Skrivet av: djupsnack | 03 mars 2017

Resan blev totalförstörd på grund av mammans avundsjuka

Förra veckan var min vän Christine på väg till Sydafrika med sin syster och hennes två små döttrar. Det skulle inte bli som hon tänkt sig.

Resan var en present till systern och systerbarnen, som inte har det så bra ställt ekonomiskt. Christine ställer alltid upp när systern inte har råd med något till barnen, och bjuder ofta med dem på fina restauranger och utflykter. Hon har nämligen en högt uppsatt ställning på ett stort företag och dessutom inga egna barn.

Resebyrån hade redan varnat för att Sydafrika har särskilda regler för barn, och att döttrarna måste ha ett reseintyg även från fadern. (Det är för övrigt en vanlig regel i många länder där barntrafik förekommer.)

Systerns omedelbara reaktion var att det var urlöjliga regler och att hon alltid reste ensam med flickorna och det var aldrig några problem och så vidare. Till slut lovade hon dock att be ex-maken om intyget för säkerhets skull. Eftersom Christine känner sin syster, påminde hon om intyget ett flertal gånger.

Så var de alltså där på flygplatsen förra veckan. Barnen stod förväntansfulla med passen i hand när check-in personalen bad om reseintyget. ”Jag har inget reseintyg”, svarade systern irriterat. ”Jag reser alltid själv med barnen och det är aldrig några problem. Här är passen.” Svaret blev att nej tyvärr, till Sydafrika gäller särskilda inreseregler när barn reser utan båda föräldrarna.

Då ringde systern ursinnigt upp sin ex-make på jobbet och krävde att han omedelbart körde till flygplatsen, eller skickade något bud, eller löste det på något annat sätt. Han vägrade och sa att det här borde hon ha tänkt på tidigare och att han inte hade någon som helst möjlighet att fixa det här nu.

”Ni ser hur er pappa är!” skrek hon till de tårögda flickorna. ”Han är så förbannat inkompetent och självupptagen. Han tänker aldrig på andra!”

Det slutade med att Christine grät hela vägen till Sydafrika och fick tillbringa veckan där helt ensam. Mest synd var det såklart om flickorna som tysta insåg att resan inte skulle bli av, och på min fråga hur de reagerade på flygplatsen sa Christine att de var alldeles tysta, ”för det är ju inte första gången deras mamma förstör något roligt de ska göra tillsammans”.

Det låter ju inte alls logiskt att en mamma skulle vilja förstöra sin egen eller i synnerhet barnens glädje, men omedvetet har vi tyvärr sådana destruktiva tendenser.

”Det är alltid svårt att acceptera det som är bra. Vi tror av vana att vi önskar det som är gott, eftersom det låter mest logiskt, men i grund och botten handlar vi genom våra emotioner, som baserar sig på en inverterad känsla av avund.” skriver psykoanalytikern Norberto Keppe i boken Alla sjukdomars ursprung, där han grundläggande går igenom vår mänskliga avundsjuka och dess märkliga yttringar.

”Avundsjukan riktar sig mot just de personer och saker som är mest oumbärliga, vilket gör den till en mycket motsägelsefull ”känsla”. På samma gång som man har behov av en viss person, tar man avstånd från och opponerar sig mot honom eller henne och förhindrar sig på så sätt från att ta del av det man mest behöver.” skriver Keppe vidare (idem).

Det är svårt för många att med tacksamhet ta emot presenter eller hjälp från andra. Istället kan andras välgärningar upplevas som förödmjukande. För att känna tacksamhet måste vi ju samtidigt erkänna att andra människor är goda och kanske att vi själva behöver dem. Då krävs ödmjukhet.

En fråga återstår. Varför sätter sig Christine alltid i den här situationen?

Det finns ett slag av subtil avundsjuka som riktar sig mot oss själva, som gör att vi förstör vår egen glädje. Och vi kan använda andra personer i vår omgivning till att ”hjälpa” oss med det.

På samma sätt som vi kan se hur systern projicerar sin egen själviskhet och inkompetens på ex-maken, kan vi projicera vår självdestruktivitet på andra och tro att de är skyldiga till att vi är olyckliga eller känner oss misslyckade. Vi dras till personer eller situationer där vi kan få bekräftat hur dåligt behandlade vi är av andra. Eller, som i Christines fall, förvänta oss någonting av andra som vi av erfarenhet vet är orealistiskt.

Avundsjuka på svenska kan förstås som av-unna, att vi faktiskt inte alltid unnar oss själva eller andra glädje och lycka. Särskilt inte om vi samtidigt måste tacka någon annan för det.

Sofie

Annonser

Responses

  1. Jag känner igen mig själv. Väljer män som kritiserar mig. Osv. Aldrig unnar mig ha det bra. Skyller på destruktiva jobb eller andra som inte har gjort det jag vill. Njutningen att klaga och känna sig ensam. Så bra exempel.
    Hälsningar
    Christina

    Pel


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier