Skrivet av: djupsnack | 17 december 2015

Patologin avslöjas både i den projektiva identifikationen och idealiseringen

Begreppet projektiv identifikation lanserades 1946 av Melanie Klein (1882-1960) som mera speciellt avsåg en process som består i att spädbarn riktar det hat som de känner mot delar av sig själv (dödsdriften i Freuds mening) så att de upplever dem hos modern. Emellertid kan begreppet tillämpas även på oss vuxna när vi ser våra egna aggressiva och destruktiva tendenser i andra människor (vanligvis dem som står oss närmast: föräldrar, man eller fru). Psykoanalytikern Norberto Keppe myntade begreppet projektiv idealisering, en process då personen ser i andra sina egna ideal och önskningar och tror att han kommer att finna i den andra personen allt han drömt om i sitt liv.

Det är t.ex. väldigt vanligt att vi människor idealiserar en ny partner och till en början ser honom/henne som en förtrollad prins/prinsessa som kommer att lösa alla våra problem. När vi sedan märker att  partnern inte riktigt lever upp till våra förväntningar börjar vi istället attackera  och se honom/henne som ett monster och grunden till alla våra problem. Detsamma kan vi göra med arbetskamrater, vänner och psykoanalytiker om avundsjukan är för stor.

Norberto Keppe skriver i boken “Alla sjukdomars ursprung” det följande:

Den som svarar för projektiv idealisering faller också lätt in i projektiv identifikation – den projektiva processen är nämligen så gott som densamma i båda fallen, och dessutom handlar båda processerna om att placera den andre personen i sina egna inbillningar. Uppenbart är det grundläggande att varsebli inte enbart våra och andras ideal, utan också problemen. Sjukdomsprocessen tar nämligen sin början när man inte ser sig själv som man är, eller hur andra är. Bråk börjar med projektioner; först och främst därför att den ene är attackerad utan att veta varför, men framför allt därför att angriparen tycker sig ha all rätt att attackera, då han tror på sin inbillade projektiva idé. Följaktligen kan jag hävda att endast allvarligt mentalsjuka (galna) individer är kapabla att starta ett krig. […] I det här fallet är det lätt att notera att en person som står för projektiv idealisering är mycket verklighetsfrämmande, för han har ingen riktig uppfattning om hur människan och världen egentligen är. Därmed går han lätt från en extrem till en annan, eller rättare sagt, från idealisering till identifiering, från beundran till förakt, just gentemot dem som är betydelsefulla.

Den antika filosofen Aristoteles (300-t f.Kr.) framlade i sin “Etik” dygden som mitten mellan två motsatta ytterligheter. De sjukaste människora ser allt på ett extremt sätt och övergår som sagt från en ytterlighet till en annan. De balanserade människorna ser saker och människor som dem är och lever i harmoni med verkligheten. De är kärleksfulla och toleranta med andra människor och sig själva.

Med vänliga hälsningar,

Anna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier