Skrivet av: djupsnack | 16 juli 2012

Nu bygger vi en ekoby i detta vackra landskap

Har precis kommit tillbaka från tio underbara dagar på Brasiliens bördiga landsbygd, långt ifrån den turisttäta kusten. I den lilla staden Cambuquira med sina vackra små hus, trädgårdar och kullerstensgator, har vi ett omfattande socialt och kulturellt projekt för ortsbefolkningen. Nu har vi påbörjat en helt ny etapp: vi bygger en ekoby!

Cambuquira

Vi har köpt en stor bit mark mitt i detta kulliga landskap, med dungar uppe på kullarna och kaffeplantager längs sluttningarna, som sträcker sig längs en flod. Där tänker vi bygga upp en ekologisk by, och förra veckan började vi mötena med några specialister inom konstruktion, ekologisk odling, arkitektur och andra nyckelområden.

Pojke med matportioner. Vi delar ut minst 3000 portioner varje gång och många står i timmar och väntar på sin tur.

Redan nu i veckan börjar vi plantera mandioca, bönor och annat som vi ska använda till att förse de allra fattigaste lantortsfamiljerna med åtminstone ett mål mat om dagen.

Vi har tagit kontakt med folkhögskolor i Sverige och andra länder, som är väldigt intresserade av att så småningom öppna upp möjligheten att komma hit som volontär under några månader. Mer om det längre fram.

Cambuquira är en gammal kurort med ett av världens bästa mineralvatten, som fortfarande rinner ur källorna inne i stadens vattenpark. Mineralvattnet är naturligt kolsyrat och innehåller en mängd mineraler som är bra för allt från magsmältningen till huden. Brasilien har flera gamla kurorter, men de har alla sett sina glansdagar och de vackra gamla kurortshotellen har nästan alla slagit igen.

På olika osannolika vägar fick vår organisation STOPPA förstörelsen av världen erbjudandet att köpa Grande Hotel Empresa, hotellet med utsikt över vattenparken. Hotellet var ett enda stort renoveringsobjekt, men en underbar 85-årig liten dam och före detta anställd, Dona Julieta, hade under alla år fortsatt att gå dit för att städa och ta ut alla linnehanddukar och lakan för att tvätta och torka och vika och sköta om, i väntan på att någon skulle komma och köpa det gamla hotellet. Arvstagarna, som tacksamt insåg att vi inte tänkte riva ner och bygga nytt, erbjöd oss att köpa hotellet på avbetalning under flera års tid.

Dona Julieta kom tidigt varje dag och ville absolut hjälpa till med renoveringarna, men vi lyckades övertala henne att sitta på en stol i hissen och köra folk upp och ner. Kort därefter dog hon, och hennes dotter Gabriela intygade att hon fått dö lycklig eftersom hon i så många år väntat på att någon skulle ta hand om hennes älskade gamla hotell, där hon haft så många fina minnen från stadens glansdagar då fint folk från Rio de Janeiro och São Paulo tillbringade semestern här på läkares inrådan.

Men staden då? Här förstod jag för första gången vad boken Arbete och Kapital, av Norberto Keppe, handlar om.

Bougainvillea i trädgården på vårt hotell.

Den här lilla staden har nämligen ett fantastiskt verkligt värde, om man ser till klimatet, jordbruket, arbetskraften, infrastrukturen, mineralvattnet, badhuset, turismen, osv. Men pengarna som cirkulerar i staden är alldeles för lite, och representerar inte alls stadens verkliga värde. Alla pengar i världen är istället centrerade i så kallade finanscenter, där de astronomiska summor som cirkulerar däremot är oproportionerligt stora. Men alla söker sig till dessa pengametropoler, för någon annan stans i världen kan man inte överleva.

Tänk nu på Cambuquira-familjen Souza med fem barn som inte har råd att köpa all mat de behöver från mataffären. Ägaren till mataffären säljer inte heller tillräckligt för att kunna låta barnen klippa håret hos frisören tvärs över gatan. Och frisören funderar på att slå igen, för han har inga kunder.

Allt avstannar, och alla är hungriga.

Folk står i kö för att få köpa med trino.

Vår organisation påbörjade därför ett projekt som fortfarande är tillåtet i Brasilien. Vi tryckte upp en egen valuta, en social peng, som kallas Trino.

Så här fungerar det. Vi erbjuder flera yrkesutbildningar till befolkningen, t.ex. att sy, odla, måla traditionellt portugisiskt kakel, att göra ekologiskt tegel. Massor av arbetslösa framför allt kvinnor (färre män, faktiskt) har deltagit i arbetsgrupperna. De får själva vara med och räkna ut hur mycket var och en har jobbat och sedan får de sin lön i Trino. Den sista söndagen i varje månad organiserar vi Mercatrino, en liten marknad där man kan köpa mat, kläder, skolmaterial, hygienartiklar och annat för Trino. Än så länge är Mercatrino inte helt självförsörjande, utan beror på donationer.

Tegelstenstillverkning. Nu ska kvinnorna öppna upp sitt eget företag för tegelstenstillverkning. De har lärt sig ett yrke.

Flera av de riktigt fattiga familjerna köper nu nästan all sin huvudsakliga kost – ris och bönor – på Mercatrino.   Tyvärr måste vi begränsa försäljningen till tre paket per person av några produkter, men vi vet att några stackars familjer kommer tillbaka under dagen för att kunna köpa en gång till och vi låtsas att vi inte vet det.

En tandläkare i staden tar nu emot kunder mot Trino, och har därför utökat sin verksamhet med flera nya familjer som annars aldrig haft råd att gå. En läkare, en psykoanalytiker, flera barnflickor och många andra tjänster utförs och även varor säljs i staden mot betalning av Trino. Och plötsligt börjar saker och ting hända, fixas, göras. Och alla börjar få mat på borden. Men mest av allt – de som deltar menar att det har skapats en gemenskap i byn som inte funnits förr.

Man ska inte bara ge mat och pengar till folk som inte har. Det skapar bara ett beroende och bygger inte upp ett samhälle. Folk måste i stället bidra med något som är bra för alla, för att på så sätt få del av rikedomen som de själva har hjälpt till att producera.

Män, kvinnor, gamla och unga har lärt sig att måla portugisiskt kakel, azulejos.

Vi har också sömmerskor, som redan gått klart yrkesutbildningen hos oss och som nu syr jättefina förkläden och annat som vi sedan säljer i São Paulo, för att få in pengar till att köpa nödvändiga produkter till Mercatrino. Och så har vi balettskola, gitarr- och pianoundervisning för barn och ungdomar i staden. Min portugisiska vän Gisela lär ut hur man målar portugisiska azulejos. I lördags satte vi återigen upp en musikal med alla barnen och fyllde vår teater till brädden. Konst och kultur är också viktigt för människors välbefinnande.

Naturligtvis finns det alltid motstånd när man försöker göra något som frigör människor från den finanstyranni som vi lever i, och det har vi fått känna av flera gånger på olika sätt, inte minst nu då det är val till borgmästare i år. Det är en historia i sig, lång och full av intriger. Dessutom måste man tampas med människors egen patologi, såsom avundsjuka och paranoia. Men eftersom vi baserar oss på en vetenskap om psykosocioterapi, så blir det lite lättare att förstå och handskas med problem som uppstår.

För att veta mer om projekten här kan man gå till http://www.socialtkulturelltprojekt.se/ . Jag skulle vilja passa på att tacka Germa, som varit här en gång på kurs och sedan på eget initiativ gör och säljer äppelmust hemma i Sverige för att på så sätt bidra med pengar till projekten. Se jättefina bilder på vår stop-site.

Jag rekommenderar också två väldigt intressanta böcker om samhällets patologier och lösningar: Arbete och Kapital, och Liberation of the People – the Pathology of Power, som Norberto Keppe skrev på 1980-talet när han arbetade i New York.

Hälsningar från Sofie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier