Skrivet av: djupsnack | 09 februari 2016

Censuren breder ut sig i Sverige – ofta i ”toleransens” namn

På föräldramötet får mamman höra att hennes son ofta är bråkig och slår de andra eleverna. Här följer fem olika sätt hon kan reagera på:

  1. Mamman blir arg på läraren och hävdar att skolmiljön är dålig och att hon därför har bestämt att flytta sonen till en annan skola.
  2. Mamman förklarar för läraren att hennes son inte alls är bråkig. Han är bara väldigt busig och det här är hans sätt att leka.
  3. Mamman talar med sin son om hans aggressivitet och försöker förklara varför det är fel att slå andra.
  4. Mamman straffar sin son våldsamt, så att han ska lära sig att inte slå andra.
  5. Mamman tackar och går hem och låter det vara som det är.

Vilket alternativ skulle vara bäst för sonen och för alla andra? Vilken reaktion tyder på en mer mogen och balanserad hållning från mammans sida?

När någon vägrar acceptera en obehaglig sanning reagerar han vanligtvis på ett av två sätt: han blir arg och attackerar, eller blundar och flyr undan. Detta är exempel på censur.

”Den sanna styrkan hos en människa är hennes förmåga att se på ett fel utan censur”, skriver psykoanalytikern Dr. Norberto Keppe. Först då kan hon agera och försöka finna en lösning.

Olyckligtvis har de flesta av oss inte alls denna inre styrka när vi konfronteras med problem och därför attackerar vi ofta felaktigt budbäraren. Det innebär att den som på ett tidigt stadium påvisar ett fel i samhället, i stort sett får räkna med att bli häftigt angripen av andra.

Ett tydligt exempel är de fyra läkare som för över ett år sedan lämnade in en anmälan mot KI-kirurgen Paulo Macchiarini om dödsallvarligt forskningsfusk. Trots att sanningshalten i anmälan bekräftades av en extern granskning, valde ledningen att mörklägga alltihop, och hotade dessutom läkarna som blottat sanningen.

Konsekvensen är givetvis att ingen vågar ta upp problem på ett tidigt stadium, och i stället förvandlas samhället till en tryckkokare som när som helst kan explodera. För på samma sätt som stark censur i ett land kännetecknas av underlåtenhet och rädsla för att tala öppet om problemen, kan den slå över i upplopp och våldsamheter. (Det finns i historien många exempel på brutala envåldshärskare som fått stöd av stora delar av befolkningen då de så att säga ”tagit tag i” samhällsproblem som under längre tid åsidosatts och tigits ihjäl av svaga myndigheter.)

Censur har många olika yttringar. Psykoanalytikern och sjuksköterskan Kerstin Arvidsson, som arbetar på det internationella institutet för integral psykoanalys, berättar att många svenska klienter behandlar hur svårt det är idag att ta ställning, eller hur lätt man blir utfryst om man har yttrat en avvikande åsikt, eller hur man tänker sig för flera gånger om innan man uttalar sig i en fråga – och helst väntar tills man vet vad alla de andra tycker först.

I Sverige riskerar vi lyckligtvis inte tortyr och fängelsestraff för att vi har en avvikande åsikt eller har yttrat oss ”felaktigt”, men däremot äventyrar vi hela vårt anseende och vår yrkeskarriär. Från båda sidor i de hetaste debatterna är tongångarna otäckt hätska och fientliga, framför allt i genus- och invandrardebatten.

Det är absolut inte bara den så kallade politiskt inkorrekta sidan som är aggressiv. Vi vet ju att invandrarvänliga eller feministiska skribenter får hundratals hatbrev, men även journalister och föredragshållare som ifrågasatt flyktingpolitiken eller jämställdhetsidealen har blivit hårt ansatta – och lustigt nog i ”toleransens” namn.

Att vi blir så vansinnigt upprörda och arga när någon inte tänker och tycker som vi själva, ger egentligen prov på intolerans. Dessutom visar det att vi någonstans bär på väldigt mycket intolerans och fördomar själva, som vi absolut inte vill vidkännas. En direkt följd av att censurera medvetenheten om sina egna problem är nämligen att man sedan projicerar dem på andra. (Dr. Keppe har för övrigt skrivit en mycket läsvärd bok om detta fenomen som finns översatt till svenska: Alla sjukdomars ursprung.)

Att ”tolerera allt” är å andra sidan också en form av censur, i form av underlåtenhet. Det är samma hållning som mamman som tycker att sonen ska få fortsätta slå på sina kompisar och väljer att se det som en lek. Endast den balanserade personen vågar se att något är felaktigt för att försöka rätta till det. Den obalanserade attackerar eller flyr.

Inom integral psykoanalys är det viktigt att inse att det inte är farligt med problem, för de är en naturlig del av livet. Det stora problemet är just hur mycket vi censurerar felen, det vill säga, förtrycker medvetenheten om dem.

”All varseblivning är bra, hur stort problem det än må handla om, men människan har skapat en enorm censur mot medvetenheten och det är just denna attityd som orsakar all problematik hon lider av. Problem är detsamma som stagnation av varseblivning och om det inte vore för detta uppförande skulle vi inte ha en enda motgång i livet. Om vi inte vore så rädda för att ha vetskap om saker och ting skulle vi inte ha några svårigheter alls, för varje bromsad medvetenhet innebär i själva verket ett berg av problem.”

Alla sjukdomars ursprung, N.R. Keppe

Sofie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier