga irriterade etc. Jag har genom hårt arbete fått ansvar att leda och utveckla en behandlingsmodell för klienterna på ett behandlingshem (psykiatri/missbruk). Ett fåtal personer motarbetar och jag skulle så gärna vilja få med dom också på denna fantastiska resa.

  2. Vilket ansvar! Och när man ser allt motstånd mot medvetenhet kan det bli ganska frustrerande, när man känner att man sitter med svaret.
    Det enda som kan skapa förändring är att höja sin egen grad av medvetenhet och tolerans för att se sina egna brister (för att i tid hejda sig själv). Känner själv frustration när jag tycker att jag hittat vägen till ett bättre liv, och inte lyckas förmedla vidare. Men det finns något som heter resonans (vibbar) som gör att vi påverkar även utan att skriva folk på näsan (vilket jag ju gärna gör om jag inte hejdar mig)
    vi får aldrig ge tappt
    marie


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier