Skrivet av: djupsnack | 02 oktober 2013

Vi vill inte se den mörka sidan

Är det bra för magen att ha magsår? Eller skriker hela kroppen av smärta för att vi ska veta att något är fel?

På samma sätt som vi omedvetandegör våra egna problem, så blundar vi för det som är fel i samhället.

Om det varken finns gott eller ont, varför drabbas då människor av djupa trauman och PTSS efter att ha deltagit aktivt i krig? Om allt är relativt, varför drabbas då barn av svårläkta psykologiska besvär efter att ha utsatts för övergrepp?

Många moderna ”sökare” har det gemensamt: de vill tro att universum just nu leder hela världen mot ljuset, att de unga generationerna är fulla av indigobarn med speciella talanger, att alla själar går i en naturlig evolution mot det bättre och att även brutala diktatorer egentligen inte alls kan kallas onda.

I grunden är det här det urgamla teodicéproblemet som dyker upp igen: om Gud är god, varför finns det då ondska i världen.

Psykoanalytikern Norberto Keppe studerade många år av filosofi och metafysik för att hitta svaret på just den är frågan, för att kunna behandla sina klienter bättre. Vad är det som gör oss sjuka? Han fann svaret hos teologerna Tatian och sedan Augustinus, i den berömda frasen malum est privatio boni, det vill säga att det onda är en frånvaro av gott. Skuggor finns exemelvis inte av sig själva, utan endast som en frånvaro av ljus. På samma sätt är ett kalhygge en förödelse av den ursprungliga skogen, och ett magsår en skada i den friska maghinnan.

Den stora teologen och kyrkofadern menade att allt i sitt ursprung var gott, såsom Gud är god, men att vi människor tillsammans med fallna väsen ”skapar” ondskan genom att inte vara goda och kärleksfulla som vi borde vara. I stället för att leva i fred startar vi krig, i stället för att beskydda djuren dödar vi dem, i stället för att älska varandra och Gud så förnekar vi kärleken i livet. Detta är ondskan. Och denna enorma brist på godhet och ljus sprider sig över hela världen som en sjukdom som inte borde finnas där, men som tyder på att något är väldigt fel.

För att kunna utveckla oss själva och vårt samhälle måste vi våga se det mörka, det som på något sätt har blivit fel. Vi måste inse att det faktiskt finns rätt och fel, gott och ont, för hela vårt inre själsliv skriker av ångest när något inte står rätt till.

”Sanningen är inte den misär som breder ut sig här i världen; sanningen är inte neuros, psykos eller fysiska sjukdomar; sanningen är inte hunger eller fattigdom, obehag, sorg eller elände – för allt detta är just frånvaro av sanningen. Sanningen är rikedom, sundhet, överflöd och storslagenhet; den är välbefinnande, total glädje och tillfredsställelse. Sanningen är allt som finns; jord, vatten, hav, djur och växter, människan med sin intelligens, sina känslor och förmågor, samt alla hennes förverkliganden. Det är just våra förverkliganden som gör oss mer lika Skaparen, för vi skulle på kort tid kunna utveckla vår planet till ett verkligt paradis om vi inte systematiskt förstörde den på grund av vår avundsjuka.” Norberto Keppe, Förhärligandet.

Hälsningar,

Sofie

Annonser

Responses

  1. Amen.

  2. Jo, ja, visst, men…
    jag tänker så här:
    skaparen kan inte ha tagit fel och slarvat med att designa vår karaktär. Den här möjligheten till ondska (bristfällighet) måste alltså ingå i planen, måste alltså ha någon slags mening. Vad kan det vara? Jag tror att det handlar om friheten. Att vi är ämnade att bli fria, vuxna, ansvarsfulla medskapare till den gudomliga världen, men för att kunna bli fullt fria måste vi också ha möjligheten att göra mörka, bristfälliga, egoistiska, skadliga, destruktiva, farliga saker.
    Det är som när en ung människa blir vuxen: föräldrarna ser att den kanske kör moped på ett farligt sätt, eller röker hasch: de kan säga ”snälla akta dig, vi är rädda om dig”, men den unge måste själv komma fram till ett eget omdöme. Så föräldrarna måste tåla att se på maktlösa, eller relativt maktlösa.

    Jag tror att ”Gud” gör på liknande sätt med oss: Vi är som mänsklighet inte längre barn, men vi har ännu inte nått fram till en verkligen vuxen ansvarskänsla. Vi beter oss ofta som knarkande tonåringar och det leder till en enorm global förstörelse, men det väcker också en äkta ansvarskänsla, medvetenhet och kreativitet. Sakta växer vi upp till ”Guds” fria och frivilliga medarbetare.
    Är detta en inverterad syn?

    • Hej Julia,

      Intressant kommentar. Alldeles säkert handlar det här om vår frihet, att faktiskt kunna välja vilken väg vi vill gå. Annars skulle vi ju inte kunna välja Gud frivilligt, som du skriver. Självklart är det också så att vi kan utvecklas genom att vi börjar få mer och mer insikt om vad som är fel och orättvist.

      Dock är det ju inte så att människor som växer upp i väldigt svåra sociala förhållanden kommer att utvecklas mer än andra genom att de fått uppleva mer problem i livet. Här bekräftar undantagen verkligen regeln. Även socialt sett, länder med väldigt svåra förhållanden utvecklas inte alls lika snabbt som mer harmoniska länder.

      I boken Frigörelse från Viljan talar Keppe just om det här dilemmat, hur vi genom vår vilja har frihet att ta ansvar för våra egna liv, men också hur vi genom den kan förstöra planeten. Det är en väldigt filosofisk bok, om vår fria vilja.

      Tack för intressant kommentar!
      Sofie


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier