Skrivet av: djupsnack | 02 maj 2012

Om att sätta gränser och om föräldrars skuldkänslor

Den lille pojken sliter ner fler kakpaket på golvet. Mamman ställer snabbt upp dem på hyllan igen, samtidigt som hon håller undan de små ivriga händerna. Men snart är han där igen.

Mamman är spänd och irriterad. Hon ser sig oroligt omkring i mataffären. Om hon tar bort honom från hyllan vet hon vad som väntar. Men hon måste göra det.

Reaktionen blir exakt som hon förutspått. Pojken skriker ursinnigt samtidigt som han sparkar desperat och vrider sig för att komma ner på golvet igen och fortsätta projektet med kakpaketen. När inget hjälper ökar han skriknivån till den gräns där mamma oftast blir så nervös att hon ger upp. Samtidigt rullar tårarna nerför hans kinder och nu tittar folk. Några kastar kritiska blickar. Kanske tycker de att hon är för hård. Eller så undrar de hur hon kan låta honom skrika sådär. Det känns som att allas blickar är förebrående.

Hon lämnar kundvagnen där den står och går ut ur affären samtidigt som hon försöker tala vett i pojken på ett klokt och förståndigt vis så att alla ska se det.

Det är oerhört svårt att sätta gränser. Även till sig själv. Barn vet vad de vill långt innan de kan gå eller tala och alla föräldrar vet hur svårt det är att tampas med denna järnvilja. Barn lär sig dessutom snabbt hur otroligt effektiva skrik är inför en vuxen publik. Mamma och pappa tenderar att ge upp omedelbart för att slippa skämmas inför andra: ”Ja, ja, ja! Du får den också. Sluta nu!”

Det lättaste är såklart att låta barnet få sin vilja igenom, för då slipper man vredesutbrotten. Dessutom kan man då lura både sig själv och omgivningen att alla är nöjda och glada. Men det är som sagt, bara ljug, för egentligen gör vi alla en fruktansvärd gentjänst, i synnerhet barnet självt.

Sedan tio år tillbaka ansvarar vi för en rad olika skolprojekt som jag berättar mer om på slutet av det här inlägget. Några av de saker som märks tydligt är till exempel hur skuldbelagda många föräldrar är. De känner att de har misslyckats som föräldrar. De tror att allt som barnen gör är deras eget fel. De skäms över att de ibland inte orkar med barnen – och vågar nästan inte ens erkänna det för sig själva.

Sedan är det också många föräldrar som är tydligt rädda för sina barn. De är rädda för sonens eller dotterns ilskna reaktioner. Och de är framför allt rädda för att förlora barnens kärlek om de inte gör som de vill.

Men ju mer vi gör för att uppfylla barnets alla önskningar, desto mindre tacksamhet får vi oftast tillbaka. Den typiskt bortskämda ungen är som vi vet inte ett lyckligt barn.

Föräldrar och lärare vet såklart att man måste sätta gränser, men samtidigt talar samhället idag oerhört starkt för barns ökade självbestämmanderätt och valfrihet. Så var går gränserna?

Dessa teorier om friare uppfostran härstammar egentligen från Sigmund Freud, vars idéer om Superego och Id genomsyrat hela västvärlden fastän vi sällan tänker på det (eller aldrig, inte minst med tanke på hur kritiserad Freud fortfarande är inom vissa grupper). På många sätt kan man säga att vår tids överfokusering på sexualitet och alla dess närliggande frågor är ett freudianskt bidrag till vårt moderna samhälle, liksom tanken att alla måste få göra precis det de önskar för att bli lyckliga i livet.

Vi har dock glömt en mycket viktig detalj.

Människans vilja är nämligen förrädisk. Vi har en patologisk (inverterad) vilja som är vår kanske största fiende i livet. Även som vuxna måste vi dagligen kämpa mot oss själva för att göra sånt som vi borde göra, men inte har lust med; som att gå upp i tid på morgonen, äta nyttigare mat, sluta röka, fixa kranen som droppar, vara hjälpsam, ta upp ett viktigt ämne med personen det gäller istället för att snacka bakom ryggen, osv.

På ett omedvetet plan har vi önskningar som inte alls är bra för oss själva. Det är därför vi så ofta lovar oss själva bra saker som vi sedan inte lyckas hålla. Och så får vi dåligt samvete istället.

En person som aldrig lärt sig att frustrera sin egen patologiska vilja kommer naturligtvis att få det ytterst jobbigt. För att göra något nyttigt i livet krävs det nästan alltid att man går emot sin egen vilja, dvs. att man faktiskt går på den där viktiga kursen fastän man hellre skulle vilja ligga hemma framför teven på kvällen, eller att man inte köper den där jättefina jackan som man verkligen vill ha för att man vet att man behöver pengarna till något annat, eller att man tar en sallad istället för pommes frites. Lyckas man göra det man bör göra, så känner man sig ofta tillfredsställd och lättad efteråt.

Efter att ha upptäckt människans psykologiska inversion, gjorde Norberto Keppe en djupgående och unik studie om just den mänskliga viljan som han publicerade i boken Frigörelse från viljan. Slutsatsen är kortfattat att vi måste lära oss att kontrollera den här inverterade viljan, för att istället ge rum åt vårt förnuft och vår etik.

Därför är det en kärlekshandling att sätta tydliga gränser hos barn. Det finns rätt och fel i livet. På samma sätt som det finns bra och dålig mat för kroppen så finns det bra och dåliga handlingar för vårt psykologiska liv. Barn måste få lära sig att många av deras önskningar är destruktiva eller rentav farliga. Det går inte att göra allt man vill i livet, för vårt liv har vissa naturliga gränser.

Den som tidigt lär sig att handskas med sin egen vilja blir mer lättanpassad till olika situationer (till skillnad från den som istället vill att omvärlden alltid ska foga sig efter honom eller henne) och således är han lättare nöjd i livet. Dessutom har han eller hon mycket lättare för att ta tag i saker och ting, fastän det kan tyckas tråkigt eller jobbigt. En väldigt viljestyrd person har däremot enorma svårigheter i att göra det mest elementära, för han gör bara det han har lust med (och omgivningen ser surt på när han bara ligger kvar på soffan medan alla andra springer runt och fixar det som måste göras).

Vi har som sagt sedan slutet av 1990-talet arbetat med ett flertal skolprojekt här i São Paulo delstat. Vi kallas in på långtidsprojekt på skolor och förskolor där vi bl.a. arbetar med konflikthantering, skolmiljö, samtalsterapi för elever och även föräldrar ibland. Vi har också jobbat med levande filosofi för lågstadiet, och utbildat lärare inom detta område. Resultaten har varit klara och tydliga. Miljön har blivit lugnare, eleverna är mer motiverade och koncentrerade. Konflikter minskar. Mycket av arbetet handlar om att medvetandegöra eleverna om sin plats i världen, dvs. att få dem att förstå och acceptera andra bättre och även sig själva. (Barn idag har en tendens att växa upp i tron att de är världens centrum och vill bli servade av omgivningen på samma sätt som de alltid blivit servade av sina föräldrar. Tyvärr leder det här till många både sociala och psykologiska problem). På volontärbasis har vi också en skola med balett, gitarr, piano, målning och dylikt för fattiga och föräldralösa barn inom vårt projekt som heter Crescer com Arte – ”att växa med konst”.

Efterfrågan från skolor och även hela skoldistrikt har blivit så stor att vi tyvärr inte kan ta på oss alla jobben längre, så istället har vi på inrådan av den brasilianska skolstyrelsen startat upp kurser för att utbilda fler lärare inom det vi jobbar med som psykosocioterapeuter inom integral psykoanalys. Vi håller också på att kolla upp möjligheten att ta hit intresserade från andra länder för att själva vara med och se och arbeta med projekten. Imorgon ska vi ha vårt första möte om det tillsammans med några universitet som är intresserade av ett internationellt utbyte kanske för vidareutbildningar. Mer om det när jag har mer klar information.

Hälsningar från Sofie (det är bara 13 grader här i Sao Paulo, och råkallt som det alltid blir här)

Annonser

Responses

  1. Jag kan tro att det handlar om mig och mina barnbarn. Det är så bra!
    hälsningar Christina Landemalm

  2. Vi har indoktrinerats under ganska många år att vi ska följa vår vilja, utan en tanke på att det JAG vill inte alltid är det bästa, eller rätta. Kunskapen om och förståelsen av inversionen är grundläggande för den mentala hälsan och för social samvaro. Men…..man måste ständigt påminna sig om den för gamla hjulspår går djupt och man halkar ständigt tillbaka i dem.
    varma vårhälsningar
    marie


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier